ENDAST DU
Idag var det mammas begravning. Inte en tår fällde pappa Gunnar.
Ser du, visst sa jag det, han har aldrig älskat Signe, viskade Tove till sin granne Agneta.
Sluta nu, vad spelar det för roll? Barnen är ju föräldralösa nu, med en sån pappa…
Du ska se att han snart gifter sig med Lotta, sa Tove med övertygelse.
Lotta? Vad har han för henne? Lisa är ju hans gamla kärlek har du glömt hur de tassade runt i höskullen som tonåringar? Lotta har ju en egen familj, och Lisa har nog släppt honom, säger jag.
Jamen, Lotta har ju Mats, och Mats är ordentlig. Gunnar med sina barn, varför skulle hon? Och Lisa, hon och Micke bråkar bara de gamla känslorna kan nog blossa upp där, tror Tove.
Signe jordfästes. Barnen klamrade sig fast vid varandras händer.
Micke och Lena hade precis fyllt åtta. Signe gifte sig med Gunnar av kärlek, eller trodde hon det? Om Gunnar någonsin känt likadant, visste inte ens Signe. Ryktet gick om att hon väntade barn, att det var därför Gunnar gifte sig till slut. Lilla Kajsa föddes för tidigt, levde inte länge. Långt därefter kom barnen till familjen.
Gunnar gick alltid butter, sa inte många ord. Han kallades ofta för Vargen av grannarna, för han var inte den som visade känslor allra minst värme. Ingen visste det bättre än Signe.
Men bönerna blev besvarade; till slut fick Signe dubbelt tvillingarna.
Lena och Micke. Lena var Gustaf rakt av, envis och innesluten. Från Lena fick man knappt ett ord. Allt dolde hon bakom tjocka dörrar precis som pappa. Nära honom höll hon sig, ofta vid snickeriet eller när han byggde på någon lada. Själv försökte han förklara världen för henne.
Micke däremot, han var på mammas sida, hjälpte till så gott han kunde sopade golvet, bar vatten i små hinkar, det lilla barn händer mäktar. Signe höll fast vid Micke, men förstod sig aldrig riktigt på Lena.
När Signe låg sjuk och visste att slutet var nära, sade hon till Micke:
Micke, när jag inte finns mer blir du den som håller ihop allt. Ta hand om Lena, för du är storebror och pojke. Flickor behöver skydd, glöm inte det.
Och pappa?, viskade Micke.
Vad menar du?
Kommer han skydda oss?
Vet inte, livet får utvisa det, svarade Signe.
Då får du inte dö, hur klarar vi oss utan dig? grät Micke.
Om det bara var mitt val, älskling… men nu är det inte det, sade Signe sakta.
Och innan gryningen var hon borta.
Gunnar satt bredvid henne länge. Sorg och tomhet förvrängde hans ansikte, men han sa ingenting, grät inte. Han såg bara ut som om hela livet krupit ihop inom honom.
Allt återgick försiktigt till det normala. Lena tog på sig allas hushållsansvar, försökte laga mat, men hon var ännu liten. Gunnars syster, Anna, kom och hjälpte dem. Hon lärde Lena allt hon kunde om sysslorna.
Moster Anna, tror du pappa kommer gifta sig igen? frågade Lena.
Vet inte, vännen. Han berättar ingenting för mig, svarade Anna.
Hon hade egna barn och make, Olof. En riktig trygg kärnfamilj.
Och om han gör det, får vi bo hos dig då?
Nej, nu får du sluta spekulera. Pappa älskar er. Han överger er aldrig, sa Anna fasta rösten.
Men ryktena gick ändå. De menade att Gunnars gamla kärlek med Lisa var på väg att blomma igen.
Lisa, hon är tokig som börjar om med Gunnar nu, pratade Tove i affären.
Ja, så dumt! Bara problem får hon, instämde Anna-Lena.
Nu räcker det, sa Erik, ordförande i byalaget. Sluta prata bakom ryggen på Gunnar, ni vet ingenting.
