Diva
Kolla på henne då! Riktigt har hon pyntat till sig idag. Vanligt folk går till jobbet på morgonen, som vanligt, men hon? Var har folk sett vita byxor på det här slaskiga vädret?
Men hon går väl aldrig heller! Alltid i sin egen bil! Som en hel buss!
Var glad att hon åtminstone är påklädd! Såg du vad hon har runt halsen?
Nej, vad då?
En tatuering! Det ska vara nåt! Vem gör sånt?! Ser ju ut som om hon suttit inne, jag svär på Gud! Hon är ju ung, men redan så sönderritkad! Undrar vad hennes mor skulle ha sagt om hon sett det där? Suck, ingen ordning förlorad själ
Bänken utanför porten började surra när vi tittade efter Julia.
Varför inte prata lite, när matkassarna redan står vid fötterna och hemmet lockar ändå inte eftersom inget väntar där förutom samma trötta vardag? Man får ju andas ut lite, för allt bara snurrar och snurrar Stora barn, små barn, disk och städning. Och glädje, det kommer bara till sällan och mest till de stora högtiderna, när nu annars skall man få vara glad? Vanligt folk får nöja sig vardagen gäller, och oro för hur barnen ska ha det, vad de behöver, om något saknas. Att kunna ge barnbarnen en chokladkaka och få krama deras mjuka hjässor det är allt. Fast det gäller inte alla. Grannen Majas barn sa nyligen åt henne att inte vänta på barnbarn, för nu för tiden är det ute med barnafödande det är Bali som gäller och att inte bekymra sig. Hur lyckas de? Säkert också någon sorts Julia, Natashas dotter.
Och ändå var Julia en helt vanlig tjej. Sprang till skolan, hade goda betyg, hälsade artigt. Men nu? Sedan hennes mamma gick bort har hon tappat all kontroll på sig själv. Hänger ute hela nätterna, jobbar inte. Skulle hon plugga kunde man förstå, men nej! Lena berättade att Julia sysslar med skumma saker hon tatuerar! Har öppnat sin egen studio, tydligen. I alla sina dar!
När Julias pappa dök upp igen för några år sedan, trodde vi alla att han skulle få henne på rätt spår. Ge goda råd. Vad blev det? Han köpte den där hemska bilen till henne, som tar upp halva gården, och drog sen. Lämnade flickan åt sitt öde. Hon var ju så ung! Nyss fyllda tjugo! Hur kan man lämna en ung kvinna så där? Tänk om hon tar hem nån ovettig? Vad händer då? Förlorar lägenheten efter mamman och bilen alla retar sig på.
Oj! Nu sticker hon! Vart? För vad? Ingen vet. Inte ens en blick bakåt. En riktig diva! I vita byxor
Julia hade varken tid eller lust att fundera på grannarnas skvaller. Hon hade fullt upp med sitt eget. Den här dagen låg schemat tätt, minut för minut. Hon önskade det fanns ett par timmar till varje dygn. Mamma hade alltid sagt att Julia inte kunde hantera sin tid, men borde lära sig.
Julia, det är viktigt! Vissa springer omkring som yra höns, hinner inget och klagar och avundas dem som får allt gjort. Men hemligheten är enkel. Om man är vän med sin tid, hinner man mycket, kanske allt.
Hur blir man vän med tiden, mamma?
Slösa inte. Lägg tiden på det som är viktigt för dig i livet. Spara lite till vila och nöjen också. Det är också viktigt. Ingen människa orkar bara göra måsten. Man måste vila, ibland få busa. Annars går man sönder.
Varför?
