The Mother I Owe Nothing To Elena and Michael were busy planning their wedding. The day before the celebration, the bride’s mother, Anne Michaels, came to visit and meet her soon-to-be in-law. The encounter took place in the home of Michael’s mother–Lydia Peterson. Plans for the big day were discussed and they all shared a meal together. The next morning, Anne prepared to head home and Elena walked her to the door. “So, what do you think of Michael?” her mother asked. “He’s a good man,” Anne smiled, but then sighed deeply. “Mum, what’s wrong?” Elena asked, concerned. “My daughter, be very careful around his mother. There’s a lot you don’t know about her yet.” Those words soon proved true. When Elena found out her mother-in-law planned to move in with them after the wedding, she told her husband outright: “You’ll have to choose: me or your mother.” “I’m not choosing anyone,” Michael replied calmly. “Things stay as they are, and my mum can sort out her own problems.” “So, you’re not letting her move in?” “I’ve already told her.” “How did she react?” “She was upset. She called me ungrateful and said I’d regret it.” “Not surprising…” Lydia Peterson had retired early–after years as an airline stewardess. “Well, that’s enough work for me,” she’d declared, confident in her decent pension–far better than most people’s. But, soon enough, Lydia realised even her pension wasn’t enough for her lifestyle. The solution came naturally: pass the expenses onto her son. “I raised you, gave you an education. Now it’s your turn to pay your dues as my son,” she said when Michael was just 23. “From next month, you pay the rent and buy the groceries.” “Fine,” he replied. “But if I’m looking after our home, you don’t interfere in my life.” She agreed–and, to be fair, barely bothered him. Lydia wasn’t much interested in her son’s life. Grandparents had mostly raised Michael while she tried, unsuccessfully, to sort out her own. Years passed. Michael grew up and moved in with her at senior school. He spent five years paying the rent and feeding his mum, while Lydia enjoyed life and spent her pension on herself. When Lydia turned fifty, Michael brought his new wife home. “You’re so well-kept!” Elena said, awkward on meeting her mother-in-law for the first time. “You don’t look like you’ve retired at all.” When Lydia found the newlyweds wanted to live with her, she was thrilled: “That’s wonderful,” she said, thinking, “Now I won’t even have to cook.” Elena believed she was sincere, but Michael made it clear: “Mum simply never had the nerve to kick me out. For the past five years, I’ve paid for everything myself.” Anne Michaels’ visit quickly shattered those fragile illusions: “My dear, be careful. That woman lives only for herself. She’ll forget you exist the moment you’re inconvenient. Hold on to your husband–I like him. But you weren’t lucky with his mum.” Six months passed. Lydia Peterson fell in love. A man called Andrew started turning up more and more. Suddenly… “You’ve got two weeks to move out. I’m selling the flat and moving to York.” “Are you serious?” Michael asked, shocked. “Yes, I have every right. The flat is mine–my parents gave it to me.” “So you’re kicking us out?” “Yes. It’s all perfectly legal.” Michael silently put on his jacket and left. That evening, he and Elena were packing. They found a place with a work colleague looking for tenants. Within the month, Lydia had sold the flat and moved to York with Andrew. A few days later, Michael tried asking for a loan: “No, of course not. I’ve got other expenses planned,” his mum replied coldly. “Well, good luck then,” he said. “Good luck to you too,” she smiled. She didn’t even hug him goodbye. A year passed. Lydia called: she’d split up with Andrew, he’d taken all her money, and disappeared. She was alone, homeless. Immediately, she claimed: “I’ll be living with you now.” “No. Use the money you have left, get a mortgage.” “A mortgage? At my age, on my pension?” “Find a job. You’ll just have to manage like everyone else.” “So you won’t help me?” “I don’t owe you anything, Mum.” She burst out, “You’re so ungrateful! I raised you!” “I’m only following your example,” her son replied gently. Lydia crashed with friends for as long as her money lasted. Then–refusal after refusal. And eventually she turned up again at her son’s door. “Mum, you’re not sick, and you’re not old. Get a job, rent a room, look for something.” “You don’t feel sorry for me?” “No. You remind me of the grasshopper… who sang all summer.” Later, Lydia sorted herself out–not with a job, but another marriage. The very first man who came along. At least, now she had somewhere to live. But that’s another story entirely…

The Mother I Owe Nothing To
Helen and Michael were busy gearing up for their wedding. The day before the big celebration, Helens mum, Anne Matthews, popped round for tea to meet Michaels future mother-in-law. The rendezvous took place at Mrs. Lydia Campbells cosy semi in Surrey. They chatted about wedding details, nibbled on biscuits, and sipped tea with proper ceremony.
