Min syster, Ingrid, bestämde sig för att fostra sina fyra barn ensam. Hennes make, Lars, hade varit otrogen med en kollega på sitt jobb. Efter det har Ingrid aldrig haft en ny relation. Hon är en utbildad kvinna, och har tre examina en av dem är inom matlagning. Så långt jag minns har hon jobbat på olika kaféer och restauranger i Göteborg och Malmö.
Ingrid har alltid köpt allt barnen behövt. De var tacksamma, men ville ändå alltid ha mer. Idag har de vuxit upp, bildat egna familjer. Ingrid fortsätter fortfarande att skicka pengar till dem hon har varit pensionär länge, men ändå jobbar hon extra. Hon säger att hon älskar att hjälpa sina barn, och ser det som meningen med sitt liv.
Nyligen blev Ingrid sjuk i influensan, och den slog snabbt ut hennes lungor med svår lunginflammation. Hon tog sjukledigt och hade knappt råd med utgifterna men hennes vänner steg in och hjälpte henne. Barnen ringde först när hon slutade skicka pengar.
De frågade hur hon mådde, önskade snabb återhämtning, och det var allt. Ingen frågade om hennes ekonomi. När Ingrid bad barnen att hälsa på henne, vägrade de. De hade arbete och familjer, sa de. Ingen tid för sin egen mamma.
Ingrid kände sig förolämpad. Hon hade stöttat dem hela livet, men nu, när hon verkligen behövde dem, ville de inte ens komma. Hon låg på sjukhus i en månad. En sjuksköterska hjälpte henne att täcka sjukvårdsfakturorna med sin lön och några extra kronor från vänner. Ingrid blev snart bättre och återvände till jobbet. Under hela tiden ringde inte barnen. Släkten måste ha berättat att Ingrid blivit bättre. Först när hon kom hem ringde barnen igen.
Inledningsvis frågade de om hennes hälsa, men snabbt kom de till sak alla fyra bad om pengar. De nämnde exakta belopp och när pengarna skulle sättas in på deras swish-konton. Ingen frågade varifrån Ingrid skulle få pengarna; de brydde sig bara om sina behov.
Ingrid blev upprörd. Hon hade aldrig trott att hennes egna barn skulle behandla henne så. Kanske var det hennes fel, men hon tyckte synd om sig själv. Om du glömmer din egen lycka och bara lever för andra, förväntar du dig någon form av belöning. Kanske borde hon inte ha satt barnen före sitt eget liv; hon kunde ha tänkt mer på sin egen framtid istället för ensam ålderdom. Det är omöjligt att ändra på något nu, men jag lärde mig att ibland måste man sätta sig själv först annars får man ingenting tillbaka när man själv behöver det.
