Det var som att vakna i ett moln av blått ljus. En kvinna, Elvira Norström, som under många år levt i evig gråzon med sin man Lennart, fick sitt hjärta att stanna på ett konstigt vis mellan soffan och golvet. Hon seglade bort, och allt var dimma, tills en ängel med svävande, halvgulliga tofflor dök upp bland björkstammarna.
Ängeln pratade långsamt, nästan som om hen visste att tid inte existerar i drömmar:
Elvira, du är varken redo för Valhall eller glömskans frost. Du har lite kvar att göra på jorden. Fånga några goda gärningar till och kom tillbaka sen, föreslog ängeln och försvann i ett norrsken.
Som i en återblick föll Elvira ner i sitt gamla kök i Sundsvall. Där var Lennart arg och försvunnen i sin ensamhet, luktande av mörkrostat kaffe och gammal ilska. Hon mindes hans tunga steg på parketten, hans tystnad.
Hon tänkte:
Jag borde försöka laga det här. Han sover alltid på soffan; det var så länge sedan jag kokade soppa åt honom. Kanske blir han glad om jag tvättar hans skjortor och lagar Janssons frestelse.
När Lennart gick till jobbet, tvättade Elvira allt: ylletröjor, slipsar, till och med trasiga sockor. Hon ordnade ett långt dukat bord med blommor från Ica och tände gammelrosa ljus. På soffan la hon en lapp:
Jag tror att du skulle sova bättre i sängen vår gamla säng. Här kom våra barn till, här försvann rädslor i våra famnar, här stannade nätterna kvar när solen lyste för länge. Kärleken finns kvar där, och väntar på oss. Om du kan förlåta allt jag gjorde fel möt mig där.
Din Elvira
När hon skrivit Om du kan förlåta, skakade hennes händer.
Har jag blivit tokig? Skulle jag be honom om ursäkt? Det var ju han som kom hem ilsken när han fick sparken från sågverket. Jag fick panta spargrisen, hushålla med kronorna, stå ut med hans oroliga ångande vid fönstret, hans sura kommentarer åt barnen och åt mig Jag borde be om ursäkt?
Elvira slet sönder brevet, då hördes ängelns ton igen, nu bakom aspidistran i fönstret:
Ett par goda gärningar till, sen är du hemma i Ljuset.
Hon stannade upp, såg genom gardinen. Skulle hon orka?
Hon började om och skrev ännu varmare ord:
Jag förstod ingenting då. Jag såg inte skräcken i dina ögon när jobbet försvann, efter alla år av trygghet. Du måste ha varit frusen inifrån. Jag minns dina drömmar om vårt torp när vi blir gamla. Jag kunde ha följt dig, istället krävde jag taxikörningar du avskydde.
Jag minns natten jag förstörde dina brev och eldade upp dina målningar. Jag blev rasande av att du satt gömd i arbetsrummet, köpte färg och skrev dikter till mig som jag inte ville läsa. Jag borde hjälpt dig sälja tavlorna de var vackra på riktigt. Jag var också rädd. Jag kände mig bara hel när du gick till fabriken. Jag såg aldrig din smärta.
Förlåt mig, min älskade. Från och med idag, allt blir annorlunda. Jag älskar dig.
Din Elvira
När Lennart kom hem, mötte han doften av dill och fisk. Bordet glittrade av levande ljus och hans gamla skiva med Cornelis snurrade på stereon. På soffan låg lappen.
Då Elvira klev ut ur köket med ett fat sill, såg hon hur han föll ihop som ett litet barn av gråt. Hon la fatet, böjde sig ner och höll om honom. Orden behövdes inte. De grät tillsammans. Han bar henne till bädden. De älskade som om de nyss träffats, bland bäddade täcken och skuggor.
Senare åt de tillsammans, gapskrattade åt barnens tokiga påhitt, fyllde lägenheten med minnen som doftade mandel och regn. När Elvira torkade disken, såg hon ut genom fönstret: ängeln promenerade stilla i trädgården bland snödroppar.
Hon rusade ut, tårar brännande under ögonen.
Snälla, låt mig stanna lite till. Jag vill hjälpa honom att måla igen, laga det jag förstörde. Jag lovar, sen följer jag med dig.
Ängeln log, som om tända stjärnor rörde sig i ögonen:
Jag ska inte ta dig någonstans. Du är redan här i himlen. Kom bara ihåg helvetet du levde i och att himlen ofta gömmer sig ett andetag bort.
Så hörde hon Lennarts röst inifrån:
Det är kallt, Elvira! Kom och lägg dig imorgon är en ny dag.
Hon log och tänkte:
Ja, tack Gud, det kommer en ny dag.
Till eftertanke:
Du som klagar över allt du saknar har du tänkt på hur mycket du själv ger?
Du som lider, har du märkt ditt eget sårande?
Du som anklagar andra för okunskap vad vet du om dig själv?
Du som fördömer fel ser du dina egna?
Du som kallar dig ärlig vän är du ärlig mot dig själv?
Du som klagar över brist ser du det överflöd du bär?
Du som kritiserar världen har du försökt förbättra den?
Du som längtar efter himlen har du minskat någon annans helvete?
Du som säger dig vara ödmjuk är du det innerst inne?
Du som pekar finger mot ont sprider du själv gott?
Du som klagar på apati ger du kärlek?
Du som fruktar fattigdomen vårdar du det du har?
Du som såras av törnen planterar du rosor?
Du som fruktar mörker tänder du lampan?
Du som tänker bara på dig själv bryr du dig om andra?
Du som känner dig liten försöker du växa?
Du som är rädd för ensamhet ger du din närhet till någon?
Du som fruktar sjukdom tar du hand om hälsan?
Du som önskar fred kämpar du mot konflikter?