Sanningen var att Gunnar och Lisa en gång haft en stormande förälskelse. Men ödet ville annorlunda. Gunnar hade skickats bort för att hjälpa på en gård långt härifrån, och Lisa tröstade sig under tiden med Micke. Gunnar kom hem, fick höra om det, gav Micke en ordentlig omgång och bröt all kontakt med Lisa. Hon blev ändå kvar med Micke, men han behandlade henne illa, söp och var otrogen Lisa grät ofta. Gunnar, han drack aldrig, jobbade jämt, men han var tystlåten.
Det var efter detta folk började se honom närma sig Signe. Signe, hon blommade upp under hans blickar så vacker.
Tänk vad kärlek gör med folk, sa tant Greta.
Signe hade älskat Gunnar länge, fast tyst.
Så blev det de två i alla fall, och ett enkelt bröllop höll de på församlingshemmet.
Gunnars enda familj var Anna, Signes gamla mamma Inga. Människor viskade om Signes härstamning, och ordföranden Per, ja, hade visst haft en häftig romans med Inga, men det förblev en viskning. Olycklig blev aldrig Signe, men folk tyckte synd om henne, särskilt när hon gifte sig med Gunnar.
Det där blir nog inte lyckligt, sa Alma storögt. Han älskar henne inte. Så sorgligt, suckade hon.
Men den som tvivlade på Gunnars trofasthet fick fel; i femton år var han Signe trogen. Inte ens gräl hörde grannarna genom väggarna. Men så blev Signe sjuk förra vintern en obotlig sjukdom.
Livet utmätte sin väg.
En dag när Gunnar gått hem från sitt jobb mötte Lisa honom med en skål kanelbullar.
Gunnar, ska jag titta in en stund hos dig ikväll, barna tycker väl om bullar?
Nej Lisa, tack. Anna har redan bakat, svarade han.
Men det här är ju från hjärtat.
Det är hennes bullar också.
Möts vi vid bäcken vid kvarnen ikväll, när mörkret lagt sig?
Och varför det?
För att har du glömt allt vi hade?
Det var längesen, Lisa. Barnen betyder allt. Jag älskar Signe.
Men du får henne inte tillbaka, suckade Lisa.
Men sann kärlek dör inte, svarade Gunnar.
Du älskade henne aldrig! Du gifte dig med henne bara för att retas.
Gå hem, Lisa, sa Gunnar lågt och gick.
Lisa stod ensam kvar på landsvägen.
Åren gick. Barnen växte. Moster Anna besökte dem ofta, men nu visste hon Gunnar var en enmansmänniska, han älskar bara en gång.
Lena, har hört att du syns med Viktor Sandin, sa Anna och log när hon kom på besök.
Jaha, varför då? undrade Lena, nu mer vuxen.
Anna tänkte för sig själv: Hon har verkligen blivit vacker.
Bara undrade. Ta det lugnt med honom, vännen.
Vadå då?
Du förstår nog, du är inte liten längre, svarade Anna.
Moster, jag älskar Viktor, det känns för hela livet.
Så brukar det kännas.
Nej, jag vet det.
Kanske du vet, men vet Viktor det?
Om Viktor någonsin sviker mig, kan jag aldrig mer älska någon annan.
Där är du som din pappa, Lena, sa Anna.
På kvällen satt Micke och Lena och väntade på sin pappa.
Han är sen idag, sa Micke.
Det är ju fredag.
Och?
Han går alltid till mammas grav då, och på onsdagar och söndagar med.
Hur vet du det? frågade Micke förvånat.
Du känner honom inte alls, Micke, svarade Lena.
De smög bort mot kyrkogården Lena kunde smygvägen genom trädgårdarna.
Titta där, sa Lena och pekade på pappans hopsjunkna gestalt.
Micke stod stilla. Han hörde pappa prata lågt:
Ja, Signe, så här är det nu. Lena ska snart gifta sig, och jag har samlat till hennes brudgåva, Anna har hjälpt. Vi klarar oss, på vårt sätt.
Förlåt mig, Signe, för att jag sa så få vänliga ord när du levde, men mitt hjärta har alltid viskat tusen om dagen. Jag pratar dåligt, men älskar desto djupare, viskade Gunnar hest och gick därifrån.
Lena såg på Micke. Tårarna stod stilla i hans ögon.