Du är ju inte av stål! Kör du på för hårt, blir ingen glad. Inte du heller. Bara trött och missnöjd Ingen mår bra utan vila. Snack om att bara jobb gäller det är dumt. Måsten tar aldrig slut, men springer du för långt på vilan, tappar du farten. Bestäm hur mycket vila du behöver och överskrid inte det. Då blir allt lättare. Och jag kommer känna mig lugnare
Julia mindes mammas råd, men det var svårt att följa. Hon hade börjat med kalender, men även det hjälpte inte alltid. Allt var ju viktigt och ingenting ville vänta. Idag hade hon tre föreläsningar, men skulle hinna till en två kunder bokade in på just hennes tid, dessutom måste hon hinna till Katja. Och är man hos Katja, är Sasha också där och det tar aldrig bara fem minuter. Sedan skulle hon förbi Oskar och hjälpa till att packa Och så träffa några nya bekanta som skulle resa snart hon visste knappt namnen än. Hon försökte hinna allt
Stockholmstrafiken stod nästan still, men så gled kön långsamt framåt, och Julia trampade på gasen. Bilen svarade direkt, mjukt och tröstande, som för att säga: oro dig inte, vi hinner. Inte fick du bilen för intet av din far! Just för att spara din tid, min vän.
Hon klappade lätt på ratten.
Tack, pappa!
Om någon hade sagt henne för några år sedan att hon skulle tacka sin far, så hade Julia skrattat högt. Hon hade hatat honom nästan så länge hon kunde minnas.
Nej, mamma talade aldrig illa om honom. Hon sa alltid att han var smart och påstod till och med att Julia var lik honom.
Julia hade aldrig förstått hur en så smart man kunde överge sitt barn när hon låg i blöjor och försvinna så långt bort att han aldrig ens hörde av sig.
Så tänkte hon i många år. Och ilskan växte mot den som borde ha stått vid hennes sida, skyddat och älskat henne.
På dagis satt Julia ofta ensam på en liten stol i hörnet av den pyntade salen och sårade när andra flickor dansade med sina pappor. Hon hade ingen partner, och det sved så mycket att hon inte ens grät, bara tittade rakt fram, vägrade vända bort blicken.
I skolan pressade hon tänderna och gav tillbaka när hon blev ledsen, avundsjuk på de tjejer som direkt skrek: Jag säger till pappa! Då får du se!
När gymnasiet närmade sig slutet rök hon ihop med sin bästa vän Sara när de diskuterade var de skulle plugga, och Sara slängde ur sig:
Pappa sa att jag får välja vilken högskola jag vill. Han betalar om jag inte kommer in. Och går det, så får jag en bil för pengarna som blir över.
Julia hade varit vän med Sara sedan de var tre, men nu förstod hon att det var slut.
Det handlade inte om avund, det var ren förtvivlan. Sara visste hur Julia drömt om en pappa. Och ändå stack hon till med det när hon kunde
Egentligen hade Julia aldrig varit avundsjuk på någon. För vad? Hon och mamma levde gott. Åkte utomlands på semestern, Julia hade trendiga kläder och en modern mobil mamma gav henne på sextonårsdagen.
Den presenten var inte ens det viktigaste den födelsedagen. Hon höll fortfarande i den vackra asken när den person hon så länge längtat efter plötsligt stod i dörröppningen.
Hon ställde till en rejäl scen Skrek, grät, slog ifrån sig mammans lugnande händer och skrek:
Du är en förrädare! Varför är han här? Jag vill aldrig se honom!
Hon visste inte att mamman redan hade fått beskedet från sjukhuset. Att deras liv skulle stanna till i en nästan omöjligt smärtsam höjdpunkt, kolsvart, för att sedan rasa samman som en lavin svepa bort allt det där trygga de byggt upp, tills inget fanns kvar att stå på.
Sen, när tiden gick, tog mamma hennes hand och krävde att Julia skulle lyssna:
Jag är skyldig, Julia. Till att du och din far förlorade kontakten. Jag förstörde det Det var jag. Klandra mig.
Varför? Mammas fingrar var kalla, men Julia drog inte bort handen, visste att sanningen skulle komma nu.
