När jag steg ut på trapplandet för att kasta soporna, satt han fortfarande där precis vid dörren. Min Sigge. Röd, stolt, med kritvit bröstkrage och den där slöa, nästan retfulla blicken. Som om det inte var han som bara några timmar tidigare stormat in i köket och vält locket från grytan. Jag nickade åt honom han rörde inte ens på örat.
På vägen tillbaka var mattan tom.
Då blev jag inte rädd. Han brukade smyga ner en trappa, lägga sig vid någon annans dörr, som han gjort många gånger förr. Jag ropade. Gick runt trapphusen. Kollade trappstegen. Gick ut på gården. Tomt överallt.
Sigge brukade aldrig fara långt. Han hade sin tydliga slinga: porten, bänken ute vid cykelstället, busken med kattmynta och sen hem. Inga bilar eller duvor intresserade honom, inga andra katter heller. Han var en betraktare. Men nu var han borta.
Mot kvällen hade jag gått runt hela gården. Ropat, visslat, skakat matsäcken så det rasslade fånigt. Men ingen kom. Bara några gamla grannar skickade mig blickar fyllda av medlidande:
Har han inte kommit hem än?
Det har gått ett helt dygn nu.
Ja, katter de är ju sina egna
Nej. Han var inte bara en katt. Han var min, han var hemma. Han hade aldrig försvunnit under de sju åren.
På tredje dagen började jag sätta upp lappar. Överallt bilder: Sigge i fönstret, Sigge i en boll, Sigge som glodde in i kameran med sin buttra min. De ringde. Frågade. En man var säker på att han sett honom på Hötorget. Jag åkte dit. Spenderade en timme. Det visade sig vara en röd hund istället. Men inte Sigge.
Veckan därpå fick jag höra att det synts några ungdomar i trapphuset. En av dem hade till och med frågat grannarna vems katt det var, den vid femte våningen: snäll, tam, den är nog dyr
Tror du de tog honom?
Det verkar så, sa jag. Och då grät jag för första gången.
Månader gick. En till. Jag försökte hitta på saker, gick till jobbet, hörde klackar och dörrar slå bakom väggen, hjärtat stannade varenda gång kanske han. Men nej.
Matskålen tog jag bort till slut. Men hans filt låg kvar i hallen. Jag tvättade, torkade, la ut den igen. Ifall han kom.
En dag kom min väninna förbi och släpade med sig en kattunge. Grå, vild, pipandes konstant.
Du kan inte leva så här, ensam, sa hon.
Jag behöll kattungen. Kallade honom Mynta. Han var busig, kramgo, tokig. Men inte Sigge. Varje gång jag klappade honom, sved det tomt i bröstet. Inte för att kattungen var fel men för att hjärtat mindes den före.
Nästan ett år gick. Vinter. Snön låg som blåa kuddar och isen bet i trapporna. Jag kom hem från jobbet, släpade matkassar, gned benen för att jag halkat, tänkte att nu hade jag glömt teet igen. Och så hördes plötsligt ett svagt skrapande. Nästan ohörbart, drömlikt.
Jag stannade mitt i steget. