Hur kan man sjunka så djupt? Lilla vän, skäms du inte? Dina armar och ben är hela, varför jobbar du inte? sade man till tiggarkvinnan med barnet.
Anna-Lisa Andersson går långsamt längs hyllorna i den stora ICA-butiken, studerar alla färgglada förpackningar. Hon kommer hit varje dag, nästan som om det vore hennes jobb. Hennes inköpslista är liten hon har ingen familj att försörja. Därför flyr den äldre damen varje kväll från ensamheten till butikens ljusa hallar.
Under sommarhalvåret är det enklare, då räddar fikastunderna på bänken med grannarna henne. Men när vintern kommer finns inget val, och Anna-Lisa har lärt sig älska de där kvällspromenaderna till den nya stormarknaden.
Här myllrar det av folk, det doftar gott av kaffe, svag musik spelas i bakgrunden. Alla dessa varor med glada förpackningar som påminner om leksaker glädjer ögat och får henne att le för sig själv.
Hon plockar upp en liten burk jordgubbsyoghurt, kisar för att läsa namnet och innehållet, men ställer tillbaka den på hyllan. Sådant har hon inte råd med, men att titta kostar inget.
När hon studerar matöverflödet bläddrar hennes minne tillbaka till barndomens långa köer, där butiksbiträden som lejon vaktade de bristvaror som fanns. Hon minns de tjocka, grå papperspåsarna man svepte in varorna i.
Anna-Lisa ler åt minnet av hur hon uppfostrade sin dotter. Hon var beredd att stå ut med vad som helst för att göra henne glad. Tankarna på dottern får hjärtat att bulta hårdare. Anna-Lisa stannar vid frysen med all fisk, lutar sig tungt mot luckan.
Hon minns sin glada, rödhåriga flicka Elvira, med stora grå ögon, ett hav av fräknar och glada smilgropar.
Så vacker hon var, tänker Anna-Lisa vemodigt.
Under personalens ogillande blick rör hon sig mot brödhyllan.
Elvira var hennes livs största glädje. Flickan växte upp till en klok ung kvinna. När hon förstod att ett vanligt jobb inte skulle ge henne lycka beslöt hon sig för att bli surrogatmamma. Precis som Anna-Lisa varnat så ledde det aldrig till något gott.
Vem lyssnar på sin mor när man är tjugo? Hade bara pappan funnits kvar… Men hur kunde dessa skurkar inleda en oerfaren flicka i detta?
Elvira bara skrattade och strök sin runda mage. Modern skakade bara sorgset på huvudet. Hur ska man kunna lämna bort ett barn man burit under hjärtat nio långa månader?
Men Elvira viftade bort det: Jag ser det inte som ett barn längre bara bra pengar.
Förlossningen blev svår, och Elvira gick inte att rädda. De försökte knappt ens. Tre dagar efter att flickebarnet fötts dog hon.
Den lilla flickan togs genast omhand av beställarna. Självklart fick Anna-Lisa ingenting betalt allt hade ju skötts via dottern.
Anna-Lisa begravde sin dotter och blev ensam kvar. Inga släktingar, bara en känsla av att ha fallit in i ett mörkt tomrum. Det är lättare så.
Nu är hon framme vid brödavdelningen och ska köpa något för att visa att hon inte bara driver omkring. Hon känner efter mynten i fickan, ställer sig i kön till kassan. Dagens utflykt är över, sen kan hon gå hem. Hon lämnar den avräknade summan tjugo kronor till kassörskan och knyter resten hårt i näven.
Anna-Lisa la märke till den unga tiggarkvinnan med barnet andra dagen efter butiken öppnat, nästan en månad sedan. Då var allt nytt och hon utforskade butiken med nyfikenhet. Vad var det som gjorde att den äldre damen fäst sig vid tiggerskan? Kanske hennes ungdom eller det sorgliga lugnet i hållningen. Eller sättet hon höll spädbarnet på.
Så djupt har man alltså sjunkit, tänker Anna-Lisa när hon långsamt går fram till den välbekanta figuren. Hon släpper ett förberett mynt i burken och säger: Flicka lilla, har du ingen skam i kroppen? Du är frisk och ung, varför jobbar du inte? Du borde kunna jobba.
Gamla damen ser hur människor snabbt går förbi, förhindrade att närma sig av Anna-Lisa som hindrar vägen.
Tack för slanten, men gå vidare nu. Jag måste samla ihop så mycket jag kan, annars blir det illa, svarar kvinnan tyst.
Anna-Lisa skakar sorgset på huvudet och skyndar därifrån utan att vilja vara påträngande, hon ville bara hjälpa. Men ingen verkade bry sig, varken socialen eller polisen. Så många tiggare nu att ingen höjer på ögonbrynen ens.
