Villkorslös kärlek
Jag minns än idag, hur Elsa en gång strosade fram och tillbaka genom vardagsrummet hemma hos mig och plötsligt fick syn på en svart strumpa som stack fram under soffan. Hon kunde inte hejda ett skratt och utbrast,
Jaså, din man är visst inte så ordentlig som han verkar!
Hon böjde sig ner, fiskade vant upp strumpan och viftade lekfullt med den i luften innan hon tillade:
Det hade jag då aldrig trott! Alltid så perfekt… Ser ut som om han kommit direkt ur ett inredningsmagasin!
Just då kom jag ut från köket, torkandes händerna på kökshandduken, och höjde förvånat på ögonbrynen när jag hörde hennes kommentar,
Vad får dig att tro det?
Elsa log snett, pekade bara på strumpan utan ett ord det var ju beviset i egen hög person.
Jag rodnade lätt och förklarade hastigt,
Det är inte han, det är Pyret. Hon älskar att dra ut saker från tvättkorgen i badrummet. Hon är ju fortfarande en liten kattunge, klarar inte av att släpa något större än så.
Elsas ögon tindrade hon älskade katter.
Pyret? Ja, just det, det är ju er lilla katt! utropade hon. Var är hon någonstans? Jag har bara sett henne på bild så söt att hjärtat smälter!
Det slog mig själv: hur kom det sig att Elsa hunnit vara hos mig i nästan tio minuter utan att ens ha hunnit klappa den lilla ulltuss?
Jag log mot henne och sade,
Titta i fåtöljen intill elementet, det är hennes favoritplats. Men var försiktig hon har vassa klor och gillar inte främlingar så värst. Om det går snett finns plåster i badrummet. Jag fixar kaffe så länge.
Elsa tassade iväg till fåtöljen. Där låg Pyret omsluten av en mjuk filt, en vit, fluffig boll med tunna grå ränder. Hon sov djupt, öronen ryckte lätt och svansen snurrade ibland till i drömmen.
Men åh, så fin du är… viskade Elsa och sträckte varsamt fram handen.
Pyret öppnade ett öga, granskade gästen, och slöt det igen. Men efter bara några sekunder svepte hon till med tassen, och Elsas handled fick en tunn, röd rispa.
Aj! Jaja, då var vi presenterade, log Elsa.
Hon tog det med ro och smekte ändå kitten försiktigt bakom örat. Pyret stelnade, men började snart spinna med en dov, dov ton som lät som en liten motordriven båt.
När jag kom in från köket med två muggar nybryggt Zoégas och en skål Paradis-praliner satt Elsa med ansiktet fullt av lycka, smekandes Pyrets vita mage. Bredvid låg strumpan, kvitterad och glömd. Elsa log brett, och Pyret snurrade ihop sig nöjt i hennes knä, spann så det vibrerade i hela vardagsrummet. Rispet på Elsas handled var knappt synligt deras bekantskap hade fått sin kant men humöret hennes var orubbat.
Hon är helt underbar! kvittrade Elsa, kliande katten under hakan, varpå Pyret la sig på rygg och knorrade högre. Jag vill också ha en till! Då slipper Snöa vara ensam.
Jag kan ge dig adressen till katthemmet, där finns många som Pyret, log jag och ställde ner kopparna på soffbordet. Jag betraktade Elsa som om hon blivit barn på nytt leendet, ögonen, värmen kring henne.
Nej, det får vänta, sade Elsa lite vemodigt och slutade klappa. Katten såg genast misstroget på henne och jamade, ungefär som Hallå, vem ska då gosa med mig?. Elsa skrattade, återgick till att smeka Pyret. Jag ska ju gifta mig. Jag är rädd att Viktor inte vill ha fler husdjur, han tål knappt Snöa.
Tycker han inte om djur? undrade jag och slog mig ner, händerna runt den varma muggen.
Det är väl mer… han tycker om ordning. Det ska vara rent, inget skräp, inga leksaker på golvet. Han är noga, jobbar alltid för att allt ska ligga på sin plats och aldrig ett dammkorn syns, suckade Elsa, smekandes katten. Han är egentligen snäll, men ordning är viktigt för honom.
