I Will Wait for You for a Long, Long Time…

“Lena, Len!”shouted the boy beneath the window of a five-story block of flats, its entrance door hanging loose on its hinges. He stood there with his bicycle, craning his neck upward.

“Lenaaa, Len!”

“Ill throttle someone in a minute,” growled a man in a blue vest, leaning out. “Clear off!”

“I wasnt calling youLenaaa!”

“For heavens sake,” snapped a woman in a nightgown and curlers from another window. “Its Saturdaypeople are trying to sleep!”

“Shut it, the lot of you!” bellowed a tall, bald man from yet another window. “Ive been up all night, just dozed off, and now”

“Lenaaa! You coming or what?”

The creaking door groaned as it swung open, and out stepped the girllight summer dress, a string bag clutched in her hand, something wrapped in parchment inside.

“Took you long enough. Sleep in?”

“Nah, was making sandwiches,” she said flatly, securing the bag to the bikes rack before perching on the crossbar. The boy pedaled off, swerving sharply.

“Hooligans!” the sleepless man shouted after them.

“Let people sleep!” came another voice.

“Sleep then!” the boy yelled back, laughing as they rode past the windows again. “Its Saturday morningwhats wrong with you lot?”

Laughing, they left the courtyard behind.

The boy pedaled hard, and soon the little town faded behind them as they sped down a dirt track through the fields.

“Len, you tired?”

“Nah. You?”

“Not a bit,” he said, pumping the pedals harder.

With a shriek, they tumbled into the grassa flat tire had sent the bike skidding sideways.

“Oh no, what now, Lesh?”

“Dunno,” he said, sprawling in the grass. “Guess we live here forever.”

“Leshhh!”

“What? Well build a hut by the river. Ill fish, well cook over a fire.”

“And where do we get the firewood?”

“Well make a fire.”

“Matches, Lesh?”

“Who needs matches? Well rub sticks togetheror borrow some from the fishermen.”

“Ah.”

Collapsing into giggles, they lay back in the grass.

“Lesh, look at that cloudits like a teapot.”

“Yeah, and now its a dog.”

They watched the clouds drift for ages.

“Fancy a swim?”

“Go on, then.”

They raced to the river, then sprawled on the hot yellow sand to dry.

“Len, what dyou reckon youll do when you grow up?”

“Dunno… finish school, maybe uni, then work. You?”

“Marry you and get rich. Or the other way round. Either way, those two things.”

“Dont be daft.”

“Youre rightthats not enough. Gotta fit in the army and learn a trade before you go marrying someone else.”

Lena laughed.

“Like who?”

“DunnoVitek, maybe. Saw you giggling with him, heads together like.”

“We were doing the school paper, you nutter!”

“Just saying. Doesnt matter. Ill take you back from anyone.”

***

Saturday, early morning. The summer quiet shattered under the roar of a motorbike.

“Lenaaa! Len!”

“Hooligan!” a woman shouted from a window.

“Let us sleep!”

“Keep it down!”

“Lenaaa! Not calling yougo back to sleep! Its Saturday, for pitys sake!”

The same wobbly door creaked open, and out stepped the girlolder now, squinting in the sunlight.

“Hi. Sleep in?”

“Nah. Made butties.”

“Some of us are trying to rest!”

Lesh handed her a helmet. She climbed onto the bike, arms tight around him as they sped off.

“Disgraceful!” yelled the insomniac from his window.

With a rev of the engine, they were gone, tearing through town, onto the tarmac, then down to the dirt roads.

“You all right back there?”

“Fine!” she shouted over the wind, pressing closer.

Tears streamed from her eyes, hair whipping loose from the helmet.

When the bike finally stopped, she jumped off, rubbing her stiff legs. They flopped into the grass, staring at the sky.

“Look, Leshthat clouds like two cats sat together!”

“Yeah, and that ones a bike.”

“Swim?”

“Go on, then.”

They swam, sunbathed on the sand, then kissed until they were dizzy.

“Len…”

“Hm?”

“Ive been called up. Army. Youll wait for me?”

“What? When?”

“Tomorrow. Got the papers.”

“You… why didnt you say?”

“Didnt know myself,” he shrugged.

“Thats why you didnt apply to uni, isnt it?”

“Dont cry. Ill go after. Then Ill marry you. You wont run off with Vitek, will you? Len?”

***

Lena stood on the platform, waiting.

The train emptied, soldiers spilling out.

“Lesh, son!” A woman flung herself at the tall, broad-shouldered young man, weeping. “Home, youre home!”

His father shook his hand. His little sister, tearful, jumped into his arms.

Then he saw herstanding apart, hands clasped to her chest. He pushed through the crowd.

