Herregud, Oskar! Vad du är en svår människa! Det är så besvärligt att ha med dig att göra! Varför kan du aldrig bara göra som jag ber dig om?
Den unga kvinnan, som grälade på sin make, var vacker. Nej, det räckte inte hon var storslagen! Långa smala ben, djupblå ögon och en sådan kropp att både unga och gamla män tappade hakan när hon visade sig på promenadstråken i Hagaparken intill hotellet.
Maken, däremot, var påfallande osnygg. Nästan ett huvud kortare än sin hustru, påminde han om ett stadigt litet ekfat. Långa armar, något för korta ben och en svagt flintande skalle. Endast ögonen var riktigt fina levande, klara, och så intelligenta att han genomborrade folk med sin blick. Just därför förvånades många över detta par. Hon nyckfull och självsäker skönhet. Han den som förstod och stod ut.
De liknade Hefaistos och Afrodite, fast Oskar, istället för en hammare, bar oftast omkring på deras barn.
Lilla Sofia var så lik sin far att ingen tvivel någonsin kunde uppstå om deras släktskap. Hon hade ärvt ögonfärgen och det överdådigt koppröda håret från sin mor yviga lockar som Kristina sedan länge gett upp att tämja. Så susade Sofia, fem år gammal, genom hotellet som en rödhårig virvelvind, ofta med blicken på sin jagande far.
Kristina, vill du åka på utflykt till Drottningholm, åk då. Men Sofia är för liten för sådant, tycker jag. Lång resa, varmt, och så börjar hon säkert gråta och förstöra din dag. Du vet ju!
Jaha, och vad är DU till för? Oskar! Jag reste hit med min man, inte för att ränna ensam! Redan i hotellobbyn blickar folk efter mig bryr du dig inte alls? Det spelar ingen roll för dig, eller?
Kristinas röst steg till skarpa toner, och Sofia klamrade sig hårdare om Oskars hals.
Men älskling, klart jag bryr mig! Oskar log flyktigt och smekte dottern över huvudet. Vad sägs om en båttur på Mälaren, eller en fika på Junibacken? Eller vill du ändå till slottet?
Jag vill se slottet! Kristina snäste och vände ryggen till. Ni får väl stanna! Jag åker själv!
Grälet var noga regisserat, och Oskar kunde bara nicka när hans fru försvann mot poolen, helt försjunken i sina egna funderingar.
Oskars vana vid Kristinas sätt var stor. Deras liv liknade de flesta par i deras Stockholmkrets: han välbeställd, ständigt upptagen, och hon ung, vacker, van att bli dyrkad.
Hur det kom sig att Oskar hamnat bland de trendiga männen förstod han knappt själv. Kvinnor hade alltid varit ett mysterium för honom inte utseendemässigt utan på ett djupare plan. Affärskontakter gick galant, men i kärlek blev allt fel. Oskar övergav tanken på närmare relationer och levde för jobbet, för några helgbesök hos sin mamma Inga, och resignerade inför det som verkade ofrånkomligt: ensamhet.
Sällskap för hälsans skull, brukade mamma Inga senare säga. Det var allt som lyste upp hans tillvaro. Tills mamma bestämde att det fick vara nog.
Oskar! Nu har jag sett hur du kämpar klart. Gifter du dig inte själv får vi ringa en matchmaker!
Vad säger du? Oskar satte i halsen och spillde kaffe på sin nya kavaj.
Slarva inte nu Inga såg strängt på honom. Du är fantastisk! Begåvad, snäll, framgångsrik men det är bara jag som har glädje av det! Hur länge? Jag längtar efter barnbarn! Lycka är att hålla sitt eget barnbarn det visste både jag och din far. Allt annat är tillfälligt huset rasar någon dag, men det levande består. Begrep du?
Ja mamma, men matchmaker?
Du klarar aldrig detta själv! Du är urusel på kvinnor, förlåt men det är sant. Jag tar ansvar. Och eftersom jag är värdelös på flörteri anlitar vi ett proffs! Skriv nu: ögonfärg? Intressen? Allt du drömmer om!
Den kvällen, i sommarhuset utanför Uppsala, satt de och listade Oskars ideal. Saker han knappt själv vågat erkänna, hamnade på pappret. Till slut fick Inga tag på matchmakern.
Kristina dök upp en pricksäker träff utseendemässigt, men innerst inne var hon för Oskar ett ständigt mysterium. Snabbt insåg han att äktenskapet byggde mer på överenskommelser än på känslor. Hon tänkte varken laga köttbullar åt honom eller stanna hemma hennes värld snurrade kring henne själv. De hade separata sovrum i villan på Lidingö Oskar snarkade, påstods det. Ville Kristina ha barn? Knappast men förstod att det ingick i avtalet.
Jag är ung och vill se världen, fixar du det åt mig, älskling?
Oskar fogade sig. De reste, umgicks ytligt, lärde sig gradvis att stå ut.