Jag kände hur min egen hand sökte sig till handleden. Helt omedvetet började jag gnida huden där minnena bultade. Mitt leende försvann, och halsen knöt sig av en sorts tyst sorg.
Gela? frågade Elsa oroligt och flyttade Pyret så hon inte skulle trilla. Hon vände sig rakt mot mig med en blick full av omsorg. Vad är det, egentligen?
Sådan hade jag nog aldrig varit inför henne förr. Tre år av vänskap, men aldrig hade Elsa sett mig utan ett leende på läpparna. Jag brukade föra med mig ljus i rummet, men nu var det som färgen lämnat ansiktet, mina ögon fylldes med fjärran skuggor.
Det är ingen fara, lyckades jag säga, men rösten darrade och det var Elsa omöjligt att inte se. Tankarna drogs bakåt till den tid jag lärt mig frukta ordning, där kraven på renhet blivit till kedjor och min kärlek blivit till rädsla.
Jag andades djupt, släppte på trycket och fortsatte, stadigare nu:
Det var inget roligt. Men jag vill ge dig ett råd, Elsa. Innan du gifter dig och särskilt om ni funderar på barn bo tillsammans ett år. Känn efter hur det är att alltid gå på tå och vara orolig för att bryta mot någon annans regler.
Vill du berätta mer? frågade Elsa försiktigt, men ångrade sig. Men du behöver inte om du inte vill…
Nej, jag berättar, sade jag och samlade mig. Man kan ju alltid hoppas att någon annan ska slippa samma misstag.
***
Jag var nitton när jag mötte Lars. Han var äldre, nio år närmare fyrtio, stilig, självsäker. Han hade en omsorg som jag sällan skådat överraskade med blommor, kom ihåg att jag föredrog grönt te med mynta, och lyssnade intresserat på mina universitetsberättelser. För första gången kändes det som någon verkligen såg mig, och jag smälte tackade ja till giftermål, redan efter tre månader.
Jag hade ingen att rådfråga. Pappa hade en annan familj och hörde av sig bara ibland. Mamma levde sitt eget liv sedan länge hon hade gjort sitt, ansåg att jag nu var vuxen och klarade mig själv. Jag höll henne inte ansvarig, förstod att även hon letade efter sitt liv.
Lars verkade perfekt särskilt de första månaderna som gifta. Men ganska snart blev hans krav på ordning och fläckfritt hem tydliga. Konflikterna handlade alltid om samma sak; lite damm här, en kopp i diskhon där. Jag pluggade till tentor och orkade inte alltid städa varje dag. Att missa att damma en gång verkade ingen katastrof men för honom var det otänkbart.
En kväll när jag skulle lägga mig stoppade han mig i hallen.
Här är damm, sa han och pekade på golvet. Städa nu.
Lars, klockan är över tolv, jag har tenta klockan sju, orkar inte…
Hade du hållt dig från mobilen hann du, snäste han.
Jag fick ta fram trasan och tvätta golvet, fast kroppen darrade av trötthet.
Med tiden blev det bara värre. Fanns något utanför sin plats en bok i soffan istället för i hyllan skrek han. Jag minns första gången han blev rasande över lakan jag strukit.
Ser du vecken här? Du får stryka om allting! vrålade han och slet ut allt ur garderoben och kastade det på golvet.
Jag stod där, knappt tjugo år, och stirrade på högen av tyg då började jag undra på riktigt om jag gift mig med ett monster.
Harvandet eskalerade. En kväll när jag pluggat till sent och inte hunnit stryka hans skjorta fanns fem rena i garderoben, men det var den obefläckade som fattades. Han blev röd av ilska, slog kaffekoppen i bordet så det skallrade. Innan jag visste ordet av hade han tagit mig hårt i handleden och tryckt till. Smärtan brände. Det lämnade ett fult blåmärke och flera dagar dolde jag armen under tröjor med långa ärmar.
Han slog mig aldrig i ansiktet kanske just för att ingen skulle misstänka. Mest var det armarna blåmärken som aldrig hann försvinna innan nya kom. Ibland slet han i mitt hår så tårarna rann men jag vågade inget säga.
Hur kan du stå ut med smutsen? Duger inte som kvinna? skrek han någon gång när dammfritt golv, för honom, var renhetssymbolen. Vänner som hälsade på sa att vår lägenhet var som ett sjukhus så ren var den. Men Lars fann ändå alltid nåt att klaga på.
