Det finns ett gammalt svenskt talesätt: “God trohet gör ingen fattig, men dumhet gör en utfattig.” Förut tyckte jag att det lät lite hårt, men livet själv visade mig vad som egentligen gömmer sig bakom de orden.
Det var ungefär ett halvår sedan en ny granne flyttade in mitt emot min lägenhet här i Göteborg. Kvinnan, Anneli, var runt fyrtio år, såg alltid prydlig ut och log vid varje möte. Vi hälsade artigt när vi sågs i trapphuset, precis som man brukar.
Två veckor efter att Anneli flyttat in knackade hon på min dörr en kväll, vid nio-tiden. Jag öppnade och där stod hon med en ursäktande min, hållande en tom liten skål.
Hej, förlåt att jag stör så här sent. Tänk dig, jag skulle precis steka pannkakor men allt salt var slut! Har du lite att låna ut? Jag lämnar tillbaka det imorgon, lovar!
Jag skrattade till och gick och hämtade en halv saltkvarn till henne. Hon tackade vänligt och gick tillbaka till sin lägenhet.
Men det dröjde inte många dagar förrän det knackade igen. Den här gången ville hon låna socker.
Jag blev så sugen på te, och det regnar ute… Skulle jag kunna få ett par matskedar? Jag köper nytt sen och lämnar tillbaka!
Jag gav henne en ordentlig skvätt utan att protestera, men någonstans började något kännas snett. Hon hade ändå bott nästan en månad borde man inte ha lite bassaker hemma? Salt, socker, smör, tändstickor helt självklar vardagsutrustning. Men jag ville inte vara den som gnällde.
Efter någon vecka lånade Anneli tre ägg. Sedan lite rapsolja. Senare en gul lök, en halv citron, en tepåse, till och med en värktablett och ett par meter toapapper. Proceduren var alltid densamma: kväll, urskuldande blick, en historia om glömska och ett löfte om att återlämna allt imorgon. Men aldrig såg jag till mina saker igen. Hon mindes alltid att jag var hemma, men att betala tillbaka det glömde hon så snart hon stängt dörren.
En dag behövde jag själv låna en morot till en soppa. Jag visste att Anneli var hemma, så jag knackade på.
Hej! Mindre kul, men jag behöver en morot till min middag. Har du en att låna ut?
Hon tittade bekymrat på mig och sa:
Åh, jag har visst bara en kvar, och den ska jag ha själv ikväll. Tyvärr!
Sen stängde hon dörren rakt framför näsan på mig.
Där och då fick jag nog. Så mina saker var allas, men hennes morot den var helig? Dags att sätta stopp. Jag tog fram ett litet anteckningsblock och skrev upp allt jag kom ihåg att Anneli lånat: socker, ägg, kaffe, olja, lök, värktablett, citron, tvättmedel… Totalt blev det varor för ungefär 950 kronor.
Jag la lappen bredvid dörren för jag kände på mig att den skulle komma till användning snart och jag hade rätt.
På lördagen skulle jag precis baka äppelpaj. Då ringde det. Utanför stod Anneli med en bunke.
Tjenare! Kan du rädda mig? Jag ska baka plättar och är helt slut på mjöl. Skulle jag kunna få typ trehundra gram? Du vet att jag lämnar tillbaka!
Mjöl? Självklart, sa jag och log artigt. Men först tänkte jag att vi summerar alla de grejer du lånat av mig på sistone.
Jag gav henne listan. Hon stirrade förvånat, uppenbart osäker på vad som pågick jag hade ju alltid sprungit och hämtat saker åt henne innan.
Kolla här, sa jag. Jag har antecknat allt du lånat sedan du flyttade in. Stämmer det? Femton ägg, fyra muggar socker, kaffe, olja, citron, lök, tvättmedel…
Jag har inte räknat, mumlade hon och log inte längre.
Men det har jag. Och jag har räknat på butikpriser, med lite rabatt dessutom. Det blir 950 kronor.
Jag sträckte fram handen.
När du betalat för det, får du gärna mjöl också och jag kan till och med sikta det!
Är du seriös? Du vill ha betalt för salt och tändstickor?! Har det snurrat för dig?! utropade hon.
Mycket seriös, svarade jag. Om man tar något och inte lämnar tillbaka är det inte längre ett lån, det är ett köp. Och jag vill bara ha betalt.
Du är så snål! utbrast hon. Jag trodde vi var så där schysta grannar, men du är bara en riktig petimäter!
Snål? Att köpa sushi flera gånger i veckan men ändå tigga toapapper av grannen, det är snålhet, sa jag lugnt.
Hon blev högröd i ansiktet.
Du kan behålla ditt jäkla mjöl! skrek hon och smällde igen dörren.
Jag stod kvar med listan i handen. Kände ingen ilska, snarare lättnad.
Nu har det gått två veckor. Anneli hälsar inte längre. I hissen vänder hon bort blicken och låtsas att hon är djupt försjunken i mobilen. Jag hörde att hon klagade för fastighetsskötaren att folk här är “snåla och märkliga”.
Själv har jag lärt mig något. Det är bättre att sätta gränser än att bli utnyttjad, även om någon tycker man är petig. Annars får man aldrig tillbaka mer än tomma löften.
