Jag är 65 år och har alltid varit ganska bekymmersfri över mitt utseende, men på sistone har de grå håren börjat vinna mark – inte bara enstaka strån, utan hela slingor, speciellt i hårbotten. Plötsligt kändes besöken hos frisören inte längre lika enkla. Mellan tiden, priset och väntan började jag tänka att det kanske inte är så farligt att färga hemma själv. Jag har ju färgat håret själv i hela mitt liv – hur svårt kan det vara? Jag gick till närmaste apotek, inte till någon speciell frisörbutik. Jag bad om ”färg för grått hår”, och expediten frågade vilken nyans jag ville ha. Jag sa: ”En vanlig kastanjebrun, inget märkvärdigt.” Hon visade mig en ask som såg stilren och pålitlig ut – på framsidan var en kvinna med vackert hår och texten lovade ”100% täckning av grått hår”. Jag blev övertygad. Jag läste inte mer på asken. Jag gick hem säker på att det hela skulle vara klart på en timme. Jag tog på mig en gammal t-shirt, tog fram en handduk, blandade som det stod i instruktionerna och satt framför badrumsspegeln och applicerade färgen. Allt såg normalt ut – färgen var mörk som vanligt. Under tiden färgen verkade passade jag på att diska och städa köket lite. Efter cirka tjugo minuter började jag ana att något var konstigt. När jag kollade i spegeln såg håret inte brunt ut – det såg lila ut. Jag tänkte att det var ljuset i badrummet. När det blev dags att skölja ur visste jag redan att något gått riktigt fel. Vattnet färgades först lila, sedan mörkbrunt och till sist nästan svart. Jag såg min spegelbild: flammor av syrénlila och violett blandat med en konstig nyans jag inte kunde beskriva. De gråa håren var borta – men till vilket pris… Jag torkade håret och hoppades att färgen skulle förändras när det blev torrt, men det blev bara ännu mer intensivt. Jag såg ut som en dåligt stylad tonåring, inte som en kvinna på 65. Jag började skratta åt mig själv. Jag ringde min dotter på videosamtal och hon skrattade nästan rakt ut. ”Mamma… vad har du gjort?” sa hon. ”Boka en frisörtid åt mig”, svarade jag bara. Nästa dag var jag tvungen att gå ut med lila hår. Jag virade en sjal runt huvudet men lila slingor stack ändå fram. I matbutiken undrade de om jag provade en ny stil. En kvinna på bageriet sa att jag var modig som vågade sådana färger. Jag bara log och nickade, som om allt var medvetet. Två dagar senare kom jag till frisören, utan stolthet kvar. Frisören såg snabbt vad som hänt och sa bara: ”Det här händer oftare än du tror.” Jag lämnade salongen med välskött hår, en lättare plånbok och en tydlig lärdom: vissa saker tror man att man fortfarande kan som förr… tills man står där med lila hår. Sedan dess har jag accepterat två saker – att de gråa håren kommer när de vill, och vissa strider är bäst att lämna till proffsen. Det här är ingen familjetragedi, bara en sann svensk vardagsanekdot.

Jag är nu 65 år gammal, och även om jag aldrig riktigt har varit fixerad vid mitt utseende, har de grå håren börjat ta över mer än någonsin. Det är inte bara några enstaka strån längre det är hela slingor, mest vid rötterna. Tidigare brukade jag gå till frisören utan att tänka så mycket på det, men nu har det börjat kännas som ett större projekt. Tiden, kostnaden och väntan Jag började fundera på om det verkligen var så farligt att färga håret själv hemma. Jag har ju trots allt färgat håret själv i många år. Vad skulle egentligen kunna gå fel?

Jag gick förbi Apoteket här i Vasastan, inte någon speciell frisörbutik, utan en helt vanlig butik. Jag sa till expediten att jag letade efter hårfärg för grått hår. Tjejen bakom disken frågade vilken färg jag ville ha, och jag svarade bara: helt vanlig kastanj, inget märkvärdigt. Hon visade mig en kartong, ganska diskret design, med en kvinna med tjusigt hår på framsidan. Det stod att den täckte gråa hår till hundra procent. Det räckte för mig. Jag läste inte på mer än så. Nöjd gick jag hem, övertygad om att allt skulle vara klart om någon timme.

Hemma tog jag på mig min slitna t-shirt, hämtade en gammal handduk, blandade ihop allt som det stod i beskrivningen, och applicerade färgen framför badrumsspegeln. Först såg det ut som vanligt mörkt och fint. Jag satte mig i köket medan jag väntade på att färgen skulle verka och passade på att diska undan lite.

Efter ungefär tjugo minuter tyckte jag att något såg konstigt ut. När jag gick till badrummet och kikade i spegeln såg håret inte brunt ut, utan lila. Jag tänkte först att det bara var det konstiga ljuset i badrummet. Visst inbillade jag mig bara?

När tiden var inne så sköljde jag ur färgen och då insåg jag direkt att det hade gått riktigt snett. Vattnet som rann över mitt huvud blev först lila, sedan mörkt brunt och till slut nästan svart. I spegeln såg jag en version av mig själv med lavendellila och violetta skiftningar en färg som jag knappt kan beskriva. De grå hårstråna var borta, visserligen men till vilket pris

Jag försökte torka håret med hårfönen, i hopp om att färgen skulle se mer normal ut när det torkade. Istället blev den bara ännu mer intensiv. Jag såg ut som någon gammal statist från Melodifestivalen, inte som en 65-årig kvinna. Jag började skratta för mig själv det gick liksom inte att göra annat.

Ringde min dotter Linnea på videosamtal. Det tog inte lång tid innan hon brast ut i skratt och frågade:
Mamma vad har du gjort?
Jag svarade bara:
Boka en tid hos frisören åt mig.

Dagen efter var jag tvungen att gå ut med huvudduken hårt kring huvudet, men lite lila sken ändå fram. På ICA i kvarteret undrade de om jag skaffat en ny stil. En dam på bageriet sa att jag var modig som vågade ha sådana färger. Jag nickade och låtsades att allt var helt planerat.

Två dagar senare satt jag i frisörstolen, ödmjukare än på länge. När frisören såg mitt hår förstod hon direkt. Hon dömde mig inte, bara log förstående och sa:
Det här händer oftare än du tror.

Jag gick ut från salongen med ordnat hår, en tunnare plånbok och en tydlig lärdom. Det finns saker man tror sig ha kontroll över, saker man gjort hundratals gånger förr Men det betyder inte att det alltid blir som man tänkt. Den här gången fick jag acceptera att de gråa håren kommer utan att fråga, och att vissa strider bör föras av proffs.

Det är ingen familjetragedi, bara ett klassiskt Vasastan-anekdot, och numera påminner jag mig själv om att det ibland är bättre att luta sig tillbaka och låta frisören göra sitt jobb.