Jag blev sårad
För vad? Mamma, snälla. Vad kan göra så ont att du tar min pappa ifrån mig?
Jag ska berätta. Men avbryt mig inte. Det är svårt
Så fick Julia reda på allt
Hur föräldrarna gifte sig unga och lite för dumma. Hur hennes mamma bar henne medan hon fick höra syrliga kommentarer från båda släkterna.
Julia var inte planerad. Ingen i släkten ville ha henne. Hon blev till något jobbigt som ställde till planer, och det blev föräldrarnas fel. Pappans karriär gick om intet; han fick hoppa av sina studier för att försörja dem. Julia mammas akademiska paus blev aldrig mer än ett avbrott. Och så bar bitterhet, gnabb och besvikelse och värst av allt att det blev en dotter och inte en son dem ifrån varandra. Mamman tog Julia till sin moster; pappan fick aldrig veta att han aldrig mer skulle se sitt barn.
Han sökte dig. Skrev, ringde men jag sa att du inte var hans.
Herregud, mamma, varför?
Jag hade fått höra det så många gånger att jag tänkte; låt gå då! Ville de så, så fick det bli så!
Vem ville?
Alla Förlåt Jag orkar inte prata mer nu Jag förstår själv hur dumt det låter, men då tänkte jag att det var rätt. Jag gjorde mitt bästa för att skydda dig från att höra det jag fått höra Ett barn ska inte växa upp i hat! Jag skyddade dig Så gott jag kunde. Idag förstår jag att det var fel, men då kändes allt rätt
Julia slet sig loss, gick till fönstret och slog knytnäven i fönsterbrädan. Den enda blomkrukan en kaktus Julia fått av Sara hoppade till och planteringen spred ut sig. Varje svart gruskorn blev ett av mammans ord Suck, nu blev det smutsigt. Och nu måste hon städa och riktigt rent blev det först efter flera försök
Självklart hämtade Julia trasan och städade. Sedan satte hon sig vid mammans säng, alldeles som liten, med torra ögon, och krävde:
Berätta! Allt. Inga mer lögner.
Jag lovar
Så fick Julia veta hur det egentligen hängt ihop. Och, även om det lämnade fler frågor än svar, insåg hon hur märkligt livet är. Idag vet du allt, i morgon spricker din trygga lilla värld på nya sanningar. Vad ska man göra? Ingen annan kan bestämma det är ditt eget val
Om hon förlåtit sin mamma? Kanske, kanske inte…
Men en sak var Julia säker på hon var tacksam att hennes mamma till sist berättat allt. Eller nästan allt Det viktigaste sparade hennes mor åt natten, bakom stängda dörrar i samtal med Julias far, när han höll hennes magra handleder, tårarna som Julia ibland såg, även om han försökte dölja dem.
Vad som sades där, frågade Julia aldrig sin far. Hon ville inte röra om i det smärtsamma.
Och det fanns heller inte tid. Nu skulle de lära sig leva ihop. Fadern vägrade lämna Julia hos mostern.
Jag åker när du fyller arton åtminstone. Tills dess försöker jag finnas här, men annars drar jag mig undan.
Nej! Du har gömt dig länge nog! Syns nu, pappa! Jag vill det! Pappa
Natalia, Julias mamma, levde nästan två år längre än läkarna trott. Och även om åren blev tunga för dem alla, kunde Julia säga: det var hennes lyckligaste och sorgligaste tid. Hon var rasande att tiden, denna stränga och hårda, gett dem så lite tillsammans…
Det var då hon började rita.
Och varför hon inte gjort det tidigare? Hon visste inte. Ibland kladdade hon i gamla album eller i skolböcker, men tog det aldrig på allvar.
Men du är ju riktigt bra!
Första gången pappan såg hennes teckningar visslade han till.
Kolla här!
Han drog av sig t-shirten. På ryggen hade han en färgglad tatuering, så vacker att Julias teckningar plötsligt såg barnsliga ut.
