The Unexpected Visitor

An Unexpected Guest

In the early days of mobile phones, my wife and I had just tied the knot and moved into a new house in Surrey. The flats were stunning; their layouts were simply marvellous. We loved everything about the place, except for the neighbours on our landing, who turned out to be rather disagreeable sorts. Even though I was young, I held a serious position at work and was used to being treated with respect. My wife often teased, calling me by my full name as if addressing a headmaster.

One morning, as I was leaving for work, I crossed paths with our brand-new neighbour. Not a word of Good morning or even a nod from her! I decided right then and there to give her the same treatment. I stiffened up and refused to greet her back. My pride got the better of me.

A week later, we decided to throw a housewarming partyinviting friends and relatives to celebrate this joyous moment. The festivities carried on a bit later than they probably should have. Around half-past eleven, our neighbour came knocking on our door. I opened it, and he sternly told me it was too late to be making such a ruckus. HIM, telling ME! Really! And on a Saturday, no less, and it was barely midnight. He even blamed it on his wife: “Shes got a headache and wants to sleep! Fancy that!

From then on, I acted as if they didnt exist, even if we ran into each other in the shared hallway. It was only my wife who continued to greet them; I absolutely would not! Let them learn how to behave around respectable people! I was stubborn and aloof.

For a while, we hardly saw them at all. Then one snowy evening, as we came home, we found a young woman waiting by the inner door in the corridor. She brightened up when she spotted us. Im your neighbours sister, Ive travelled a long way and have now been waiting for them for over three hours. Do you mind if I stay inside the lobby for a bit? Its absolutely freezing in the stairwell! And outside, the snowstorm was fierce, snapping the branches off the trees. We let her in. With my best authoritative tone, I asked, Youre not from around here? Wheres your luggage? She explained shed left it at left-luggage in the station, hoping her brother-in-law would help her fetch it next morning. It was too much on my own in this weather.

Back in our flat, I muttered to my wife, If they cant meet their own family in this kind of weather, perhaps shes not even a real relative. What if shes trying to con us, and weve just let her in? I was suspicious and unbending.

We were about to have supper when I couldnt shake off the thought of this stranger shivering outside our door. I peeped through the spyhole; she stood there, pressed against the cold wall. My wife called me to the table, but I couldnt eat a bite. All I could think about was the guest outside. My wife suggested asking her in for supper, but I protested, Why on earth should I let a complete stranger into our home! In the end, though, I brought a chair out for her in the corridor. I asked, perhaps a bit too sharply, Why didnt your sister come to meet you? She replied simply, I wanted to surprise her. Shes due to give birth any day and the pregnancys been difficult. I came to helpperhaps look after the baby for a while. I listened, but wasnt convinced. Was our neighbour pregnant? I hadnt noticed!

Every five minutes Id check on her through the door. She sat quietly, waiting. My wife drifted off to sleep right away, but I simply couldnt. Every time I closed my eyes, her image haunted me. To get here in these conditions, how much effort must it have taken her? She must have been absolutely exhausted.

Just before midnight, I leapt out of bed, put on my dressing gown and strode, rather grumpily, into the corridor. Right, thats enough! Come inside, youll spend the night with us. She looked both surprised and grateful, insisting she didnt want to put us out, but I wouldnt hear of it. I gave her a dressing gown, towel, and directed her to the bathroom. When shed had a shower, I insisted she eat something, then made up the guest room for her and wished her good night. For once, I behaved kindly and thoughtfully.

I wrote a quick note to my neighbours: Your sister is safe with us. Please dont wake her before 6:00am.

At around 8 the next morning, the bell rang. Our neighbour stood there, beaming. His wife had given birth during the night to a healthy baby boy. You see, Im a father! We have a son! The happiness almost spilled onto me; I felt as if their joy belonged to me, too. It was a peculiar but wonderful sensationsomething great and bright seemed to have happened.

Soon both mother and baby were home, and my neighbour was full of gratitude for taking in her younger sister that night.

Its funny how we can be so convinced we understand ourselves and othersjudging, quarrelling, grumbling, making mountains out of molehills. Then comes a moment when all our anger melts away, and we suddenly see that to really live, our hearts must remain open. It took a strangers visit for me to learn this lesson.

