Jag läste nyligen om en ensamstående mamma här som berättade att hon inte visste hur hon skulle klara sig och att hon inte såg någon utväg. Det fick mig att tänka på min egen resa. Inte för att döma någon, utan för att jag vet att när man har barn och är i behov, så har man inte råd att bara sitta och vänta på att pengarna ska komma flygande från himlen. Ingenting blev givet till mig. Jag fick kämpa för varenda liten bit själv.
Jag lämnade hemmet när jag var sexton år. Det var ren envishet blandat med ungdomlig dumhetjag trodde att jag var vuxen nog, och att livet med min dåvarande pojkvän skulle bli bättre. Vi flyttade till en liten etta i Göteborg, där köket satt ihop med vardagsrummet, sovdelen var avskild med en lättvägg och badrummet låg nere vid gården. Ingen lyx, men det var vårt.
Två år senare, precis när jag fyllde arton, blev jag gravid med mitt första barn. I början var allt ganska normalt. Han körde taxi, vi hade pengar till mat och hyran blev betald varje månad. Det fanns aldrig något överflöd, men vi svalt aldrig.
När min son blev nästan ett år började jag märka att han hade mindre och mindre pengar med sig hem. Det kom alltid någon förklaring: dålig säsong, konkurrens, bilen krånglade. Jag valde att tro på honom. Sedan blev jag gravid igenmed min dotter, som fick namnet Elin, ett namn som bara finns i svensk kultur. Jag var i fjärde månaden när han plötsligt försvann. Ingen förvarning. En dag tog han med sig några kläder och flyttade till en annan kvinna.
Det som gjorde mest ont var inte bara att bli övergiven, utan att allt folk omkring oss började pratagrannar, släktingar, folk hemma på Lindholmen. De sade att de sett honom med henne i flera månader, att hon väntat på honom vid busshållplatsen, att han sov hos henne. Ingen berättade något när jag fortfarande var ihop med honom. Allt fick jag veta när jag var ensam, gravid och hade ett litet barn.
Han var helt borta. Frågade aldrig om barnen, bidrog inte med en enda krona, inte ens till blöjor. Jag satt på golvet och grät en hel dag. Jag såg på mitt nästan tomma kylskåp, mjölken var slut, det andra barnet snart på väg, hyran skulle betalas, inga kläder, ingen spjälsäng. Jag grät. Men nästa dag ställde jag mig upp och sa till mig själv: Jag kan inte sitta här.
Jag började där jag var. Beställde ingredienser på kredit. Bakade geléfyllda desserter, små cuper med kex och muffins. Jag tog bilder med mobilen och la ut dem på mina stories på WhatsApp och Instagram. Skrev inget som inte var sant: Säljer bakverk för att kunna köpa blöjor och mjölk. Folk började köpa. Vissa av medlidande, andra för att de tyckte om det jag gjorde. Med de pengar jag fick kunde jag handla mat, spara till hyran och köpa det allra nödvändigaste.
Sedan började jag laga lunchmat ocksåris, linssoppa, kycklinggryta, köttfärs. En man i området hjälpte mig med leveranser med sin moppe, jag betalade honom för varje tur. Jag gick upp klockan fem på morgonen för att laga mat, höggravid och med min lilla son omkring mig. Vissa dagar var jag så trött att jag satt på stolen och grät tyst. Men varje morgon gick jag upp igen och satte på plattan.
Jag sparade krona efter krona. När förlossningen närmade sig, ringde min mamma och bad mig att komma hem till dem. Var inte ensam, sa hon. Elin föddes där. Sedan dess har mina föräldrar varit min trygghet. De står inte för allt, men de håller mig uppehjälper med barnen när jag har beställningar.
Idag är min son sex år. Elin växer snabbt. Tillsammans med min mamma startade vi ett litet bageri. Ingen stor verksamhet, men vi har ett litet rum där vi gör tårtor till kalas, dessertbord, beställningar till olika evenemang. Vi är inte rika, men jag går aldrig och lägger mig hungrig och slipper somna med oron att jag inte kan ge mina barn någonting nästa dag.
Jag vet hur ont det gör när en man lämnar en kvinna med barn. Det är inte rättvist. Men jag vet också att ingen kommer och räddar dig. Ingen kom för att rädda mig. Har man barn, har man inte lyxen att ge upp.