The next morning, Anne was preparing to catch her coach home, so Helen walked her to the gate.
So, darling, what do you make of Michael? Anne asked as she fished her umbrella from the stand.
Hes lovely! Helen smiled but didnt miss her mums heavy sigh.
Mum, whats the matter? Helen probed.
My dear, just keep your wits about you when it comes to his mother. Theres plenty you dont know.
Those words soon proved prophetic.
When Helen learned that her mother-in-law-to-be was scheming to move in with them, she cut straight to the chase with Michael.
Youve got to choose: me or your mum.
Im not choosing anyone, Michael replied serenely. Things stay as they are. Mum can sort herself out.
So youre not letting her move in?
Ive already told her.
And? How did she take it?
She was miffed. Told me Im ungrateful and Ill be sorry.
Could see that coming
Lydia Campbell had taken her early retirement years of flying the friendly skies as a stewardess, and shed finally hung up her wings. Thats quite enough work for one lifetime, she declared, pleased as punch with a generous pension certainly more than most got.
But, as it turned out, Lydias champagne lifestyle couldnt quite be funded by her pension alone. The solution, as far as Lydia was concerned, was simple: pass the bill to her son.
I raised you, educated you. Now its your turn to do your duty as a son, she announced when Michael reached the ripe old age of twenty-three. Next month, youre covering rent and groceries.
Fine, Michael replied. But if Im looking after our home, you stay out of my business.
She agreed and, to be fair, barely interfered. Lydia took a strikingly hands-off approach to parenting. In fact, Michael had been mostly raised by his grandparents while Lydia pursued happiness (with questionable results).
Years drifted by. Michael grew up, moved in during sixth form. For five years, he paid the rent and stocked the fridge. Lydia enjoyed herself, splashing her pension on herself alone.
When Lydia turned fifty, Michael brought home his new bride.
How impeccably turned out you are! Helen remarked awkwardly at their first meeting. You dont look like a pensioner at all.
Upon hearing that the happy couple would be living with her, Lydia beamed: Splendid! she thought, No reason for me to bother cooking now.
Helen was charmed, but Michael quickly set her straight.
Mum couldnt bring herself to kick us out. For the last five years, Ive sorted everything.
Anne Matthews visit soon shot down Helens remaining illusions:
My love, mind yourself. That woman lives for herself. Shell drop you like a hot potato the moment things get hairy. Just stick with your husband. Hes a good egg. But with his mum well, unlucky.
Six months later, Lydia Campbell fell head-over-heels. A chap named Andy started showing up for supper. Then out of the blue
Youve got a fortnight to move out. Im selling the house. Andy and I are off to Manchester.
Youre serious? Michael looked gobsmacked.
Yes, its all perfectly proper. The house is mine, Dad left it to me.
So youre kicking us out?
Thats right. Perfectly legal.
Michael donned his jacket and left in stony silence. That evening, he and Helen packed their boxes. They ended up renting a room from a mate, who conveniently needed new house-sharers. A month later, Lydia sold up and hightailed it north with Andy.
A few days on, Michael needed to borrow some money from Lydia:
Absolutely not, Lydia said, chilly as the North Sea. Ive got other plans for my money.
Right, well, good luck then, he replied.
You too, she chirped, not even pressing for a farewell hug.
A year rolled past. Lydia rang: shed split with Andy, whod made off with her savings vanished! She was left alone and homeless. She marched right back and declared:
Im moving in with you.
No way, Mum. Take whatever youve got left and get a mortgage.
A mortgage? At my age? From my pension?
Get a job. Sort yourself out, like everyone else.
So youre not helping me?
Mum, I owe you nothing.
She exploded.
Ungrateful child! I raised you!
Im only doing as you taught me, Michael replied, cool as a cucumber.
Lydia bunked with various friends while she still had a few quid. After a string of no thank yous, she came knocking again.
Mum, youre healthy and not exactly a wrinkly. Find work. Rent a room. The worlds your oyster.
Youre not the least bit sorry for me?
Absolutely not. You remind me of that grasshopper in the story danced all summer long.
Later, Lydia sorted herself out. Not with a job, mind but with a new marriage. The first man whod have her. At least she got a house.
But thats another kettle of fish entirelyOne afternoon years later, Helen spotted Lydia at the marketa little grayer, still dressed to the nines, clutching her new husbands arm as if terrified he might vanish. Their eyes met, and Lydia offered a brittle smile, distant as ever.