Rate article
Add a comment

;-) :| :x :twisted: :smile: :shock: :sad: :roll: :razz: :oops: :o :mrgreen: :lol: :idea: :grin: :evil: :cry: :cool: :arrow: :???: :?: :!:

The Unexpected Visitor
Igår sa jag upp mig – utan att skriva någon uppsägningsblankett och utan två veckors varsel. Jag ställde fram en tallrik med tårta, tog min väska och lämnade min dotters hem. Min “arbetsgivare” var min egen dotter – Maria. Lön, trodde jag i alla år, var kärlek. Men igår insåg jag: i vår familjs ekonomi har min kärlek inget värde jämfört med ett splitternytt surfplatta. Jag heter Anna, är 64 år, pensionär och före detta sjuksköterska, bor på liten pension i en svensk förort. Men i verkligheten – chaufför, kock, städerska, läxhjälp, stöd och jourhavande ambulans åt två barnbarn: Erik (9 år) och Daniel (7 år). Jag är det man kallar “svensson-babban”. Ni vet: “det krävs en hel by för att uppfostra ett barn”? Idag är byn oftast en trött mormor med kaffe, Bamseplåster och Ipren som kost. Maria jobbar inom marknadsföring. Hennes man, Johan, inom finans. Bra människor – intalade jag mig så. Ständigt utmattade. Förskolan dyr. Skolan krånglig. Fritidsaktiviteter ännu krångligare. När Erik föddes såg de på mig som drunknande ser på livboj. ”Mamma, vi har inte råd med barnvakt – och vi litar bara på dig.” Jag sa ja. Ville inte vara till besvär – så blev själva stödet. Min dag börjar 05:45: Jag åker dit, kokar gröt – riktig, för Daniel ratar snabbgröt. Packar barnen, skjutsar till skolan. Kommer tillbaka, städar golv som andra har smutsat ner, och toaletter jag själv inte använder. Skola igen, aktiviteter, engelska, fotboll, läxor. Jag är mormor med schema. Mormor med “Nej”. Mormor med regler. Och så har vi Birgitta, Johans mamma. Nyligen inflyttad i modern sjöutsikt – spa, ny bil, resor. Hon ser barnbarnen två gånger om året. Birgitta vet inte att Erik har allergi, eller hur man lugnar Daniel när han gråter över matte. Hon har aldrig tvättat kräks från bilstolen. Birgitta är mormor med “Ja”. Igår fyllde Erik nio. Jag förberedde länge – jag har ont om pengar men ville ge något på riktigt. Tre månader har jag stickat ett tungt täcke, för han sover så dåligt. Valde hans favoritfärger. La ner allt jag har. Bakade riktig tårta – inte “mix”. 16:15 ringde det på dörren. Birgitta stormade in: parfym, fixad, paket. “Var är mina grabbar?!” Barnbarnen knuffade sig fram till henne. “Mormor!” Hon slog sig ner på soffan och tog fram ett paket med logga. ”Jag visste inte vad ni gillar, så tog det allra nyaste.” Två gaming-surfplattor – dyrast på marknaden. ”Inga begränsningar,” blinkade hon. ”Idag gäller mina regler!” Barnen tappade allt – tårtan glömd, gäster glömd. Maria och Johan log i kapp. ”Men Birgitta, du skämmer ju bort dem …” sa Johan och bjöd vin. Jag stod där med täcket i handen. “Erik… jag har också en present… och tårtan …” Han tittade inte ens upp. ”Inte nu, mormor. Jag måste klara banan.” ”Jag har stickat … hela vintern …” Han suckade: ”Mormor, ingen vill ha täcken. Birgitta gav oss surfplattor. Varför är du alltid så tråkig? Du fixar bara mat och kläder.” Jag tittade på min dotter. Väntade att hon skulle säga ifrån. Maria skrattade tafatt: ”Mamma, ta inte illa upp. Han är bara barn. Klart plattan är roligare. Birgitta är liksom den roliga mormorn. Och du … du är liksom den vardagliga.” Vardaglig mormor. Som vardagsdisk. Vardagskö. Nödvändig – men osynlig. ”Jag vill att Birgitta bor här,” sa Daniel. ”Hon tvingar oss aldrig att göra läxor.” Då gick något sönder i mig. Jag vek ihop täcket, la det på bordet, tog av mig förklädet. ”Maria. Jag är klar.” ”Va? Ska du skära tårtan?” ”Nej. Allt.” Jag tog min väska. ”Jag är ingen maskin som man kan stänga av. Jag är din mamma.” ”Mamma, vart ska du? Jag har ju presentation imorgon! Vem hämtar barnen?” ”Vet inte. Sälj surfplattan. Eller låt den roliga mormorn ta över.” ”Mamma, vi behöver dig!” Jag stannade till. ”Exakt där ligger felet. Ni behöver mig. Men ni ser inte mig.” Jag gick ut. Idag vaknade jag klockan nio. Bryggde kaffe. Satt på trappen. För första gången på åratal har jag inte ont i ryggen. Jag älskar barnbarnen. Men jag kommer aldrig mer vara gratis hushållerska dold bakom ordet familj. Kärlek är inte självutplåning. Och mormor är ingen resurs. Vill de ha en mormor med schema – får de respektera schemat. Tills vidare … Kanske anmäler jag mig till buggkurs. Sånt gör tydligen “roliga mormödrar”.