I’m 29 and My Wedding Planning Has Torn My Family Apart: Half My Relatives Refuse to Come and Call M…

Im 29, and Im going through a huge family drama while planning my wedding. Half my relatives now refuse to come and are calling me selfish. Im starting to wonder if I really did go too far.

My partner and I have been together for six years, and weve finally decided to tie the knot next March. Weve been saving for two years, but the reality is, weddings are so expensive these days. We did the maths the venue, catering, music, and everything else comes to about £12,000 for 120 people.

The trouble is, our families are enormous. On my side alone, its about 60 people aunts, uncles, cousins and all their children. His side is about 50 more. If we invite everyone, we just cant afford even a basic menu for all of them.

Three weeks ago, we sent out the invitations. Along with them, we included a note explaining that, because of the costs, we were kindly asking for a contribution of £60 per adult and £30 per child over five. We made it clear that if anyone couldnt manage it, they should just let us know theyd still be welcome.

The phone started ringing the following day.

My aunt called, furious, saying shed never seen anything so tasteless that weddings should be paid for by the couple, end of story. She has four children and said she wasnt about to cough up £300 just to attend someone elses do. I tried to explain thats why we said it wasnt compulsory, but she hung up on me.

My cousin went on social media, posting a story no names, but everyone knew who it was about saying people now have to pay to attend family weddings, and that values have gone out the window. Other relatives liked and commented on it.

My mum is devastated and embarrassed. She says people in the family are talking behind her back, asking how I could come up with such an idea. That we should have gone for something simple like a BBQ in the garden and be done with it. I tried to explain weve been planning this for two years and want a special day, but we simply cant afford it for 120 people.

Yesterday, my uncle messaged me. Hes always been like a second dad to me, so his words really stung. He said he understood weddings are costly, but asking guests to cover costs wasnt right. He thought it would be better to just invite 40 people and keep it simple.

A cousin who got married two years ago also told me I was making a mistake. She ended up with plenty of debt, but paid for it all herself because thats the proper way. She said if we cant afford it, maybe we should just get married at the registry office.

Of the 60 invites to my side, just 15 have said theyll come. The others have either refused or gone silent. My partner is calmer around 35 from his side have confirmed, though there have been a few comments there too.

To be honest, I now feel like calling the whole thing off. He tells me, Anyone who wants to celebrate with us will be there. Simple as that. But it hurts that my own family sees me as greedy. Maybe we should have just done something modest but after saving for so long, we just wanted a beautiful day to remember.

I dont know if it was really that wrong to ask for contributions, or if we should have just taken out a loan, like my cousin did.

What do you think did I push it too far, or is it time people realised that love shouldnt mean starting your life together in debt just to keep everyone happy?

Rate article
Add a comment

;-) :| :x :twisted: :smile: :shock: :sad: :roll: :razz: :oops: :o :mrgreen: :lol: :idea: :grin: :evil: :cry: :cool: :arrow: :???: :?: :!:

I’m 29 and My Wedding Planning Has Torn My Family Apart: Half My Relatives Refuse to Come and Call M…
Kvinnors öden. Ljuba – Ack, Ljuba, jag ber dig vid Gud, ta min lille Andreas till dig, – klagade Daria. – Mitt hjärta känner oro för något ont. Hellre separation än att min pojke dör. Ljuba vände sig om och såg på den magre Andreas som satt på bänken vid spisen och viftade barnsligt med sina smala ben. Systrarna hade en gång bott tillsammans, men åren gick och den äldre Daria gifte sig med Nikodemus och flyttade till hans gård i en avlägsen by. Yngsta systern Ljuba stannade kvar hemma hos deras sjuka mor, som snart gick bort. Fadern dog i lungsot redan innan dottern hann gifta sig. Mor hade fostrat systrarna väl – de var godhjärtade, arbetsamma och alltid redo att hjälpa till vid motgångar. Fastän Daria var äldst var det ändå Ljuba som höll taktpinnen. Den äldre systern var mjuk som lera – lätt att forma som man vill, vilket Nikodemus säkerligen uppskattade. De hade en bra familj och han kunde inte få nog av sin fru. Ljuba däremot var som natt och dag mot sin syster; den som försökte sätta henne på plats kunde räkna med att få mothugg. Högdragen, strikt – och vacker utan like. De bästa unga männen i bygden friade, men Ljuba avfärdade dem alla. Så länge mor levde suckade hon ofta: – Ack, min dotter, du har ärvt gammelmors envisa lynne – se bara till att inte få hennes öde också. Annars blir du ensam i livet, och vem vill ha dig när du blir gammal? Ljuba tog moderns klagan med ett leende – bråkade inte, respekterade ålderdomen, men hade egna tankar om sitt liv. Ljuba tog mycket efter sin gammelmor; inte bara lynnet, utan också kunskapen om läkeörter och andebesvärjelser. Hon hjälpte folk i bygden och behandlade barn, även om folk fruktade henne för sitt frimodiga sätt. Men så mycket som de fruktade henne, lika mycket respekterade de henne. En vinterdag bad Daria om hjälp, skrämd av rykten om död och sjukdom bland barnen hemma i deras Semmingsby. Ljuba tog emot lille Andreas som gäst, och när Daria hämtade honom efter ett halvt år var byn åter besparad från dödsfall bland barnen. En dag dök deras katt Vasse oväntat upp från ingenstans; Ljuba förstod något var fel och skyndade sig till systerns by. Där fann hon sin älskade Andreas dödligt sjuk, och förstod att byns egen klok gumma, Pelagia, låg bakom barnens olycka. Med list och mod konfronterade Ljuba den illasinnade gumman och räddade Andreas från döden. Hon blåste så småningom byn fri från Pelagias onda inflytande och blev själv byns nya kloka kvinna, känd vida omkring för att hjälpa både barn, vuxna och djur utan att någonsin vända sig till mörka krafter. Trots sitt hårda yttre och envishet saknade Ljuba inte kärlek i sitt liv, för hennes systers son återvände ofta för att hälsa på – och det räckte för henne. Så gick åren i den lilla svenska byn och kvinnornas öden knöts samman av mod, kärlek och visdom, under Ljubas fasta men godhjärtade ledning.