Hela vägen hem kan Anna-Lisa inte släppa bilden av kvinnan och barnet. De grå ögonen, den där rösten… Hon har hört de där tonfallen förut, men var? Anna-Lisa försöker minnas.
Väl hemma låser hon dörren, tar av sig sina lagom fodrade kängor, tänder lampan och går ut till köket med brödet. Efter en kvart dricker hon söt, het te i sin favoritkopp och äter en bit kavring med tunn skiva falukorv.
Hon är nog hungrig, stackaren hur klarar hon sig i kylan? tänker Anna-Lisa.
Hon lutar sig ut genom fönstret och ryser till. Två osnygga män trycker bryskt in tiggarkvinnan i en skåpbil.
Anna-Lisa grips av panik. Hon rusar mot telefonen för att ringa polisen, men drar sig plötsligt för att blanda in dem tänk om allt blir ännu värre?
Hon går tillbaka till fönstret: torget utanför är tomt. Beslutar att vänta till morgonen, hon hade ändå inte kunnat se registreringsnumret på bilen.
Natten blir orolig. Hon drömmer att Elvira står i entrén till stormarknaden, barnet i famnen flickan är blåfrusen och Anna-Lisa trycker henne mot sig, men dottern reagerar inte, bara viskar: Jag fryser inte, mamma.
Anna-Lisa tar barnet från dottern och drar undan filten från flickans ansikte det är en stor docka med en liten berlock runt halsen.
En känd berlock, mumlar Anna-Lisa i drömmen och vaknar.
Klockan visar redan nio. Hon rusar till fönstret. Tiggarkvinnan med barnet är tillbaka. Allt är som vanligt.
Tack gode Gud, viskar hon och gör instinktivt korstecknet.
Det är nyårsafton och den stränga kylan slår till. Flickan står ute med sitt barn och kan frysa ihjäl innan kvällen.
Anna-Lisa plockar fram brödet, gör några korvmackor, häller söt te på termos och börjar klä på sig.
När hon närmar sig tiggarkvinnan täcker hon ett blåmärke vid tinningen med sjalen.
Oroa dig inte, vännen, säger Anna-Lisa och ger henne maten. Du ska inte behöva svälta.
Kvinnan nickar med ögonen, slukar mackorna på någon minut, sätter sig en bit bort och äter snabbt, hela tiden med orolig blick på barnet.
Tack, nu klarar vi oss till sju. Då hämtar de oss, säger hon när hon gått tillbaka till Anna-Lisa.
Resten av dagen går Anna-Lisa fram och tillbaka till fönstret, håller koll på termometern. Kölden tilltar.
Vid femtiden fyller hon en burk med ärtsoppa, går iväg till ICA för att köpa mat till nyårsafton. När hon passerar kvinnan lämnar hon burken med maten bredvid och stoppar lite växel i hennes ficka.
Sedan in i butikens värme. Just idag har hon inte lust att vara ute länge. Hon ska ha falukorv och smörgåsgurka till den traditionella svenska salladen. Visst, hon har inte råd med en överdådig fest, men ingen ska behöva svälta.
När hon går ut ur butiken är kvinnan borta, precis som burken med soppa. Hon äter säkert någon annanstans, tänker Anna-Lisa och skyndar hem.
Hon börjar skära grönsaker, sätter in karpen i ugnen och dukar fram på bordet kanske dyker någon granntant upp.
Vid tiotiden tittar Anna-Lisa ut genom fönstret igen. Hon hoppas att kvinnan och barnet fått lift in i värmen.
Men där sitter en ensam gestalt under gatlyktan flickan gråter stilla på bänken.
Anna-Lisa börjar irra omkring i sin lägenhet. Om två timmar är det nyår men utanför fryser någon. Hon sveper sjalen runt axlarna, hoppar i tofflorna och rusar ut. Halvvägs andfådd stannar hon intill tiggarkvinnan.
Jag har ingenstans att gå längre, säger den unga kvinnan tyst.
Hoppet slår gnistor i hennes ögon när hon räcker över det lilla barnet till Anna-Lisa och börjar långsamt gå bort mot landsvägen.
Anna-Lisa förstår genast kvinnans avsikt. Så lämnar man inte livet om man är lycklig. Med sista ork skyndar hon efter, vänder kvinnan mot sig:
Vad tänker du på? Följ med mig! säger Anna-Lisa, pekar mot sitt hus och tar kvinnan med sig hem.
I värmen lägger Anna-Lisa barnet intill elementet och ser på kvinnan:
Vad heter du? frågar hon, men tystnar när hon ser berlocken i halskedjan.
