Linnea, vänta. Flickan vände sig mot rösten. Hon visste att Gustav väntade på henne utanför huset igen.
“Du igen, har du inte tröttnat än? Du har stått där i en evighet!” sa Linnea. Gustav räckte försiktigt fram blommorna till henne.
Jag ville bara träffa dig.
Linnea tog blommorna motvilligt och suckade tungt.
Vad ska jag göra med dig egentligen? “Förstå att det aldrig kan bli något mellan oss!” sa hon irriterat. “Jag säger samma sak varje dag. Du är som ett barn.”
Jag kan inte hjälpa det. Kanske går det över en dag.
Det kommer inte gå över så länge du fortsätter jaga efter mig. Jag har sagt det hundratals gånger! Du betyder inget för mig!
Bli inte arg nu, det passar dig inte alls. Sov gott, dröm sött, sa Gustav stillsamt.
Och jag är inget din pojkvän! ropade Linnea efter honom.
Gustav blev förälskad i Linnea direkt. Hon började på deras skola när han gick i sjuan. Sedan dess hade hon suttit vid samma bänk som Gustav. Linnea tyckte också om Gustav, och de var alltid tillsammans överallt. Men nu, efter studenten, hade Linnea förändrats mycket. Hon såg inte längre Gustav vid sin sida. “Hur kan det vara så här?” tänkte Gustav. Han såg hur Linnea blev följd hem av olika killar. Det gjorde ont att se. Då svor han tyst att aldrig springa efter henne igen. Men nästa dag ledde hans fötter honom ändå till Linneas port.
Linnea visste redan att Gustav skulle sitta på bänken vid ingången. Hon hoppades att han skulle se henne med en annan kille och kanske låta henne vara ifred.
Varför sitter du här varje kväll? Väntar du på någon? Gustav lyfte blicken och mötte flickans leende ansikte. Han såg direkt hennes lysande röda hår och de fräknar som bara hon hade. När hon log var hon otroligt charmig. Bredvid henne sprang en hund, lika röd som hon själv. Gustav tänkte att hon nog var en lite busig tjej med en busig hund. Han log och sa:
“Jag väntar på lyckan. Men den är inte här…”
Kanske tittar du på fel ställe… Du kanske borde ta en promenad och leta efter den? Oskar och jag promenerar här varje dag. Vill du följa med oss? Vi tre kan pröva lyckan ihop.
Gustav sneglade upp mot Linneas fönster, reste sig sedan beslutet och sa:
Vet du, jag hakar på.
Linnea blev riktigt förvånad. Det var förmodligen första gången som hon inte hittade Gustav sittande på bänken. Hon saktade ner stegen, men där var tomt. Linnea gick fram till bänken där Gustav alltid brukade sitta.
Den är tom, tänkte hon. Då hörde hon en hund som skällde. Snart såg hon två gestalter i fjärran. På håll urskilde hon Gustav och en okänd flicka. Linnea greps av svartsjuka. Det var första gången Gustav inte väntat på just henne. I hennes inre öppnades ett tomrum. Och den där nya flickan förde honom allt längre bort.
Ibland inser vi först vad någon betyder för oss när vi riskerar att förlora dem. Det är klokt att uppskatta dem som faktiskt finns vid vår sida innan det är för sent.
