Mamma, Mikael och jag hade inte tänkt oss att få ett barn än… Vi ville bara gifta oss någon gång i framtiden. Den natten förstod Märta plötsligt att hela livet var som en märklig snöstorm som aldrig riktigt lät henne vila.
Allt började i det tidiga nittiotalet. Märta bodde ensam med sin dotter, för hennes man hade vandrat bort över snövidderna och försvunnit för alltid. Livet var en enda lång vinter. Märta lyckades ändå, med två arbeten och knappa kronor, få fika till dottern och en varm plats att sova. Tre år flöt förbi utan färg tills en kollega på kontoret i Göteborg presenterade henne för Vilhelm. Vilhelm var en vänlig själ, med ögon som påminde om djupet i Vänern. Han hade en son, Mikael, från sitt första äktenskap.
Vilhelms första hustru hade börjat sjunka djupt i flaskans rus och den ständiga jakten på enkla pengar, så Vilhelm och Märta fann varandra i Lunds regn. Vilhelm friade under en natt då månen visade sig som en stor, rund ost. Märta tvekade länge, men hennes väninna, Inga-Britt, övertygade henne hon kände Vilhelm från tiden då de plockade svamp på hösten, och sa att han var trygg och stadig, kunde försörja familjen och höll sig undan från rusets snår. Så blev det bröllop bland björkar och surrande mygg.
Barnen blev snabbt vänner, och allt gick rätt bra, som en klar sommardag. Men lyckan försvann lika snabbt som den kommit. En morgon, när fåglarna tystnade, fick Vilhelm plötsligt en stroke och försvann in i drömmar utan återvändo. Märta förstod inte varför livet gav henne dessa underliga prövningar, varför vinden blåste så hårt just mot hennes hus. Men hon grät inte länge tiden var som sanden på Skånes stränder, den rann iväg, och hon behövde ordna vårdnaden av Mikael. Ett barnhem? Nej, Mikael var redan en del av hennes märkliga familj, så de tre skapade sitt eget universum.
Efter årskurs åtta började Mikael på en teknisk skola och blev en hjälpande hand för Märta. Ofta hämtade han Märtas dotter, Agnes, från skolan, så att ingen skulle säga nåt dumt. Märta kände att hennes familj var som ett hus av trä enkelt men stabilt. Men en dag ringde det, och en sjuksköterska från Mölndal sa att Agnes var sjuk och hade förts till sjukhus. Märta släppte allt, sprang som en älg, och när hon kom fram sa läkaren att hon snart skulle bli farmor.
Märta visste inte hur hon skulle känna. Hon skrek inte åt Mikael utan satt med honom vid köksbordet, där lampan blinkade som en stjärna, och frågade: Mikael, du är vuxen nu. Förstod du inte att det kunde bli så här?
Jo, det visste jag, men jag trodde inte att det skulle hända så fort. Det bara blev så… Jag ville aldrig ha fler barn nu. Jag älskar henne och tänkte att vi kunde gifta oss senare, när lagen tillåter… Agnes ville först gömma graviditeten och låta Märta stå som mor till barnet, men den unga familjen valde ett annorlunda spår. De ville gifta sig och vara lagliga föräldrar till barnet. Märta tillbringade nästan en månad med att springa mellan myndigheter, insamla papper, och registrera bröllopet för sina två minderåriga barn.
De första tre åren var som att vandra i en skog där träden aldrig tog slut. Agnes stannade hemma med barnet, och Märta jobbade dag och natt, släppte aldrig kaffekoppen. Mikael nöjde sig inte heller; han jagade extrajobb, bidrog med några kronor här och där. Till slut tog han examen och fick en riktig tjänst, och livet blev äntligen mer som en solig dag vid Mälaren. Märta sov på nätterna, arbetade på dagarna, och hon kände sig som folk igen.
Nu har 25 år gått. Agnes och Mikael lever kvar tillsammans, som att de aldrig lämnat stugan i Dalarnas skogar. De tackar Märta för att hon trodde på deras kärlek och lät dem bygga en familj som består av märkliga men varma drömmar. Vad hade du gjort om du varit Märta, där i det snöiga Sverige?