Helen nodded, heart untouched. Watching them disappear among the stalls, she knew: some debts are best left unpaid.
Back home, Helen and Michael sat in their warm kitchen as rain tapped against the window, laughing as they made dinner together. There was no grand reconciliation, no dramatic scenejust peace. For the first time, Helen understood what her mother had meant. She owed Lydia nothing, but in the freedom of that empty ledger, she and Michael had found everything.

Rate article
Add a comment

;-) :| :x :twisted: :smile: :shock: :sad: :roll: :razz: :oops: :o :mrgreen: :lol: :idea: :grin: :evil: :cry: :cool: :arrow: :???: :?: :!:

The Mother I Owe Nothing To Elena and Michael were busy planning their wedding. The day before the celebration, the bride’s mother, Anne Michaels, came to visit and meet her soon-to-be in-law. The encounter took place in the home of Michael’s mother–Lydia Peterson. Plans for the big day were discussed and they all shared a meal together. The next morning, Anne prepared to head home and Elena walked her to the door. “So, what do you think of Michael?” her mother asked. “He’s a good man,” Anne smiled, but then sighed deeply. “Mum, what’s wrong?” Elena asked, concerned. “My daughter, be very careful around his mother. There’s a lot you don’t know about her yet.” Those words soon proved true. When Elena found out her mother-in-law planned to move in with them after the wedding, she told her husband outright: “You’ll have to choose: me or your mother.” “I’m not choosing anyone,” Michael replied calmly. “Things stay as they are, and my mum can sort out her own problems.” “So, you’re not letting her move in?” “I’ve already told her.” “How did she react?” “She was upset. She called me ungrateful and said I’d regret it.” “Not surprising…” Lydia Peterson had retired early–after years as an airline stewardess. “Well, that’s enough work for me,” she’d declared, confident in her decent pension–far better than most people’s. But, soon enough, Lydia realised even her pension wasn’t enough for her lifestyle. The solution came naturally: pass the expenses onto her son. “I raised you, gave you an education. Now it’s your turn to pay your dues as my son,” she said when Michael was just 23. “From next month, you pay the rent and buy the groceries.” “Fine,” he replied. “But if I’m looking after our home, you don’t interfere in my life.” She agreed–and, to be fair, barely bothered him. Lydia wasn’t much interested in her son’s life. Grandparents had mostly raised Michael while she tried, unsuccessfully, to sort out her own. Years passed. Michael grew up and moved in with her at senior school. He spent five years paying the rent and feeding his mum, while Lydia enjoyed life and spent her pension on herself. When Lydia turned fifty, Michael brought his new wife home. “You’re so well-kept!” Elena said, awkward on meeting her mother-in-law for the first time. “You don’t look like you’ve retired at all.” When Lydia found the newlyweds wanted to live with her, she was thrilled: “That’s wonderful,” she said, thinking, “Now I won’t even have to cook.” Elena believed she was sincere, but Michael made it clear: “Mum simply never had the nerve to kick me out. For the past five years, I’ve paid for everything myself.” Anne Michaels’ visit quickly shattered those fragile illusions: “My dear, be careful. That woman lives only for herself. She’ll forget you exist the moment you’re inconvenient. Hold on to your husband–I like him. But you weren’t lucky with his mum.” Six months passed. Lydia Peterson fell in love. A man called Andrew started turning up more and more. Suddenly… “You’ve got two weeks to move out. I’m selling the flat and moving to York.” “Are you serious?” Michael asked, shocked. “Yes, I have every right. The flat is mine–my parents gave it to me.” “So you’re kicking us out?” “Yes. It’s all perfectly legal.” Michael silently put on his jacket and left. That evening, he and Elena were