Kvinnan märker blicken och säger:
Det är allt jag har kvar från mamma, oroa dig inte.
Rysningar går längs Anna-Lisas rygg. Den där berlocken är omisskännlig, det är samma som hon gav Elvira på sextonårsdagen då hade det varit dåligt med pengar, men hon löste in en brosch och av smycket blev det en berlock. Resten gick till en liten fest på stadens kafé för dotterns vänner.
I hallen frågar kvinnan försiktigt:
Kan jag ta en dusch?
När Anna-Lisa nickar, går hon in i badrummet. Anna-Lisa tar några djupa klunkar hjärtmedicin.
Hon måste vara mitt barnbarn, men hur kan det vara möjligt? tänker hon förvirrat.
Sen lägger hon den matade pojken på divanen, sätter kvinnan vid bordet.
Lovisa! säger Anna-Lisa lite prövande.
Hur visste du?
Den äldre damen viftar bort frågan.
Läste kanske på Facebook, ät nu.
Svettpärlor bryter ut i pannan. Hon tvivlar inte längre hon har tagit hand om sitt eget barnbarn. Det var ju det namnet beställarna ville ge sin tilltänkta flicka när Elvira blev surrogatmamma.
Lovisa ler tacksamt och äter snabbt av maten.
Anna-Lisa betraktar henne noga, söker bekanta drag.
Berätta nu Lovisa, vad har hänt egentligen? frågar hon.
Kvinnan börjar öppna sig. Hon berättar snabbt, stötigt: Hon bodde med båda föräldrarna till hon var fem, till och med fått en egen liten ponny. Men så började grälen, de skildes, mamman lämnade henne en morgon på barnhem.
Varför vet hon inte. I ett slag kastades hon ur sin saga. Tolv år tillbringade hon på institution, och när det var dags för vuxenlivet fick hon en lägenhet som ensam, men där hade redan någon flyttat in.
Utan kontakter, ensam med ett barn på armen lärde hon sig inte kräva sin rätt. Snart bodde hon på centralstationen och tiggde småsummor vid tunnelbanan. Där hittade Tjocke Jonas henne han som håller koll på tiggargänget.
En tiggarkvinna med barn drar bra, sa han, och lät henne bo i en källare om hon levererade slantarna varje kväll.
Det var många av samma sort, riktiga och teatertiggare sådana som låtsas vara sjuka eller handikappade. Lovisa kunde inte spela teater, och pengar blev det ont om. Efter allt mer hårda ord från gänget lämnades hon idag, för första gången, ute i kylan.
Jag vet inte hur vi skulle klarat natten utan dig, tack… viskar hon utmattad, lägger besticken ifrån sig och somnar genast vid bordet.
Anna-Lisa väcker henne varsamt och bäddar ner både kvinna och pojke i sängen.
När hon sitter ensam vid nyårsbordet och lyssnar till statsministerns tal, ler hon för första gången på länge. Hon vet att hon aldrig kommer låta Lovisa och sonen gå igen. De ska få bo hos henne. En dag berättar hon allt om vilka de är. Hon ska hjälpa flickan på fötter, låta barnet växa upp i trygghet. Men tills dess nu får de vila, komma till ro.
Vid tolvslaget häller Anna-Lisa upp en liten snaps, dricker den söt och len.
Hon går fram till fönstret och ser ut över det tysta, snöklädda torget.
Tack Gud för den oväntade lyckan. Farväl, ensamhet nu har jag en familj igen.På gatan tystnar raketerna. Långsamt börjar himlen lysas upp av de första fyrverkerierna och färgglada stjärnfall sprakar över staden. Anna-Lisa blinkar tårarna ur ögonen, vänder sig om och tittar in i sitt hemmets halvdunkel där Lovisa och pojken sover lugnt, skyddade från nattens kyla och hot.
Hon går bort till dem och drar varsamt filten högre upp om Lovisas axlar. Efter år av förlorade ansikten, ekande tomhet och tyst saknad, ljuder nu ett nytt hjärteslag i hennes liv, ett barnskratt på väg att födas ur spillrorna av deras gemensamma sorg.
Utanför hörs till sist någon ropa Gott Nytt År och Anna-Lisa viskar tyst i mörkret, med handen ljust vilande över barnets lilla huvud:
Gott Nytt År, min dotter, mitt barnbarn. Välkomna hem.
I den gamla kvinnans bröst öppnas långsamt en värme större än någon vinterkyla. Ljuset från fyrverkerierna spiller in över hennes ansikte och för första gången på länge känner Anna-Lisa att framtiden är möjlig. Här, i ett kök i utkanten av stan, har ensamheten fått ge vika för hoppet och natten fylls av försiktiga drömmar inför morgondagen.