Då kom Sofia, och för Oskar blev tillvaron färgad av lycka. Han rusade hem varje kväll för att vara med dottern, men blev besviken över Kristinas ointresse som mamma.
Jag tänker inte amma! Sen blir man tvingad till plastik, nej tack! Fixar du barnvakt eller kör vi ersättning? Du växte väl också upp på det, Oskar och du blev ju toppen! Inget problem!
Varken Kristinas mamma eller Oskar lyckades övertyga henne. Sofia sög glatt på flaskan, Oskar letade barnflicka.
Jag får spel av att vara instängd hemma med ett skrikande barn! Du försvinner till jobbet, har folk omkring dig men jag har ju ingen! Jag blir deprimerad, Oskar! klagade Kristina.
När Oskar sökte barnvakt, protesterade Kristinas mor, Birgitta.
Varför? Jag kan vara mormor! Främlingar i huset jag vill vara med min enda dotterdotter.
Oskars tacksamhet var uppriktig Birgitta flyttade in och blev snart, efter Oskar, världens viktigaste trygghet för Sofia. Kristina vände snabbt detta till en fördel frihet i byte mot mormors närvaro.
Sofia visste om mamma men det var Oskar eller mormor hon sökte, det fanns ingen tvekan om kärleken där. Hon växte upp i dansstudio, privat förskola, på resor med pappa van vid flyg och hotell.
Resan till Malmö var som alla andra tills Sofia fick feber och huvudvärk.
Där försvann hela semestern! Kristina gick rastlöst runt medan Oskar ringde doktorn.
Vad säger du? Ditt barn är sjukt!
En vanlig förskoleförkylning! Inte konstigt när du ger henne glass! Du ger henne allt hon vill ha, så får du skylla dig själv! Kristina fräste. Faroftheyear Och vad gör vi nu?!
Vi väntar på läkaren.
Oskars ord överraskade henne så att hon blev tyst.
Läkaren såg inget allvarligt.
Trötthet. Vila och sömn, så är hon snart uppe.
Men Oskar tvekade inte: Vi åker hem.
Va?! Varför? Läkaren sa ju att det är lugnt!
Men jag litar inte blint på det. Huvudvärk hos femåring är inte normalt. Punkt. Vi reser hem nu!
Utredning på Sankt Görans sjukhus visade att Oskar hade rätt. Livet stannade upp i ett ögonblick.
Ena kliniken efter den andra Sofia blev inte sämre men inte bättre ändå var det ett hoppfullt tecken. Oskar lämnade arbetet i någon annans händer och bodde nästan på sjukhuset. Kristina satt med dottern ibland, men svarade undflyende på frågor om hennes vanor. Läkarna vände sig snart till Oskar för riktiga svar.
Sanningen var dyster. Kristina oroade sig inte så mycket läkare och sjuksköterskor gjorde ju allt de kunde det var sin egen frihet hon saknade. Hon plågades av känslan att hennes egentliga liv var någon annanstans.
Allt brast den dag hon insåg att Oskar sålde huset.
Varför, Oskar?! Du har ju gott om pengar?
Hade, ja. Men Sofias vård är dyr. Hon behöver opereras och det finns ingen kompetens här. Varje krona från huset, företaget, allt går till hennes behandling. Jag gör vad som krävs för mitt barns hälsa.
Och jag då?
Du? Inte sett att du plågas? Jag ger dig din frihet. Du får din del, bilen, lägenheten inne i stan. Men du ska komma till sjukhuset några gånger i veckan och följa med till utlandet om vi måste resa. Hur du än är, är du Sofias mamma och du behövs. Visa lite empati om du har det i dig! Låtsas åtminstone att barnet inte är likgiltigt för dig!
För första gången tappade Oskar behärskningen.
Han var skräckslagen. Skakade av rädsla, höll hårt om handflatorna. Allt han hade låg uppkopplad till dropp i rummet där de nyss bråkat.
Nu räcker det! Tvätta ansiktet och skräm inte Sofia. Hon måste känna sig trygg. Du får göra vad du vill, men nu tar du ansvar. Gör det, Kristina låt mig inte behöva be igen!
Vad hade hänt med denne, till synes trulige lille man, som Kristina alltid tyckt sig ha överlägsen kontroll över? Nu var han som ett berg, ogenomtränglig, skyddande. Hon gick, tyst och märkt, bort längs korridoren utan att vända sig om och såg inte hur Oskar sedan steg in till Sofia, och den lilla rödlockiga toppen rörde sig på kudden.
Pappa
Birgitta, som satt vid sängen, ställde sig och gick ut i korridoren med en bok i handen.
Oskar, får jag stanna kvar här ?
Snälla Birgitta, varför frågar du ens? Oskar omfamnade henne. Tack. Utan dig vet jag inte hur jag orkat.
Jag skäms så, Oskar Allt är mitt fel. Jag uppfostrade henne inte rätt Hon var alltid så klok, sådär som vet vad man vill höra. Nu är hon någon annan. Eller så var jag blind från början. Hur gick det snett?
