Älska dig själv, och allt blir bra
Ute ven vinden och snöflingorna virvlade runt i luften, mörkret och kylan var nästan lika tunga som stämningen inombords hos Margareta. Hon satt i ensamhet i det stora huset där allt fanns, förutom sällskap. Visst, hon hade sin make, Stefan, men han hade som så ofta åkt iväg på “ärenden” om kvällen, och Margareta visste mycket väl vilka sorts ärenden det rörde sig om.
Sonen och dottern hade för länge sedan lämnat boet; sonen bodde med sin familj i Göteborgs utkanter och dottern långt borta, utanför Uppsala. Hon hade studerat färdigt, gift sig med en lokal man och nu hade de redan en liten dotter som de vurmade för.
Just idag hade Margareta ringt sin dotter.
Mamma, du låter så låg, är det något som har hänt? undrade Linnea.
Nej nej, lilla vän, allt är bra här. Hur har ni det? Och hur mår lilla Alva?
Vi har det fint, mamma. Isak jobbar mycket, du vet hur det är att vara läkare, särskilt kirurg, ibland kommer han hem sent och trött. Men han älskar sitt arbete, säger att det är hans kall. Och Alva ska snart börja på dagis tiden går fort.
Det gläder mig att höra, Linnea. Må lycka och hälsa följa er, sa Margareta lite matt.
Jag gillar inte riktigt din ton, mamma. Var är pappa?
Han? Åh, han är nog ute i garaget och värmer upp bilen, det är ruskigt kallt och blåsigt ute jag vill inte att han ska frysa, försökte Margareta slingra sig.
I över ett halvt år hade Margareta levt i oro och förvirring. Det fanns ingen att vända sig till och varför skulle hon? Vissa skulle kanske tycka synd om henne, andra skulle skadeglatt skratta bakom ryggen på henne. En gång under sommaren, när Margareta arbetade i kökslandet under köksfönstret, råkade hon höra Stefans röst genom det öppna fönstret. Han pratade högt, mjukt och tillgivet. Han trodde att hon inte var hemma och tänkte inte på att rösten bar långt ut.
Jaha, kära nej, inte ikväll, men självklart saknar jag dig också Jag älskar dig Okej, bli inte ledsen, jag kommer imorgon. Du vet att om jag lovat, då kommer jag.
Sen blev det tyst. Stefan måste ha gått iväg, eller så hade han stängt av samtalet. För Margareta slog det som en klubba över nacken, det snurrade. Hennes Stefan, som hon alltid litat blint på, visade sig vara som så många andra män. Hon kom ihåg sin syster, som klagat över att hennes man träffat en annan. Margareta hade tyckt det varit obegripligt nu förstod hon.
Hon satte sig på bänken bakom huset och grät.
Herregud, att något sådant skulle hända mig. Min Stefan, som jag litade på mer än någon annan Män, med sitt eviga sökande.
Stefan var fyrtiosju år med vad som kallades “lyckat liv”: kärleksfull hustru, duktiga vuxna barn, ett estabilt liv. De bodde i en större by utanför Västerås, där Stefan hade kvarnen som förvandlade korn till mjöl och producerade djurfoder som såldes över halva länet.
Margareta höll allt inom sig länge. Efter ett halvår hade hon lyckats ta reda på vem kvinnan var, som hennes make träffade. Hon letade upp små detaljer, hon snokade till och med i Stefans mobil medan han sov.
Det visade sig att kvinnan hette Tea, en avlägsen släkting till bekanta. Hon bodde i området “Kvadraten” där betonghusen låg. Genom gemensamma vänner fick Margareta ögonen på adressen.
Teas rykte är inte det bästa, sa väninnan Vera en dag. Visst, hon är vacker, ogift, många kallar henne lösaktig. Det är skönheten som ställt till det männen har skämt bort henne. Hon är trettiofem och har aldrig varit gift, inga barn. Hon har sagt att livet saknar stabilitet och att hon tvekar att skaffa barn ensam.
Margareta sa inget till Vera, fast det skar i bröstet. Hon kom hem och grät i ensamhet.
Kära Gud, så tungt det är att bära på själv.
Efter ännu en tid bestämde sig Margareta för att besöka Tea. Hon orkade inte längre.
När Tea öppnade och såg henne, blev hon alldeles blek. Margareta trädde osedd förbi, satte sig på soffan utan inbjudan och lät blicken glida runt.
Tea stod förstenad, skrämd. Kanske trodde hon att Margareta skulle slå henne, som vissa kvinnor gör när de får nog. Efter tystnad talade Margareta, med bruten röst:
Skäms du inte över att ligga med någon annans man? Du vet vad som är rätt och fel. Det finns gott om ogifta män. Man bygger inte lycka på någon annans olycka det visste vi redan som flickor.
Tea började gråta, oväntat för Margareta.
Jag vet inte vad som har hänt mig, men jag älskar Stefan. Jag klarar mig inte utan honom.
Då kunde inte Margareta längre hålla sig; hon reste sig, slog till Tea över kinden.
Förlåt, Margareta Förlåt, men det känns som en förbannelse över mig, grät Tea.
Till slut grät de båda. När tårarna torkat tittade Margareta på Tea:
Säg inget till Stefan om att jag varit här. Men om jag får veta att du fortfarande tar emot honom, då får du klara dig själv. Hon gick ut, slängde igen dörren till konkurrentens hem.