“Len… whats this? Crying?”

“Happy tears, Lesh.”

“Ah… plenty more of those to come.”

Never mind his sisters sulk, his mothers pursed lips, his fathers gruffnessright now, it was just her. The girl hed loved since childhood.

***

“Son, its too soon. Youve only just got backwhat about uni? You were set on it.”

“Got in, Mum. And Im getting married.”

“Oh, dont be like the others. I love Lena. She loves me.”

“Son, shes just in a rush to tie you down. You ought to see a bit of life firstmeet other girls”

“Mum, shes nineteen. And I dont want anyone else. Understand?”

“Lesh, its too soon”

“Enough. When I got back, you were the one nagging me not to go off the rails. Now this?”

“We saved you! From your layabout mates”

Lesh just smiled, closing the door softly behind him.

***

“Its a boy! A son!” Bursting into his parents flat, Lesh was radiant. “MumDadIve got a son!”

His mother wept. His father wiped his eyes.

“A nephew! A real, live nephew!” His sister danced around.

Five years later, a daughtertheir little princess.

***

“Son… Dad says you quit your job? How will you manage?”

“Mum, Im sick of working for pennies. Well be fine.”

“And Lena? She agreed to this madness? At least here youve got stability”

“I dont want *stability*. I want my kids to live properlynot splitting a chocolate bar with a knife. I”

“Leshenka, love, we got by without such things. Never even tasted”

“Mum, times have changed. Itll work out.”

And it did.

Not straight off. There were highs, lows, everything in between.

Sometimes he wanted to howl, chuck it all inbut there she was. Lena. Calmly buttering bread.

One day, she handed him a guitar.

“Len, what?” He bit back a shout. Songs were the last thing on his mind.

“Sing, Lesh. It helps. Always does.”

Softly, they began: *”Ill ride my bicycle far…”*

Lena cried when he wasnt looking. He knew, pretended not to, and pushed harder.

In the end, they made it. Comfortable now, as his mother put it, *rolling in clover*.

Yet lately, Lesh found himself restless. Life half-lived, everything securedmoney, houses, kids sorted, parents cared for.

He and Lena traveled, saw the world…

But he wantedsomething. New thrills.

Then a mate invited him to a club. Dull as ditchwater, really.

“Nah. Not my scene.”

“Come on. Its not about the placejust come.”

Should he?

“Lesh… weve got theatre tickets.”

“Cant, Len. Work thing.”

First lie hed ever told her. Felt rotten. Sat there scowling while his mate grinned.

A woman approachedpolished, pretty.

“Lets get out of here. Hate these places.”

“Whyd you come, then?”

“Needed the money.”

Outside, she talked. A toddler at home, useless ex, scraping by.

“Save up, leave. Pretend this never happened. Or find someone decent… like you.”

Sharp, honest, bold. They walked all night, just talking. He listened, spellbound.

Went home in a daze.

Met her again. And again.

A month passed. Came home one daysilence. Emptiness.

Realized Lena hadnt been there for days.

Called the kids*Havent seen Mum.* His parents*No idea.*

Rang the other woman. Met her.

“Sorry. I love my wife. You were… fresh air. Hope things work out.”

“Thank you, Alexei. I realized this path goes nowhere. For a second, I envied hera man like you. But youre right. Live rightly.”

“Want me to tell her? We never even”

“No. I will.”

***

Lena sat in her parents old flat. Fourth day here. Needed to *think*.

Quietly, she sliced bread.

“Lenaaa! Leen!” A motorbike roared below.

“For Gods sakelet people sleep!”

“Outrageous!”

“How many times?”

Then, singing: *”Ill ride my bicycle far, through lonely fields, and stop to pick flowersa bouquet for the girl I love.”*

The door banged. Lena stepped out, took the helmet, climbed on behind himjust like old times.

They raced through town, down to the fields, through meadows thick with wildflowers.

“Len, tired?”

“No.”

They lay in the grass, arms wide.

“Lookthat clouds a ship.”

“Yeah, and theres an old couple having tea.”

“Len…”

“Mm?”

“Forgive me?”

“What for, Lesh?”

“Nothing, really. But I hurt you. Im sorry.”

“Forgiven.”

“Wont happen again.”

“What wont?”

“You singing alone. You were singing, werent you?”

“Was.”

“Me too. Lets do it together.”

“Alright.”

Softly, they began: *”Ill ride my bicycle far… …through lonely fields, and stop to pick flowersa bouquet for the girl I love.” The wind carried their voices, thin at first, then stronger, weaving together like threads mended but never broken. Above, the clouds shifted slowly, shapeless again, drifting over the river where theyd once swum, where their children now played on summer afternoons. Lena rested her head against his shoulder, eyes closed, smiling. Lesh reached for her hand, calloused fingers intertwining with hers, and didnt let go.