En vän gjorde den. Vill du, pratar jag med honom? Kanske lär han dig?
Ja, snälla!
Ingen granne märkte när Julia flyttade. Hon bodde nästan ett år med sin far i Göteborg, lärde sig hantverket, och bestämde sig sen för att flytta tillbaka hem.
Jag vill hem, pappa
Och han förstod. Bad henne bara stanna någon vecka och när han kom tillbaka hjälpte han henne att packa, lastade flyttkartongerna i den gamla Volvon och la nycklarna till den på köksbordet.
Nu är den din. Och det här också.
En pärm med papper lades bredvid. Julia höjde på ögonbrynen.
Vad är det?
Din studio. Jag sålde min lägenhet och köpte lokal åt dig i centrum. Den är liten, men du gör dig bäst hemma, säg? Läraren Oskar fixade utrustningen, snart levereras allt. Jobba och plugga. Du har en början, men du behöver utbildning. Gymnasiet räcker inte.
Julia lyssnade kunde knappt tro att det var sant.
Fadern hjälpte henne fixa allt, såg till att studion annonserades, och när det var klart packade han sina grejer.
Vart ska du?
Hem till mina föräldrar, Julia. De behöver mig. Men du vet jag finns
Jag vill att du stannar, pappa…
Det vill jag med, men jag måste åka…
När han rest fyllde Julia all sin tid med studier och jobb. Hon hade så mycket att göra att hon behövde anställa två assistenter på direkten.
Det var under denna hektiska period hon träffade Katja.
En ung, prydligt klädd kvinna kom in strax innan stängning en kväll när Julia otåligt väntade på en försenad kund.
Ursäkta, kan jag få prata med tatueraren?
Julia lyfte blicken från datorn och böckerna.
Visst, det är jag.
Men lilla vän, inga skämt nu. Kan du hämta någon vuxen?
Nu såg Julia närmare på kvinnan framför henne.
Kläderna var dyra, frisyren proffsig, men resten Ingen makeup, påsar under ögonen, ovårdade korta naglar och ett trött uttryck som Julia kände igen alltför väl. Hon reste sig, hämtade albumet och räckte kvinnan.
Det här är mina verk. Berätta gärna vad du vill ha gjort.
Ett namn här.
Kvinnan drog upp ärmen och vände handflatan uppåt.
Så jag kan se det hela tiden
Sedan sa hon inget mer. Julia såg hur kvinnan bet sig i läppen, lyfte huvudet och blinkade bort tårarna. Julia gick till dörren, vred om nyckeln just som kundens bil stannade intill.
Sätt dig! sa Julia och drog ner persiennerna. Vi kör!
Det gör ont. Jag vet.
Kvinnan satte sig och mumlade innan maskinen började surra:
Sasha…
Julia frågade inget. Först två dagar senare, när hon sprang på Katja vid Karolinskas entré, fick hon veta.
Du?
Ja. Tack
Ingen orsak. Du blev nöjd?
Ja, det blev så fint. Sasha hade gillat det
Han
Hon. Min dotter.
Katja mötte Julias blick och räckte fram handen.
Katja Lindström.
Julia Svensson.
Vill du träffa Sasha?
Julia behövde inte tänka. Hon anade inte att mötet skulle förändra livet.
Det vill jag gärna!
Den lilla flickan med de konstiga glasögonen och tejpade, spruckna bågen vann hjärtat på en gång. Hon greppade genast Julias hand:
Har du hasselnötter? Eller solrosfrön? Inte?! Hur ska du då mata ekorrarna?
Vilka ekorrar?
De med svansar! Mammas säger att jag matat så många att de kommer ramla från träden snart!
De ramlar inte. De hoppar blir aldrig tjocka.
Jaså? Sasha sneglade på Julia och skrattade. Du är smart!
Nja, inte särskilt.
Varför inte?
Jag pluggar fortfarande.
