Algot var den där sladdisen som dök upp i familjen Svensson när de redan hade gett upp hoppet om mer barnskrik. Hans föräldrar älskade honom innerligt och såg till att han växte upp med både överflöd och kanelbullar. Men livet hade ett par dåliga kort på lager: hans mamma gick bort när Algot var tjugo och innan han hann säga smörgåstårta, dog pappa också. Eftersom lumpen inte har öppet för känslomässiga undantag fick Algot nöja sig med att minnas sina föräldrar med en varm klump i hjärtat.
Efter sin militärtjänst i Boden återvände han till hemmet i Västerås bara för att hitta mosters hela gäng installerade i soffan, på jakt efter arvet eller åtminstone efter fjärrkontrollen. Känslan av att vara överflödig var påtaglig, så Algot tackade för sig, kastade en sista blick på plastblommorna i fönstret och försvann. Han testade lyckan hos en vän med dålig kaffebryggare i Örebro, men stämningen var lika kylig som en svensk midsommarnatt utan filt. Utan pengar, utan bostad och med framtiden i en IKEA-kasse fick han lifta till Göteborg för nytt hopp.
Tack vare en avlägsen bekant fick han jobb på en byggarbetsplats där lönen utlovades i svenska kronor, det fanns mat (knäckebröd och gröna ärtsoppa på repetition) och en bädd att sova på. Trots slitet trivdes Algot, tills arbetsgivarna försvann snabbare än gratis fika och lämnade arbetarna åt sitt öde. Många räddades av släkt och vänner, men Algot stod där utan pass, utan bank-id, knappt ens en giltig SL-biljett.
Med noll kronor på fickan och lika lite tur överlevde han på gamla bullar från soptunnor och nätter på centralen eller i trappuppgångar där folk kikade misstänksamt bakom gardinen. Skägget växte, kläderna gick från begagnade till arkeologiskt intressanta och jobbet lyste med sin frånvaro. Men ödet har humor: det var då han träffade Rut varken Miss Universe eller cityslickers största modeguru, men varmhjärtad och med en generös andedräkt av kanelbullar.
Rut dök upp med smörgåspaket och småprat, och såg till att Algot inte fullständigt tappade hoppet om mänskligheten. En dag kom lunginflammationen som ett brev på posten i november. Han hamnade på Sahlgrenska, där personalen bjöd på hårklippning, rena kläder och så mycket omsorg att han nästan började tro att sjukvården var någon sorts sekulär kyrka.
Algots ljuspunkt var Ruts besök, och när han till sist blev utskriven från sjukhuset fortfarande lite vimsig av antibiotika stod hon där med ett par rejäla skor, nya kläder och en kram som nästan väckte liv i hans frusna revben. Djupt rörd följde Algot med Rut hem.
Ruts bror hjälpte honom få nya papper (utan att fråga för mycket hur de gamla försvunnit), och till sist fixade Algot jobb på ett lager. Tiden gick och hjärtat värmde upp. Kärleken slog rot, de gifte sig lagom lagom och byggde ett svenskt happy ending där kaffe, vänlighet och en gnutta envishet fick dem att övervinna varje motgång.