packing. They found a place with a work colleague looking for tenants. Within the month, Lydia had sold the flat and moved to York with Andrew. A few days later, Michael tried asking for a loan: “No, of course not. I’ve got other expenses planned,” his mum replied coldly. “Well, good luck then,” he said. “Good luck to you too,” she smiled. She didn’t even hug him goodbye. A year passed. Lydia called: she’d split up with Andrew, he’d taken all her money, and disappeared. She was alone, homeless. Immediately, she claimed: “I’ll be living with you now.” “No. Use the money you have left, get a mortgage.” “A mortgage? At my age, on my pension?” “Find a job. You’ll just have to manage like everyone else.” “So you won’t help me?” “I don’t owe you anything, Mum.” She burst out, “You’re so ungrateful! I raised you!” “I’m only following your example,” her son replied gently. Lydia crashed with friends for as long as her money lasted. Then–refusal after refusal. And eventually she turned up again at her son’s door. “Mum, you’re not sick, and you’re not old. Get a job, rent a room, look for something.” “You don’t feel sorry for me?” “No. You remind me of the grasshopper… who sang all summer.” Later, Lydia sorted herself out–not with a job, but another marriage. The very first man who came along. At least, now she had somewhere to live. But that’s another story entirely…
“Gillar ni det inte? Då kan ni dra – utbrast Ylva till de objudna gästerna I trettio år levde Ylva utan att säga ifrån. Sa maken något, nickade hon. Dörren slogs upp och svärmor kom – då kokade hon te. Svägerskan dök upp med resväskorna – Ylva ordnade plats i hörnrummet. ‘Bara ett par dagar’, lovade svägerskan. Hon blev kvar i tre månader. Så vad gör man? Bråkar man, tror alla att man är en dålig hustru. Säger man nej, tycker folk att man är hjärtlös. Ylva lärde sig att stå ut. Och efter hand märkte hon knappt hur hennes eget liv förvandlats till att bara tillfredsställa andras önskemål. Hennes man, Anders Pettersson, var en enkel man. Jobbade som byggbas, älskade middagar med snapsvisor om vänskap och svordomar åt chefer. Ylva kallade han ‘min lilla hemmafru’ och förstod uppriktigt inte varför hon ibland grät om nätterna. Trött? Vila då. Släktingar på besök? Servera mat. Så enkelt. När han dog blev Ylva ensam kvar i trean på Södermalm. Minnesstunden hölls som sig bör: bord fullt, nubbe, tal om ‘en god människa’. Släkten samlades, grät lite, skildes åt. Ylva tänkte: ‘Nu, äntligen får jag vila.’ Men nej. En vecka senare ringde svägerskan, Veronica: – Ylva, jag kommer förbi imorrn. Tar med mig lite grejer. – Jag behöver inget, Vera. – Äh, sluta fjanta dig! Kommer inte tomhänt. Och hon kom. Med två matkassar och ett krav: låta systersonen Kristoffer bo där, för han skulle plugga i Stockholm. Ylva försökte avböja försiktigt: – Han får väl plats i studentrummet… – Ja, men det dröjer ju! Och var ska han bo till dess? På Centralen? Ylva gav med sig. Kristoffer flyttade in i hörnrummet. Bodde likt en slarver: strumpor i hallen, disk i vasken, musik till midnatt. Plugget blev för övrigt inte av. Däremot fick han jobb som cykelbud och använde Ylvas lägenhet som lager. – Kristoffer, kanske skulle du leta eget boende? – försökte Ylva varsamt efter en månad. – Men Ylva, vart ska jag? Har ju inga pengar till hyra! Två veckor senare dök dottern från makens tidigare äktenskap, Louise, upp. Tog med sig trettio år gamla oförrätter och krav: – Farsan lämnade lägenheten till dig, vad fick jag? Jag är ju hans dotter! Ylva blev stum. Lägenheten stod på maken – nu var det hennes arv, enligt lag. Men Louise tittade på Ylva som om hon stulit något. – Du fattar inte hur svårt jag har det! – fortsatte Louise. – Jag är ensam med barn, hyr lägenhet själv! Ylva försökte förklara: lägenheten är hennes, hon har inga pengar, hon vet inte själv hur framtiden ser ut. Men Louise lyssnade inte. Hon kom inte för förståelse – hon kom för rättvisa. Och så drog det igång. Släkten började