My Shimmering Crystal

Misfortune struck without warning though who truly expects it? It always comes down like a sudden snowstorm.

Im Gregory, a longhaul lorry driver. For five years Ive been turning the wheel on the LondonEdinburgh run, back and forth. A photo of my beloved wife perched on the cab window, Capital FM humming from the speakers, a steaming mug of tea in a thermos what more could a driver ask for? Yet something was still missing: the familiar, comforting scent of the scarf my mum ever so lovingly knitted, my fathers firm handshake before each departure, and the steady certainty that at home Im loved and awaited every minute of every day.

One day Gregory never returned from a shift. A few days later, his wife Imogen learned hed been taken to York Hospital. The driver of an oncoming lorry lost control on a bend, veering into his. Both trucks tipped onto their sides. The other driver escaped with only a fright, but Greg suffered a serious head injury. The blow struck the parts of his brain that hold memory a cruel twist of fate. It could have been worse: loss of limbs, speech, or even his will. Instead, he woke up not knowing his own name, who he was, or what had happened. When his family entered the ward, they seemed strangers. The doctors could offer no hopeful prognosis; the human brain is a complex, stillmysterious organ, and ultimately its up to fate. He might recover good luck or not, and wed have to learn to live with it.

They discharged him, but life proved far harder than expected. Greg not only forgot his past, his shortterm memory kept failing him. He couldnt recall what had happened three hours earlier, and many everyday skills slipped away. He couldnt heat a meal on the stove or even take a short walk unaided. There was a real danger hed lose his way home. His intellect, will, motor skills and emotions remained intact he wasnt left dimwitted just his memory, which, with time, could mend. It happens.

Imogen was pregnant. She went on maternity leave, devoting every moment to her husband. At night she often wept, remembering how Greg used to bring a little toy from each journey for their unborn child.

Why, Greg? she would sigh, Its not yet time. They say you shouldnt buy things in advance bad luck, they say.

Greg would laugh, twirl her in his arms and answer, Forget those superstitions, my love. I want our daughter, the first time she sees her room, to be thrilled. I want toys everywhere a sea of them. He would sort them onto shelves, place some on the windowsill, hang a few above the cot. When he left the hospital, a nurse handed Imogen a tiny plush bear.

Strange, a talisman for a grown man on the road? she asked, halfamused.

Yes, a talisman, Greg replied, smiling. Imogen set the bear not in the nursery but on Gregs bedside table.

They often strolled handinhand through the park, sharing ice cream and laughter. Passersby likely assumed they were a happy couple expecting a baby and indeed they were. Yet after a nap following a walk, Greg would forget the walk entirely, even that Imogen was pregnant. So Imogen had to start over each day, reminding him she was his wife and that a longawaited daughter was on the way. Their parents pitched in, helping Imogen cope with the mounting challenges.

One afternoon, Gregs fatherinlaw, Arthur, called Imogen into the kitchen, shut the door, and said, Imogen, well understand if you decide to leave Greg. Youre young, beautiful, with a long life ahead. But think how quickly you might grow to resent him, the weight of his condition. And if his memory never returns? Progress is still unseen. As for the granddaughter, well love her, our little bundle of joy. Well help however we can. Well understand, dear, well understand everything.

Imogen felt a surge of anger, fatigue, and hurt mingle inside her. She steadied herself, smiled, and gently inclined her head to Arthurs shoulders. He stroked her chestnut hair and whispered, Dont lose hope, love. Well get through this. Youre strong, even with a newborn weight of zero pounds.

Indeed, Imogen had always been slender and petite; beside her, Greg looked like a giant. When he first brought her to his parents home, they were shocked but kept it hidden. Later theyd tease their son, Shes a crystal! Where did you find such a one? They fell for Imogen at once. She was kind, a touch shy, and, most importantly, embraced Gregs parents with warmth. From that day forward Greg often called her my crystal.

Their daughter, Millie, was born. Greg met Imogen at the maternity ward, his face alight with joy. The next morning he asked, Whats this child? and Imogen began the story anew. Shed grown accustomed to retelling the same tale, each time adding a new detail now that detail was Millie. Greg would take his daughter in his arms, his eyes shining each time.

At first, Imogen moved Millies cot into her own bedroom so the baby would be close; the little one woke often, fussed, and slept poorly, and Imogen stayed up nights watching over both husband and child, fearing he might need a drink of water or something else. She stopped sleeping altogether. Exhaustion took its toll her milk supply dwindled.

Sweetheart, let us move in with you. Its too hard for you alone, suggested Gregs mother, Maureen.

No, Ill manage, Imogen replied, sparing her parents more worry they werent young any more and knowing she would have to live with this forever, staying strong and composed.

Millie was switched to formula. One night Imogen awoke not because of her babys cries, but to a soft humming lullaby drifting through the room:

Scattered toys across the floor,
Children dreaming sweetly more,
A clever fox steals a treat,
An elephant rumbles at the gate,
Days whirl by in snowy swirl,
Outside the white snow glitters bright,
The moon draws shadows, painting light,
Searching for its silver sight.

She lifted her head and saw Greg rocking Millie. In one hand he clutched the precious bear, in the other a bottle of formula that Millie was sipping. Imogen quietly settled on the edge of the bed, saying nothing, afraid to startle Greg after all, the child was safely in his arms. The room was unusually bright; the full moon bathed every corner.

Thats happiness, Imogen thought.