Inte lönt att älta. Jag är väl inte bättre själv. Hur ser jag till att inte gå vilse med Sofia?
Lägg ut skyddsnätet i förväg, min pojke Men nu måste vi rycka upp oss! Katja snappar upp allt och då hoppar vi som harar kring henne. Hon ska inte oroa sig. Jag lägger henne nu, kan du springa till Ica? Hon ville ha glass; åt dåligt idag. Och, snälla, döm inte Kristina för snabbt. Låt det ta tid. Jag vill ju inte tro Låt oss se vad som händer.
Operationen genomfördes några månader senare. Inga lämnade sitt jobb och reste med Oskar och Sofia för stöd.
Ett halvår senare kom Sofia hem med pappa och båda mormödrarna. Kristina stannade i Bryssel.
Två års rehabilitering med hoppet som ständigt brann och slocknade, för att tändas igen, tills läkaren en dag tog av sig glasögonen, masserade näsroten och log.
Ni lyckades.
Livet tvekade, vände sig, började om på ny bana.
Kristina återvände till Sofias liv på hennes femtonårsdag. Fortfarande lika snygg, hon hälsade på Birgitta och Oskar innan hon, omgiven av gäster, sökte sig till dottern.
Gumman
Samma blå ögon som hennes egna kisade mot henne.
Mamma
Kristina började oroligt förklara sig, men Sofia stoppade henne.
Ingen brådska. Nu är inte rätt tid. Vi tar det sen.
Men jag ville bara
Jag vet. Det kan vänta. Inte nu.
Sofia, snälla
Okej. Följ med.
Sofia vinkade åt gästerna och tog med sin mor in till pappans arbetsrum. Hon drog undan den tunga gardinen, hoppade upp i fönstret och sa:
Nu lyssnar jag.
Gud, vad lik du är din pappa
Menar du, mamma, att jag också är svår?
Det var inte så jag menade.
Det var precis så. Jag är som han. Vill du veta något? Den du tyckte var ovärdig, han som du sårade och lämnade, har aldrig sagt ett ont ord om dig. Hör du? Aldrig! Han tog aldrig hit en annan kvinna för att inte såra mig. Han lämnade dig inte officiellt, för han ville att jag skulle ha en mamma i papperen. Men du fanns aldrig. Och vet du vad mer?
Vad? Kristina viskade, för hon såg att nu satt en vuxen kvinna framför henne.
Den svåra människan lärde mig något: att förlåta. Du ska inte bära ont i bröstet, sa han. Jag vet inte hur bra jag lyckas, men jag är min pappas dotter. Allt jag börjar slutför jag. Vet inte om jag vill göra det med dig. Jag minns dig knappt, och vill egentligen inte. Jag har pappa, och mina mormödrar. De har lärt mig allt en flicka behöver. Jag behöver dig inte. Så varför ska jag ge dig min tid? Men för pappas skull försöker jag. Du får chansen att bli människa i mina ögon, mamma.
Vad var jag innan?
Vad som helst. Docka. Ett vackert fodral. En tom skugga. För hårt? Jag minns hur jag somnade på sjukhuset till mormors sånger, höll pappa i handen inte dig. Jag minns när de rakade mitt huvud, mormor Birgitta grät och mormor Inga gav mig världens fulaste rosa solhatt. Vi skrattade så vi höll på att kissa på oss. Du var inte där. Jag minns mitt första skolår ett år efter alla andra. Hur tufft det var, hur mormödrarna tog varannan dag med mig, för pappa jobbade så mycket. Jag minns att mormor Birgitta sydde en balettkjol till mig och köpte en svan-krona, fast vi visste att scenen aldrig skulle bli min. Jag dansade hemma, för dem, och vi hade egen premiär bättre än Kungliga baletten! Och mormor Inga gav mig en låda med färger och penslar och vi målade hela natten ibland. Den tavlan gav jag pappa vann förstapris på en utställning. Du var aldrig där
Men nu är jag här, älskling
Varför? Varför tror du att jag inte tror dig? Vet du? Inte jag heller. Så jag tänker inte fundera nu. Bevisa för mig att jag fortfarande behöver en mamma. Då funderar jag på om du är värd att förlåtas. Under tiden, välkommen. Det är tårta om en timma och jag ska ut till gästerna. Ursäkta.
Sofia hoppade ned, rättade till gardinen och vände sig om i dörren.
Vad säger du, mamma? Är jag också en svår människa?
Kristina såg tyst på sin dotter, rädd för att hoppas.
Bra. Då är jag ju lik pappa! Det är ett fint betyg. Tack! Bättre komplimang kan jag inte få. Kanske är jag redo att försöka. Vi ses!
Sofias lockar glimmade till i ljuset innan dörren gled igen. Kristina gick fram till fönstret och la sin hand mot rutan, där Sofias fingeravtryck fortfarande fanns kvar.