komma ofta. Ena gången svärmor med rådet att sälja ‘och köpa nåt mindre’. Ena gången svägerskan med en till släkting. Ena gången Louise – med nya krav. Varje gång blev det fika, Ylva kokade te, lyssnade på anklagelser. Tills de började prata rakt om lägenheten. – Ylva, varför ska du bo ensam i tre rum? – sa svägerskan när hon slurpade på teet. – Sälj, köp en etta. Hjälp barnen med mellanskillnaden. – Vilka barn? – undrade Ylva. – Ja, Louise. Kristoffer. De har det svårt. Ylva såg på gästerna – svägerskan, Louise, svärmor. Och insåg plötsligt: de kom inte för att stötta. De kom för att dela på bytet. – Stör det er? Då kan ni gå, sa hon lågmält. – Från mitt hem. Tystnad. – Vad sa du? – upprepade svägerskan långsamt. – Jag sa: gå hemifrån. Nu, – svarade Ylva högre. – Från mitt hem. De såg på henne som om hon talade hebreiska. Eller svor. – Vad tar du dig för? – fann sig svägerskan först. – Det här är ju familj! – Familj? – frågade Ylva stilla. – Familj som bara dyker upp för att äta eller låna TV:n? – Mamma, hör vad hon säger?! – svägerskan ropade till svärmor. – Sade ju att hon blivit högmodig! Svärmor satt tyst, suckade. Som vanligt. – Veronica, – vände sig Ylva till svärmor. – I trettio år har du lärt mig hur man ska leva. Hur man ska fylla på kaffet. När jag gråtit på nätterna har du sagt: ‘Bita ihop. Alla måste bita ihop.’ Kommer du ihåg? Svärmor knep ihop munnen. – Ja, jag bet ihop. Men nu är det slut. Som gammalt smör i burken. Allt är slut. Svägerskan greppade väskan: – Jag ska säga till Kristoffer! Så han ser vad du går för! – Gör det. Men ta med dig honom härifrån. Imorgon. Annars åker hans saker ut i trapphuset. De gick. Slog igen dörren så högt att lampan skallrade. Ylva stod kvar i köket. Händerna skakade. Hjärtat bankade. Hon tog ett glas vatten, drack i ett svep. Och tänkte: ‘Herregud, vad har jag gjort?’ Sedan: ‘Egentligen – vad har jag gjort? Bara slängt ut objudna från mitt eget hem?’ Hon fick ingen sömn. Tankarna snurrade runt, runt i huvudet. Kanske hade de rätt? Var hon en kall egoist? Skulle hon ha stått ut? Men på morgonen kom klarsyn. Tålamod, tänkte Ylva, det är när något är tillfälligt. Tålamod i trettio år? Det är kapitulation. Kristoffer flyttade ut efter två dagar. Veronica hämtade honom, såg inte Ylva i ögonen. Pojken muttrade något om ‘gammal kärring’. Ylva stod tyst i hallen. Tidigare hade hon börjat gråta, bett om ursäkt. Nu – bara tystnad. En vecka senare ringde Louise: – Vi har tänkt, – började hon försiktigt. – Vilka vi? – sköt Ylva in. – Din mamma dog -92. Veronica är min före detta svärmor. Tyst. Louise var inte beredd på det här. – Okej, okej, – fortsatte hon. – Vi vill ju inte vara ovänner. Du vet att pappa älskade dig. – Det gjorde han, – svarade Ylva, – på sitt sätt. Men lägenheten står på mig. Enligt lag. Jag är inte skyldig någon något. – Men för rättvisans skull… – Rättvisa? – fnös Ylva. – Rättvist hade varit om ni ringt nån gång på trettio år. Eller sagt grattis på födelsedagen. DET hade varit rättvisa. – Du har blivit bitter, – sa Louise kallt. – Ensamheten gör dig hård. – Nej. Jag bara slutade låtsas. Veckorna släpade sig fram. Ylva gick till jobbet – hon var undersköterska – kom hem, åt själv om kvällarna. Grannen tant Karin tittade förbi med bullar: – Ylva, hur är det? Är du ledsen? – Nej, inte längre. – Slarvar släkten med besök nu? – Jajemen. – Bra det! – sa tant Karin oväntat. – Har alltid undrat – när skulle du säga ifrån? Bra jobbat! Ylva log. För första gången på länge – på riktigt. Det värsta var inte att släkten blev sura. Det värsta var tystnaden. Att ingen att säga ‘hej’ till om kvällen. Ingen att bjuda thé. Ylva insåg: hela livet hade hon levt för andra. Och nu? Nu måste hon lära sig leva sitt eget liv. Det skrämde henne mer än all släkts ilska tillsammans. En månad senare dök Veronica upp igen. Utan förvarning. Med Kristoffer, svärmor och Louise. Allihop. Som ett räddningsteam. Ylva öppnade dörren – där stod de, som en delegation. Veronica