Greg tucked Millie in, placed the little bear on the cot and whispered, Here you go, darling, a gift from me. Then, shivering from the chill, he crawled under the blanket beside his wife.

I love you, my crystal, he murmured, his voice soft as the night.

Rate article
Add a comment

;-) :| :x :twisted: :smile: :shock: :sad: :roll: :razz: :oops: :o :mrgreen: :lol: :idea: :grin: :evil: :cry: :cool: :arrow: :???: :?: :!:

My Shimmering Crystal
Katten sov alltid hos min fru. Han pressade ryggen mot henne och tryckte bort mig med alla fyra tassarna. På morgonen såg han kaxigt och hånfullt på mig. Jag gnällde, men kunde inte göra något åt saken. Favoriten, minsann. Lilla hjärtat och solstrålen. Min fru skrattade, men själv tyckte jag inte alls det var roligt. Till den här lilla solstrålen stektes det fisk, benen plockades ut och den krispiga, goda skinnet staplades till en prydlig liten hög bredvid de värmande, rykande saftiga fiskbitarna på hans tallrik. Katten gav mig en sned blick som nästan sa: Du är bara en förlorare – den riktiga favoriten och husets herre är jag. Det jag fick av fisken var de bitar som mest låg kvar efter katten hade fått sitt. Kort sagt, han drev med mig så gott han kunde. Jag gav igen så gott jag kunde – puffade diskret bort honom från min fisk, puttade ner honom från soffan. Det var krig, helt enkelt. Ibland la han tidsinställda minor i mina tofflor och skor. Min fru skrattade bara och sa: “Du ska inte vara elak mot honom.” Och så klappade hon sin solstråle. Den grå katten såg på mig med en överlägsen min. Jag suckade. Vad kunde jag göra? Jag hade bara en fru och där fanns det inget att diskutera. Så det var bara att stå ut. Men den här morgonen … Den här morgonen, när jag gjorde mig redo för jobbet hörde jag min fru skrika förtvivlat från hallen. Jag rusade dit och såg detta: Sex kilo päls, klor och dåligt humör attackerade min fru som en tjur mot en röd trasa. När katten såg mig, hoppade han mot mitt bröst och stötte till mig så att jag ramlade ut i hallen och föll omkull. Jag flög upp, tog en stol som sköld och drog min fru mot sovrummet. Katten hoppade, slog i stolen och gav ifrån sig ett hemskt skrik. Så högt skrek han. Men han stoppade inte där. Han fortsatte att attackera oss tills dörren till sovrummet stängdes. Vi stod där och lyssnade till fräsandet bakom dörren. Sedan började vi tvätta våra rivsår med sprit och jod. Min fru ringde jobbet och förklarade att vår katt hade blivit galen och rivit oss så illa att vi måste till sjukhuset. Jag ringde min chef och sa exakt samma sak. Och då … Då skakade marken och huset vibrerade av ett kraftigt dån. Fönstren i köket krossades och i badrummet sprack det yttre glaset. Jag tappade telefonen på golvet. Tystnaden som följde var öronbedövande. Vi glömde katten och rusade ut i köket och tittade ut genom fönstret. Framför huset gapade ett enormt hål i marken. Bilskrot låg utspritt. Det var grannens lilla lastbil som gick på gas, lastad med flera tuber. Den hade uppenbarligen exploderat. På parkeringen låg bilar omkullvälta som hjälplösa sköldpaddor, och i fjärran hördes sirener från polis och ambulans. Vi stod där, förstummade, och vände oss samtidigt mot katten. Han satt i ett hörn, höll höger framtass mot bröstet och grät tyst. Min fru skrek till, rusade fram och tog honom i famnen. Jag tog bilnycklarna, vi rusade ner för trapporna – alla sju våningar – utan att säga ett ord. Förlåt alla som drabbades av explosionen, men vi hade vår egen skadade att ta hand om. Vår bil stod som tur var bakom huset. Vi kastade oss in och körde till vår veterinär. Inom mig revs det av oro, under tragiskt nog Mikael Tariverdievs “Två i ett café”, som ironiskt nog spelades på radion. Efter en timme kom frun ut med sin skatt i famnen. Han visade stolt upp sin bandagerade tass. När folk i väntrummet hörde vad som hänt samlades de kring honom och strök honom över pälsen. Hemma igen lagade frun hans favoritfisk. Skinnet lades prydligt vid sidan om, precis som han ville ha det. Jag fick resten. Katten, haltande på tre ben, gick fram till sin tallrik och gav mig en blick som borde ha varit föraktfull men mest såg ut som smärta. Jag var så upptagen, så jag åt snabbt. När jag var klar gick jag till hans tallrik och la dit min del av fisken, benfri. Katten stirrade på mig med stum förvåning. Han drog in tassen till bröstet och jamade frågande. Jag tog honom i famnen, höll honom framför mitt ansikte och sa: “Kanske är jag en förlorare. Men med en sådan fru och en sådan katt är jag världens lyckligaste förlorare.” Sedan pussade jag honom på nosen. Katten spann mjukt och buffade sitt huvud mot min kind. Jag satte ner honom på golvet, och han, grimaserande av smärta, började äta sin fisk. Jag och min fru stod tätt omslingrade och log mot honom. Sedan den dagen sover katten bara hos mig. Han tittar mig i ansiktet varje kväll, och jag ber till Gud om bara en sak: Att jag ska få se honom och min fru bredvid mig så länge som möjligt. För mer än så behöver jag inte – det är sann lycka, det.