Jaha. Oj, jag glömde ju presentera mig!
Den lilla räckte Julia handen, ordentligt:
Alexandra Niklasdotter Lindström.
Vad fint… Julia skakade försiktigt handen så att det tragiskt lagade glasögat inte lossnade. Julia Andreasson Svensson.
Nu känner vi varandra!
Sashas skratt klingade under tallarna, och Julia såg ett leende smyga sig upp i Katjas ansikte.
Nästa gång tog Julia hela fickan full med nötter till parken
Katja berättade inte på en gång om Sashas vård. När de lärde känna varandra gick de försiktigt ut på tunn is, utan att rusa framåt, noga med att bevara tilliten.
Kan något göras?
Ja, det är inte längre hopplöst. Katja värmde händerna om tekoppen Den kvällen hos dig, då sa de att det var nästan omöjligt.
Jaha
Men sen kom en ny kirurg, Oskar. Han sa det fanns mer att göra
Vad gråter du för då? Katja, det är ju goda nyheter!
Igår opererades Sasha. Hon är på intensiven nu. De skickade ut mig sa kom tillbaka i morgon Jag är så rädd, Julia Aldrig varit så rädd förr Och jag har ingen att tala med om det.
Är du ensam? Vem är Sashas pappa?
Han stack innan hon föddes. Jag är ingen ängel, Julia. Jag valde att skaffa Sasha själv. Jag älskade honom inte. Han fick veta när jag var gravid. Därför finns han inte med oss Förstår du?
Inte riktigt, men det är oviktigt. Det förflutna är över. Nu finns Sasha.
Ja, det gör hon
Sluta nu! Hon finns och kommer att finnas! Du har ingen rätt
Till vad?
Att ge upp! Hör du?! Titta på din arm! Tycker du färgerna blev tydliga? Namnet ska inte bara vara minnesmärket det hänger på dig!
Snälla, skrik inte på mig. Jag hör
Bra. Då är det bara att ta sig samman!
Katja grät som ett barn. Julia lät henne, satte bestämt stopp för nyfikna servitörer.
Ett glas vatten, tack.
Den kvällen och natten satt de i studion. Pratade, var tysta, grät, skrattade. Nästa morgon körde Julia sin vän till sjukhuset.
Jag följer med in.
Har du tid?
Katja, du är konstig Julia suckade och grävde fram en borste ur sitt gigantiska ryggsäck. Här! Kamma dig! Så du inte skrämmer barnet!
Sasha klarade sig. Oskars händer gjorde sitt mirakel.
När får jag se ekorrarna? Sasha gnällde på sängkanten.
Snart. När du skrivs ut åker vi till Göteborg med Julia. Där finns massor av ekorrar!
Varför då?
Vadå varför?
Varför ska vi dit?
Du ska få öva dina ögon, gumman. Rehabilitering. Julias vän Oskar har fixat plats.
Reha… vad? Nej, förklara inte. Jag frågar Julia sen!
Sasha brydde sig föga. Det viktiga var de två skulle resa i stor bil, långt bort. Allt var bättre än trista sjukhussalen och den gråa parken utan en enda ekorre…
Mamma!
Ja?
Ska Oskar följa med?
Nej, han har mycket att göra! Och Sasha, du vet reglerna om vuxna och tilltalsnamn!
Mig spelar det ingen roll!
Varför inte?
För han gillar Julia! Sasha flinade när Katja tappade hakan.
Dumprat! Hur vet du det?
Det är så uppenbart. Ni vuxna är konstiga! Jag säger det, Julia tror mig inte! Sasha skakade huvudet klokt, och Katja häpnade över hur mycket barn uppfattar.
Känslorna mellan Oskar och Julia var omöjliga att inte se. Men de båda dolde allt, även för sig själva. Formellt, stelt, artiga samtal, sen skildes de åt utan att våga ta första steget.