Till slut höll jag på att tappa förståndet. Jag kontrollerade allt, vaknade flera gånger per natt för att damma, bädda, ställa rätt. Mina vänner såg mig sällan. På universitetet satt jag i bakgrunden, rädd att någon skulle märka mina skälvande händer och trötta ögon. En dag föll jag ihop av utmattning under en föreläsning.
När jag vaknade låg jag på sjukhus. Sköterskan mätte mitt blodtryck, läkaren frågade. Och där, på sjukhuset, slog tanken mig: måste jag verkligen stå ut, för kärlekens skull? Kärleken, den hade försvunnit bara rädsla och vanmakt var kvar. Jag längtade efter en ny början, utan skrik, blåmärken och känslan av att aldrig duga. Då för första gången insåg jag: jag kan ta mig ur detta.
Slumpen avgjorde. Lars kom till sjukhuset men i stället för att fråga om min hälsa såg han på mig med förakt:
Är det så där du ser ut? Smutsigt hår och fläck på morgonrocken. Skärpning!
Jag satt där i sängen, svag efter svimningen, och visste inte vad jag skulle säga.
Jag är patient, Lars. Orkar inte bry mig om håret nu…
Han fnös, redo att börja predika. Men då fick vårdpersonalen nog en bestämd, äldre sköterska med grått hår och stål i blicken närmade sig med moppen i högsta hugg.
Ut! Får jag se en stavmopp i skallen på dig om du inte skärper dig, röt hon.
Jag kunde inte låta bli att fnissa, nervöst men ändå. Lars blev skållröd, slängde ur sig,
Vi ska prata när du kommer hem!
och smällde igen dörren. Sköterskan suckade, bäddade om mig mjukt,
Stackars barn. Varför uthärdar du detta? Det finns andra män! Du har ett guldhjärta någon kommer upptäcka det.
Och de orden, så enkla, liksom öppnade en ny dörr i mitt inre. Blicken föll på fönstret där solen sken över stadsträd, och plötsligt kände jag: det går att börja om. Lägenheten jag ärvt av mormor var liten men min egen, och genom extrajobb privatlektioner i matte eller referenshjälp kunde jag klara mig. Hellre ensam, trygg och fri än med honom.
Ja, tack, viskade jag till sköterskan, och för första gången på länge tändes ett hopp i bröstet. Jag ska försöka.
Hon log och klappade mig varmt på axeln.
Du förtjänar bättre. Ingen ska få dig att tro något annat, sade hon mjukt.
Och den kvällen, när jag såg kvällshimlen färgas rosa utanför sjukhusfönstret, bestämde jag mig på riktigt. Dags att börja om i frihet.
***
Skilsmässan gick fort. Lars brydde sig inte om att komma själv, skicka bara advokaten kall, stel och saklig. När domaren till sist läste beslutet kände jag ingen segerkänsla men ett djupt lugn, ett slags stilla värme som fyllde mig inifrån.
När jag klev ut i vårsolen och drogs in den kalla, fräscha luften, log jag för första gången på evigheter brett, hela vägen till ögonen. Jag hörde barn skratta långt bort och kände: jag är fri.
De följande månaderna var inte alltid lätta, men fyllda av nytt och ljust. Jag flyttade in i mormors lilla lägenhet trång men hemtrevlig, med utsikt mot en allé av lindar. På morgnarna sipprade de första solstrålarna in, målade små mönster på golvet. Jag vande mig vid ensamheten, som nu gav mig ro snarare än skräck. Jag började njuta av de små sakerna: en kopp kokkaffe på balkongen, doften av syrener genom öppet fönster, tystnaden som nu blev en vän.
Jag fick extrajobb på stadens bokhandel, inte för pengarnas skull även om de behövdes utan för att hålla igång, känna mig delaktig. Att sitta mellan hyllor och känna doften av papper och tryck var en lisa för själen. Jag gillade att hjälpa kunder hitta rätt bok, och passade på att själv välja någon ny ibland.
En dag, då jag sorterade in nya titlar, stod vi plötsligt där, han och jag, huvud mot huvud vid facklitteraturen. Han böjde sig ned efter en tjock konstbok.
Förlåt! utbrast jag, just som jag tappade några exemplar.
