En väninna till mig, Saga Andersson, hamnade på sjukhus med en sjukdom som nu är välkänd. Det blev komplicerat båda hennes lungor var drabbade. Under tiden på sjukhuset fick hon sparken från sitt jobb. När hon äntligen kom hem igen, var det ingen som krävde att hon genast skulle ge sig ut och leta nytt arbete. Dessutom var läget i landet tufft, och alla höll hårt i sina jobb. Att hitta en bra tjänst var nästan omöjligt, och att börja jobba som kassörska på Coop gick heller inte när sjukdomen lämnat henne för svag.
Så Saga började istället i stillhet leta något inom sitt eget yrkesområde, samtidigt som hon försökte jobba hemifrån så mycket hennes hälsa tillät.
När hon ändå tillbringade sina dagar hemma, bestämde hon sig för att passa på att storstäda när hon orkade. Hon satte igång att rensa sitt skrivbord och hittade, till sin förvåning, en anteckningsbok. Hon kände inte alls igen den. Vem visste vad som fanns där inne? Kanske telefonnummer till gamla bekanta, tänkte hon för sig själv och log svagt. Men när hon slog upp boken, ramlade det ut ett tjockt lass kvitton. Vid närmare inspektion såg hon att på varje sida hade hennes man, Björn, med noggrann handstil antecknat varje inköp: ansiktskräm, D-vitamin, injektioner (2 ggr).
Sagas händer började skaka. Hon insåg långsamt att varje grej Björn köpt till henne varenda medicin, varje liten matvara hade han skrivit ned och räknat ihop. Med jämna mellanrum var inköpen summerade, och det var så Saga fick veta att hon just nu stod i skuld till honom med nästan en miljon kronor. Alla hennes medicinska utgifter, och till och med delar av matinköpen, stod prydligt prishanterade i boken!
Jag var djupt imponerad av Sagas självbehärskning. Hon ringde inte till mig gråtande, hon skrek inte i luren, hon blandade inte laxermedel i köttbullarna hon satte sig bara lugnt ner och väntade tills Björn kom hem från sitt jobb på kommunen. När han väl kom hem serverade hon middag, lyssnade till hur hans dag varit, och sedan när han vilade sig vid köksbordet, frågade hon honom. Inte ett otrevligt ord, inga skrik bara lugnt och rakt på sak.
Björn såg förvånat på henne och sa: “Ja, men vad är det som är märkligt med det här? Innan vi hade gemensam ekonomi delade vi på allt, eller hur? Nu har jag lagt ut en del, och du kommer att ta igen det när du börjar jobba igen. Då betalar du tillbaka tills det är jämnt. Förresten när du gör det, slipper jag lägga undan och kan äntligen köpa en ny laptop. Min gamla klarar inte ens att köra de senaste spelen längre.”
Och där, vid det noggrant dukade svenska köksbordet, blev det plötsligt isande kallt mellan dem fast vårnatten fortfarande var ljus utanför.