Rate article
Add a comment

;-) :| :x :twisted: :smile: :shock: :sad: :roll: :razz: :oops: :o :mrgreen: :lol: :idea: :grin: :evil: :cry: :cool: :arrow: :???: :?: :!:

I Will Wait for You for a Long, Long Time…
– Oj, flicka, du hälsar honom förgäves – han kommer inte gifta sig med dig. Vera var bara sexton när hennes mamma gick bort. Pappan hade lämnat byn för jobb i Stockholm sju år tidigare och försvann helt – varken hälsningar eller pengar. Nästan hela byn deltog i begravningen och hjälpte till på sitt sätt. Tant Maria, Veras gudmor, kom ofta förbi och påminde om vad som behövde göras. Efter att ha avslutat skolan fick Vera jobb på posten i grannbyn. Vera – en stark, sund tjej med runda kinder och lång, tjock, rågblond fläta ner till midjan och gnistrande grå ögon. Bygdens snyggaste kille hette Niklas. Sedan han kom tillbaka från lumpen för två år sedan hade tjejerna stått i kö. Till och med sommargästerna från stan uppmärksammade honom. Så stilig att han borde ha spelat i svenska filmer istället för att köra lastbil i byn. Han var inte färdig med frierier ännu, dröjde med att välja och binda sig. Då kom det en dag tant Maria till honom och bad honom hjälpa Vera att laga staketet – det höll på att rasa. I byn klarar man sig sällan utan männens hjälp. Vera skötte köksträdgården själv, men huset klarade hon inte ensam. Utan krusiduller sa Niklas ja. Han kom, inspekterade och började genast dirigera: hämta det, spring dit, ge mig det där. Vera lydde utan knussel. Hennes kinder blev bara rödare och flätan svängde nervöst över ryggen. När Niklas blev trött bjöd hon på rejäl svensk ärtsoppa och kraftigt te, och tittade på hur hans starka vita tänder bet av grovt bröd. Tre dagar blev det nya staketet, och på fjärde kom Niklas bara på besök. Vera bjöd på kvällsmat, ordet ledde till annat – han stannade över natten. Sen började han komma regelbundet. Han gick före gryningen, så ingen skulle se, men i en by är ingenting hemligt. – Oj, flicka, du hälsar honom förgäves – han ska inte gifta sig. Och gör han det får du lida. När sommaren kommer flockas flickorna från stan, vad gör du då? Brinner av svartsjuka. Du behöver en annan pojke, sa tant Maria, klok som alltid. Men förälskad ungdom lyssnar sällan till äldre visdom. Snart förstod Vera att hon var med barn. Först trodde hon det bara var förkylning eller något hon ätit. Men när förståelsen slog till – barnet hon bar var Niklas. Hon övervägde att ta bort det – för ung att bli mamma. Men insåg: så blir det nog bättre. Hon blir inte ensam längre. Hennes mamma klarade det, då klarar hon. Pappan var ändå mest till belastning, folk pratar men lugnar sig. När våren kom och pälsen åkte av såg alla i byn magen växa. De skakade på huvudet, att Vera nu råkat riktigt illa ut. Niklas kom förstås för att fråga vad hon tänker göra. – Vad annars? Föda. Oroa dig inte, jag klarar barnet själv. Lev som du vill, sa hon och fortsatte pyssla vid spisen. Eldens röda sken dansade både på kinden och i ögonen. Niklas blev stående, men gick till sist. Hon hade beslutat själv. Lika oberörd som vatten på en gås. Sommaren kom, flickor från stan kom – Niklas brydde sig mindre om Vera. Hon kämpade vidare i köksträdgården – tant Maria hjälpte med ogräset, att böja sig var svårt med magen. Vatten fick hon bära från brunnen, stora magar får gummistövlar av byns tanter som propagerar styrka. – Den Gud ger, sa Vera med ett leende. En septembermorgon vaknade Vera av en våldsam smärta. Smärtan försvann, kom tillbaka. Hon sprang till tant Maria, som genast fattade vad det gällde. – Nu är det dags? Sitt, jag ordnar det. Och rusade iväg. Hon sprang till Niklas, där lastbilen stod. Som tur, Niklas hade druckit ordentligt kvällen innan. Tant Maria skakade honom. Niklas fattade efter stund och ropade: – Det är ju tio kilometer till sjukhuset! När läkaren kommer och tillbaka har hon redan fött. Vi kör direkt! Gör henne klar. – Med lastbilen? Hon blir helt sönderskakad! Du får ta ansvar, skrek Maria. – Då följer du med, för säkerhets skull, sa han bestämt. Två kilometer på