Ingen fara, det var mitt, skrattade han, hjälpte mig plocka upp. Jag söker något om konsthistoria har du något tips?
Vi log mot varandra.
Absolut, följ med, sade jag och visade in till konsthyllan. Vi har precis fått in några illustrerade pärlor.
Det var Erik. Lång, snäll blick, oslagbar pojkaktig charm. Han lyssnade uppmärksamt, ställde frågor och verkade faktiskt intresserad av vad jag berättade.
Sen fortsatte han komma varje vecka; ibland efter litteratur, ibland bara för att få prata bort en stund. Efter någon månad frågade han om vi skulle ta en fika.
Jag vågade inte riktigt öppna mig. Ärren fanns kvar rädsla för höga röster, snabba rörelser, att bli tillrättavisad för minsta blotta. När Erik sköt undan hårtest bakom mitt öra ryckte jag alltid till, väntade på kritiken.
Men Erik hade ett sällsamt tålamod. Han pressade mig inte, utan fanns där, gärna med skämt för att lätta på stämningen eller någon mjuk kommentar när jag blev dyster. Han märkte när jag tappade tråden och förde in mig i samtalet igen, med några vänliga ord, inget påtvingat.
En gång satt vi på vårt lilla hörncafé nära bokhandeln och skrattade åt en förvirrad stamkund. Då slog en dörr igen med smäll i rummet intill. Jag ryckte så hela koppen skallrade. Erik lade försiktigt sin hand ovanpå min och frågade lågmält:
Är det okej?
Jag kände det i hela kroppen här behövde jag inte gömma mig. Jag berättade. Hela historien, med darr på rösten och tårar som brände. Om hur rädd jag varit, hur maktlös och osäker.
Han lyssnade utan att avbryta eller ge en massa råd. Till slut sa han bara:
Jag vill aldrig såra dig. Det lovar jag. Och vill du, fixar vi hjälp hemma du ska aldrig känna ett måste att prestera, du är redan värd allt.
Hans ord gick rakt in det var ingen tom tröst, bara uppriktighet. Där och då förstod jag att livet kunde vara annorlunda, att jag var sedd på riktigt. I hjärtat vaknade sakta hoppet igen.
***
Så blev det, Elsa, avslutade jag berättelsen. Det var tunga år, men jag lärde mig något avgörande: att aldrig förlora sig själv för att uppnå en lycklig fasad. Riktig kärlek är att bli sedd och uppskattad precis som man är, med allt det innebär.
Pyret, som om hon förstod stämningen, smög upp i mitt knä, spann dovt och sträckte fram tassen mot min kind. Jag smålog och kliade henne bakom örat tills spinnandet dånade som en hel symfoni.
Elsa gav mig en näsduk, ömt och diskret, med tysta ögon som förmedlade både medkänsla och djup respekt.
Du är så stark, Gela viskade hon, kramade min hand. Jag kan knappt ana vad du genomlidit, men jag är glad att du mår bra nu. Så, så glad.
Ja, nickade jag, och såg mot fönstret, där den döda kvällshimlen nyss börjat glittra av de första stjärnorna. Nu är allt faktiskt bra. Jag unnar dig detsamma, Elsa. Stressa inte. Bo ihop med Viktor, lär känna honom se hur han reagerar när livet strular. Kärlek är inte bara fina ord. Det är respekt och att höra varandra att kunna säga Jag orkar inte mer nu, och få höra Hur kan jag hjälpa dig? utan en anmärkning.
Elsa tänkte länge, smekte Pyrets mjuka päls. Katten kurade ihop sig i hennes knä, spinnandet blev till ett hjärtslag i stugvärmen. Klykan på spismanteln tickade jämnt, elden sprakade och la varmt ljus över tapeterna.
Tack, Gela, tack för att du delade, sade Elsa lågmält. Jag ska ta till mig dina råd. Nu ser jag klarare på allting.
Jag log, drack en klunk kallnat kaffe och kände smaken av frihet. För första gången på länge mådde jag bra av att bara vara mig själv, inte för att något var perfekt, utan för att jag själv valde min väg. Där i soffan, med Pyret, Elsa och stjärnehimlen utanför, visste jag att detta liv, det hade jag byggt själv och nu var det äntligen mitt på riktigt.
