Elins liv tog en drastisk vändning den där gången hennes pappa bestämde sig för att söka jobb utomlands, pressad av trista ekonomiska tider och total brist på möjligheter hemma i Sverige. Redan vid två års ålder såg Elin sin pappa promenera ut genom dörren, viftandes med orden att det bara skulle bli ett kortare äventyr. Tjena långresa det slutade med att han var borta i åratal, skickandes hem pengar för att hålla familjen rullande.
Med pappa på distans levde Elin, hennes mamma och lillasyster ändå ganska bra tack vare de där pengarna som kom i ett stadigt flöde. Men känslomässigt var det som att någon glömt tända lampan hemma saknaden efter pappa märktes extra väl. Värre blev det när mamma plötsligt blev svårt sjuk. Trots heroiska försök och envishet värdig en viking, gick hon bort till slut, och Elin stod där och tvingades bli vuxen snabbare än någon rimligen borde behöva.
Trots studier på universitetet och ett schema som skulle fått en fartfylld stresscoach att slänga in handduken, ägnade Elin dagarna åt plugget och åt att ta hand om sin syster. Och under mammans begravning gjorde pappans frånvaro mer ont än någonsin det var som ett knivhugg av svek och hållet agg växte sig bara starkare. När Elin till sist bestämde sig för att stå på egna ben, tackade hon nej till alla pappas Swish-överföringar och knep sig ett jobb för att försörja både sig själv och systern. Svenska kronor blev helt plötsligt en riktig kamp att få ihop, men envisheten den svenska järnviljan vägde tyngre än alla mynt.
Som ett oväntat plottwist på en svensk kriminalserie gick Elins morfar ur tiden och lämnade efter sig både ett hus och en rostig Volvo 240 kombi. När Elin, aldrig särskilt bilintresserad, försökte kolla om bilen ens startade (hint: det gjorde den inte), blev hon stående vid vägkanten. Plötsligt dök det upp en svart Volvo XC90 och ur klev tja, ingen mindre än hennes försvunna farsa.
Han erbjöd sig att hjälpa till och ville prata, men Elin var inte direkt sugen på pappaprat. Mötet blev för honom en brutal reality check i svenska känslor: vad fan har jag egentligen ställt till med? Chansen till försoning gled honom ur händerna som en hal ål i en kräftbur.
Kvar blev Elin med ett helt klyschigt kaos av känslor ilska, sorg och kanske, eventuellt, ett pyttehopp om att laga det som gått sönder. Om framtiden bjuder på försoning, återstår att se. Kanske måste tiden puttra lite till innan något blir lagom igen.