De höll kontakt även efter att Katja åkt till Göteborg med dottern. Julia insåg att hon kunde hjälpa inte bara Sasha, utan fler barn, och Oskar stödde hennes idé. Snart vinkade han av små patienter, såg hur Julia satt dem i bilen, redo med våtservetter och surfplatta för barnfilmer.
Oskar tordes aldrig fråga varför hon gjorde detta, men beundrade henne tyst. Och hon var tyst också. Ingen vågade ta steget.
Vem vet om det hänt, om inte Sasha kommit hem från rehabiliteringen och övertalat mamman att följa med till sjukhuset.
Varför, Sasha?
Ska säga nåt till Oskar.
Vad?!
Mamma, snälla! Det måste ju sägas!
Och till mig?
Efteråt!
Oskar tog Sashas önskan på stort allvar.
Vi pratar allvar.
Katja såg hur dottern ivrigt gestikulerade med Oskar och undrade vad som pågick. Svaret var enkelt.
Varför säger du inget till henne?
Vem?
Julia. Att du gillar henne.
Det är svårt, Sasha.
Svårt? Ni vuxna är tokiga. Hon gillar ju dig också!
Det har jag förstått.
Och ändå säger du inget?
Hur ska jag förklara jag har inget riktigt hem. Hyr ett litet rum nära sjukhuset, och kommer dröja innan jag får ordning på livet. Julia har allt. Såg du bilen hon kommer i?
Och?
En kille måste kunna ge sin flicka något.
Är kärlek inte nog? Sasha granskade honom nyfiket. Räcker inte det?
Ibland gör det inte det
Sasha lyssnade inte mer. Hon drog Oskar i rocken, viskade något som fick honom att le och skaka på huvudet:
Busunge!
Vad annars? Kom, mamma!
Sasha fick bråttom.
Vi åker nu!
Vart då?
Till Julia!
Men hon jobbar!
Hon vill ändå se mig!
Katja kunde bara skratta och beställa taxi.
Sasha pratade även med Julia. Och resultatet kom snabbt.
När Julia låste studion på kvällen hade hon bestämt sig. Om en liten flicka ser det som vuxna blundar för, då får man sluta kasta bort tiden.
Hon såg inte Oskar direkt. Den långa, smala figuren steg fram mot henne.
Hej!
Några månader senare började bänken i Julias trappuppgång återigen surra.
Hon har hittat en kille! Vem är han? Man vet ju ingenting! Kan vara vad som helst, flickan är ju ensam! Nån måste varna hennes far!
Men han verkar skötsam!
Skötsam?! Kom igen! De där verkar skötsamma men gör ändå saker. Du har ju själv sagt!
Vi måste ringa Julias pappa. Han får komma hit.
Han ÄR redan här!
Nähä! När då?
Jag såg honom häromdagen. Något händer, jag känner på mig det!
Vi får se då!
Och de fick se.
Julia i vit, otrolig klänning, där hela bänken till slut fick syn på hennes ryggtatuering och till och med moderna Maja häpnade.
Oskar, som förde sin brud, hotade på låtsas med fingret åt fnissande Sasha, som “sålt” Julia till honom och nu var riktigt stolt.
Katja, som grät av lycka, fixade slöjan och avfärdade nyfikna frågor.
Låt mig gråta av glädje! Det är glada tårar
Och märkliga gäster, som kom till porten med blommor, kramade Julia som om hon var deras egen.
Och ingen fick veta vilka de var.
Och varför Julia, precis innan hon satte sig i bilen, lyfte kjolen och sparkade av sig högklackade brudskor och sa:
Jag behöver gympaskor. Ingen normal människa kör bil i såna spökskor.
Oskar lyfte bruden i famnen till bilen, knöt sneakersen som förutseende Katja grävde fram ur bagaget.
Alltid ska det vara annorlunda! mumlade bänkgänget och såg bilarna försvinna.
Sån där diva, alltså!
En riktig diva, precis så!