usel väg höll Niklas försiktigt. Maria satt på en säck i flaket. När asfalten kom, gick det fortare. Vera kämpade på passagerarsätet, bet sig i läppen, höll om magen. Niklas nyktrade på direkten. Han sneglade oroligt på Vera, knogarna vitnade runt ratten. Han tänkte på sitt. De hann fram. Vera blev lämnad på sjukhuset, Niklas och Maria körde hem. Maria skällde: – Varför har du förstört flickans liv? Hon är föräldralös, själv ett barn och nu har du ställt till det. Hur ska hon klara sig ensam med barn? Innan bilen var tillbaka i byn hade Vera blivit mamma till en stor frisk pojke. Nästa morgon kom systern med honom för matning. Vera visste knappt hur man höll honom eller matade. Med förskräckta ögon tittade hon på den lilla skrynkliga rödblossande bebisen. Tog ett djupt andetag och gjorde vad hon blev tillsagd. Inombords darrade hjärtat av lycka. Hon studerade hans tunna hår och rynkiga panna, lycklig och osmidig. – Kommer någon och hämtar dig? frågade den stränga läkaren. Vera ryckte på axlarna, skakade på huvudet: – Tveksamt. Läkaren suckade och gick. Systern svepte in barnet i filten, så de skulle komma hem. Beordrade att filten ska återlämnas. – Fedor med sjukbil kör dig hem, kan inte ta bussen med bebis, blängde systern. Vera tackade. Röd av nervositet gick hon genom sjukhusets korridor. Vera satt i bilen, höll sonen hårt och oroade sig för livet som nu väntade. Mammaledigheten var knappt något att leva på. Hon tyckte synd om både sig själv och den oskyldiga sonen. När hon såg hans lilla ansikte fylldes hon med kärlek, och svåra tankar rann bort. Plötsligt stannade bilen. Vera såg oroligt på Fedor, en kortväxt man i femtioårsåldern. – Vad är det? – Det har regnat i två dagar, kolla pölarna – vi kommer varken fram eller runt. Fastnar garanterat. Det är lastbil eller traktor som gäller nu. – Förlåt, det är bara typ två kilometer kvar. Klarar du att promenera? Han pekade på en gigantisk pöl längs vägen. Barnet sov. Vera var redan trött av att hålla honom, och nu skulle hon vandra verkligt lång väg. Hon klev ur, ackorderade sonen bättre, och gick längs kanten av den jättelika pölen. Fötterna sjönk djupt i leran, snubblade nästan. Gamla skor sögs in. Om hon ändå haft gummistövlar. Ena skon försvann i leran – omöjligt att få ut med barnet på armen. Hon promenerade vidare med blott en sko. När hon kom till byn hade det redan blivit mörkt, och hon kände knappt benen av kyla och trötthet. Hon förvånades över att det lyste varmt i fönstret. Hon steg in på de torra trappstegen, iskalla fötter men svettig av ansträngning. Öppnade dörren, stannade till. Där inne stod en spjälsäng, en barnvagn, och barnkläder prydligt vikta. Niklas satt vid bordet, huvudet på armarna, sov. Som om han kände något, lyfte han huvudet. Vera, röd och rufsig med barnet på armen, stod knappt upprätt i dörren. Klänningen våt, ben ner till knäna fulla av lera. När han såg att hon bara hade en sko rusade han fram, tog barnet och lade honom i spjälsängen. For till ugnen, lyfte fram ett kokkärl med varmvatten. Han satte henne på en stol, hjälpte att tvätta sig, klä av sig. Medan Vera bytte om hade han redan ställt fram kokt potatis och en kruka mjölk på bordet. Barnet började gråta. Vera rusade dit, tog honom i famnen, satte sig vid bordet och började modigt amma utan skam. – Vad har du döpt honom till? frågade Niklas med raspig röst. – Sergeant. Hoppas du inte har något emot det? Hon tittade på honom med klara ögon. Så mycket längtan och kärlek i hennes blick att Niklas fick ont i hjärtat. – Fint namn. Imorgon går vi och registrerar honom – och gifter oss. – Det behövs inte… började Vera och såg på det ammande barnet. – Min son ska ha en pappa. Nu är det slut på frierier. Jag vet inte om jag blir någon bra man, men min son lämnar jag inte! Vera nickade stilla. Efter två år fick de en dotter – döpt efter Veras mamma, Nadja. Det spelar ingen roll vilka misstag du gör i livet i början – det viktiga är att de alltid går att rätta till… Sådan blev denna livshistoria. Skriv en kommentar: Vad tycker du? Gilla gärna.