Tea höll sitt löfte och nämnde inget för Stefan. Margareta teg också, hon bar smärtan inom sig. Så har de levt sedan dess. Hon vet fortfarande inte om Stefan fortfarande träffar Tea, fast ibland åker han “på ärenden” och hon misstänker vart det bär. Där satt hon nu igen, ensam med sina tankar.
Jag vet inte vad jag ska göra. Min man är min allt. Efter så många år är vi som en person. Skulle det gå till skilsmässa, måste allt delas, och det vill jag inte. Låt livet vara som det är, suckade hon och tittade mot det nu mörka fönstret, där snöyran fortsatte.
Om Stefan lämnar mig huset, vad ska jag då göra helt ensam här? Det kräver ständig tillsyn han fixar alltid saker, något går sönder, blir skevt, sågar och spikar. Jag är rädd att bli fattig, har vant mig vid detta liv… Och barnen, hur berättar man för dem att deras far funnit en yngre kvinna? Jag vet inte det skulle skaka dem.
Margaretas hjärta gick sönder av all grubbleri, men hon visste att om hon berättade för någon, skulle många säga åt henne att respektera sig själv, ta sig samman, skilja sig att lära sig älska sig själv, inte tycka synd om sig själv.
De kanske har rätt, tänkte Margareta, men jag älskar ju min man. Jag hoppas han älskar mig. Kanske är han bara förtrollad av den unga kvinnan män tänker annorlunda på kärlek, kanske. Det viktigaste är att han inte förändrat sitt sätt mot mig, vi bråkar aldrig, han pratar fortfarande vänligt. Ja, kanske är det sant, man måste lära sig att älska sig själv, så blir allt bra. Måste tänka på mig själv också
Livet var tungt, särskilt sedan hon fick reda på Tea. Det var svårt att se på Stefan som förut, att låtsas som ingenting. Tea hade ristat sig fast i hennes tankar, vacker och ung. Margareta insåg, hur konstigt det än lät, att hon på något vis accepterat att hennes man inte bara delade säng med henne.
Var är han nu, sa att han arbetar. Fast jag tror jag vet
Plötsligt slog en tanke henne, som gjorde henne osäker.
Kanske borde jag också hitta någon annan? Jag ser ju bra ut, får många komplimanger Men nej, jag klarar det inte. Kan inte ens föreställa mig en annan man bredvid mig. Min Stefan är den bästa, hur får jag honom tillbaka? Jag skulle kunna förlåta honom, fast det gör ont. Män är annorlunda, eller har jag fel? Det går inte att läsa deras tankar.
Margareta tänkte tillbaka på ungdomen och log sorgset.
Då var vi lyckliga, stolta men fattiga. När vi delade ett litet rum på studenthemmet, vägde slantarna mellan att gå på bio eller köpa mat. Ofta blev det bio, och vi snålade glatt på maten. Det var så längesedan men på något sätt ändå nyss. Tiden har sprungit. Nu har vi allt, men ändå är jag ensam. Har ingen att prata med, och kanske vill jag inte blotta min själ.
Han bestämde sig för att överraska sin fru
Margareta satt kvar i sina tankar tills hon såg billyktorna blinka in på gården. Stefan körde in bilen, satte den i garaget och kom in i huset.
Maja, var är du? Varför sitter du i mörkret? Han kikade in i köket och tände lampan hon hade inte märkt att det varit beckmörkt länge.
Jag är här, sa hon tyst. Tänkte bara på lite av varje och så blåsten ute.
Ja, fy, det är en riktig snöstorm. Fick köra sakta så bilen inte fastnade, det är vitt överallt. Jag är vrålhungrig, släng ihop lite mat till mig vettja, hans ton var helt vardaglig.
Margareta reste sig för att fixa något att äta medan Stefan tvättade händerna. Under middagen såg han på henne med ett leende.
Hördu, snart är det ju nyår. Jag har faktiskt tänkt överraska oss båda.
Margareta blev stel hon var inte längre förtjust i överraskningar
Vad är det för sorts överraskning? viskade hon.
Han drog på svaret, såg rakt på sin fru och märkte på henne hur hon spände sig.
Jo du, det var längesedan vi gjorde något ovanligt, du och jag, sa han efter en stund. Han reste sig och gick ut i hallen, kom strax tillbaka. Se här, jag har köpt två biljetter. Vi ska till Kanarieöarna över nyår, fira under palmerna, sa han med samma varma leende som förr.
Margareta kände hur en tyngd lyftes från hennes bröst, som om en stor sten slutligen fallit bort. Hon log till sist, oväntat lycklig.
Stefan, du är dig lik, alltid med dina påhitt. Jag är på, även om det låter osannolikt. Tänk, mitt i vintern och så under palmer!
Ja, idén fick jag faktiskt från sonen, men jag har länge tänkt att vi behöver miljöombyte. Så börja packa
Margaretas liv vände. De reste till Kanarieöarna, firade nyår där i värmen, kom hem med nya minnen och en känsla av samhörighet. Hon såg att Stefan nu gav henne mer uppmärksamhet, kom hem i tid och om han blev sen, meddelade han alltid så att hon inte skulle oroa sig. Livet gick vidare, och Margareta lärde sig tro på kärleken och på sig själv igen.
