Det sägs ofta här i Sverige att ju längre ett par är ihop innan de gifter sig, desto sämre brukar äktenskapet bli… Jag har i alla fall tänkt mycket på det den sista tiden.
Jag och Oskar var tillsammans i sju år innan vi till sist bestämde oss för att gifta oss. Under alla dessa år hade vi aldrig bott ihop någon längre tid vi trivdes, båda två, med vårt eget utrymme och vår frihet. Det var först när jag blev oplanerat gravid som allt förändrades, och vi bestämde oss för att gifta oss.
Till en början tyckte vi båda att det var spännande att bo tillsammans. Att inreda den lilla lägenheten i Solna var ett gemensamt projekt. Min mormor flyttade till mamma och pappa på landet utanför Uppsala, så att vi kunde ta över hennes trea. Tillsammans köpte vi möbler på IKEA och fixade bland krukväxter och gardiner Men när allt var på plats blev det ändå en konstig rastlöshet när vi plötsligt skulle dela allt med varandra innanför dessa fyra väggar.
Oskar började snart be om att få gå ut och ta en öl med sina kompisar igen, och jag var mer än nöjd med att han ville det. Det gjorde mig fri att ta en fika med mina vänner eller bara slappa för mig själv framför något gammalt avsnitt av Solsidan. Så sakta men säkert gled vi in i samma vardagslunk som innan vi sågs mest sent på kvällarna innan det var dags att sova.
När det började närma sig att vår son skulle födas blev Oskar allt tystare. Jag tänkte inte så mycket på det innan en dag då en främmande kvinna ringde upp mig och sa att Oskar skulle flytta in hos henne. Och det var sant. När jag kom hem från sjukhuset jag hade varit på ett vanligt ultraljud var han borta. Alla hans grejer var också borta.
Det värsta var kanske att han aldrig ens försökte förklara, eller be om ursäkt. Han dök inte ens upp i tingsrätten när vi skulle göra klart skilsmässan. Jag fixade så gott det gick, såg till att inget fadersnamn stod med på födelsebeviset när min son, Algot, kom till världen. Tur att jag hade mina föräldrars stöd de hjälpte mig med allt och älskade sin dotterson från första stund.
Algot blev precis så fin som jag hoppats på en stor, stark pojke med djupa skrattgropar. När jag såg honom glömde jag nästan all min sorg och ilska mot Oskar. Jag ville inte tänka på män alls, kände jag såret fanns kvar i själen, och jag förstod inte hur det skulle kunna läka.
Tiden gick, och Algot blev tre år. En marsdag när snön smälte och världen doftade fukt och jord, ringde det på dörren. Jag väntade att mamma skulle komma förbi och passa Algot, så jag öppnade utan att titta i titthålet.
Där stod Oskar. Stor bukett röda rosor mina favoriter när jag var yngre och en jättestor leksaksbil. Den första present han någonsin tagit med till sin son på tre år.
Vi stod tysta i hallen tills han mumlade: Förlåt, Signe Jag gör vad som helst
Jag såg bara på honom. Tror du på allvar att du kan bli förlåten nu? Det har gått så många år…
Algot sprang ut i hallen och gömde sig bakom mina ben.
Nej, sa jag lågt. Och kom inte tillbaka. Vi har klarat oss utan dig så länge att vi inte saknar dig längre.
Jag kände inget ont längre. Alla år hade nött bort min sorg. Det enda som fanns kvar var en slags tyst medkänsla med Oskar, för han hade förlorat det viktigaste sin son.
