För länge sedan, när jag och en god vän var på semester vid havet, minns jag hur vi satt på en sommarkafé nära stranden. Bredvid kaféet fanns en glasskiosk, där folk samlades i klungor när solen låg på. Jag satt och njöt av en kall smörgås, då vi såg folkmassan växa vid glasskiosken. Min vän var nyfiken, så vi gick dit för att se vad som stod på.
Där på marken låg en flicka, medvetslös och stilla. En kvinna satt bredvid henne, grät och försökte desperat väcka liv i henne. Min vän, som aldrig tappade fattningen, tog snabbt en flaska vatten och hällde över flickan för att försöka kyla henne. Han kände hennes puls och förstod genast att hon behövde hjärt-lungräddning. Med en lugn röst bad han mig ringa ambulansen.
Efter några minuter kom läkare och tog hand om flickan. Innan de for tackade de min vän för hans insats. Det var Sven som räddade flickan den dagen. Jag var förvånad, inte så mycket över Svens hjältedåd, utan över att så många människor bara stod omkring och betraktade några tog till och med bilder, andra stod tysta och nyfikna. Kanske skulle jag själv ha blivit som de flesta, handlingsförlamad, men viktigast var att flickan klarade sig.
Dagen därpå satt vi på samma sommarkafé och åt frukost. Plötsligt stannade tre fina, utländska bilar vid ingången. Sven suckade och sa: Vilka bilar! Jag har drömt om att ha en sådan. Sex välklädda män steg ur, med ett respektingivande sätt, och närmade sig vårt bord.
En av dem frågade med bestämd röst: Vem räddade vår syster igår? Jag pekade på Sven. Trots deras allvar verkade de vilja tacka, och det blev ett ögonblick av respekt. Männen räckte Sven nycklarna till en av bilarna, och tackade honom djupt. Det visade sig att de var flickans bröder och de ville visa sin tacksamhet för hans mod. Sven fick svårt att förstå vad som just hade hänt; han hade sparat i flera år, över tjugotusen kronor, för att kunna köpa en bil, men hade aldrig lyckats. Nu, tack vare sitt hjärta och sin snabbhet, fick han den dröm han nästan hade gett upp.