främst, de andra bakom. – Nå Ylva, – sa svägerskan, – har du tänkt om? – Om vad? – undrade Ylva. – Lägenheten. Ska du sälja? Ylva såg på dem alla. De kom på allvar. Trodde att en månad ensamhet – så skulle hon ge sig. Ringa och be dem tillbaka. – Kliv på, – sa Ylva till slut. – Kom in. De slog sig ner i köket. Svärmor genast mot kylskåpet – inspektera. Louise tog upp mobilen, bläddrade. Veronica satte sig mitt emot Ylva. – Ylva, en kan ju inte klara sig själv här. Hyra, underhåll. Och varför ha så mycket plats? – Jag gillar platsen, – sa Ylva lugnt. – Men du är ensam! – klagade Louise, medan hon kollade mobilen. – Här har jag alternativ: sälj lägenheten, köp en etta i förorten. Tre miljoner över – en till mig för barnet, en till Kristoffer, en till dig. Ylva såg på henne. Hennes säkra uppsyn. De välmanikyrerade naglarna. Den dyra väskan. – Så jag ska flytta till förorten, så ni får miljonen var? – Ja, det är väl rättvist?! – exploderade Louise. – Pappa slet för den här lägenheten! – Nej, – sa Ylva stilla. – Han fick den av kommunen 1984. Nyutexaminerad. Och jag har renoverat för MINA pengar. – Lägg av nu, Ylva, – inflikade Veronica. – Vi vill det bästa. Vi är ju familj! Då klickade något i Ylvas inre. Som en ljusknapp. Klick – och strömmen gick. – Familj? – sa hon. – Var var familjen när jag låg på sjukhus tre år sen? Vem hälsade på? Veronica, var du där? Svägerskan vred sig på stolen: – Jag hade fullt upp då. – Och du, Veronica? – vände hon sig till svärmor. – Ringde du ens en gång? Svärmor teg. Tittade ut genom fönstret. – Och du, Louise? – fortsatte Ylva. – Visste du ens att jag låg inne? – Ingen sa nåt, – muttrade hon. – Just det. Ingen sa nåt. För att ingen brydde sig. Ni kom inte för mig. Ni kom för lägenheten. – Ylva, varför är du så upprörd? – försökte Veronica. – Inte upprörd, – avbröt Ylva. – Bara färdig. Förstår ni? Tålamodet är slut. Hon reste sig. Gick mot dörren. Öppnade den. – Gå nu. Och kom inte tillbaka. – Har du blivit galen?! – utbrast Louise. – Vem tror du att du är? Du är ju ändå bara en ingift! – Ja, – nickade Ylva. – Och tack gode Gud för det. Veronica reste sig med rött ansikte. Svärmor med hopknipna läppar. Louise smällde igen dörren. Ylva stod kvar i hallen. Händerna darrade. Hon gick ut i köket, satte sig och grät. Inte av självömkan. Av lättnad. En vecka senare ringde tant Karin: – Ylva, hörde du har bråkat med allihop? – Inte direkt bråkat. Bara sagt sanningen. – Du gjorde rätt. Hör du, jag har ett barnbarn – Karin – trettio, skild, sitter ensam. Kan jag låta er träffas? Hon är fin och arbetsam. De träffades. Karin, lika stillsam, ekonom. Hyrde ett rum på Lappis. Hon kom hem till Ylva på thé, de pratade länge. – Vill du flytta in? – frågade Ylva. – Gästrummet är ledigt, du betalar bara för el och vatten. Karin tackade ja en månad senare. Det visade sig: det är lättare att bo med en främling – när respekten är ömsesidig. När ingen tränger sig på, ingen kritiserar, ingen lär ut. Ylva skrev in sig på biblioteket – det där, det lokala där hon en gång jobbade. Nu kom hon som läsare. Tog hem böcker som stått i hyllan för länge. Ibland tänkte hon på släkten. Hur gick det för dem? Veronica och Kristoffer? Louise och hennes dotter? Svärmor? Men ringa? Nej, det behövdes inte längre. Ett halvår senare kom tant Karin med nyheter: – Du hörde? Svägerskan flyttade in hos pojken i studentrummet. Ensamheten på landet blev för svår. – Jaså. Skönt för henne. – Och Louise har gift sig med en företagare. Lever gott, hörde jag. – Kul för henne. Tant Karin sneglade på Ylva: – Är du inte bitter? – För vad? De klarade sig ju alltid utan mig. Jag har bara insett det nu. På kvällen satt Ylva vid fönstret. Skymningen sänkte sig, lampor tändes. Karin lagade mat i köket och småsjöng. Ylva tänkte: här är det, lyckan. Inte i släktens gillande, utan i att kunna säga NEJ – och överleva skulden. Har du själv fått slåss mot klängande släktingar? Vänner, glöm inte att följa sidan för fler berättelser!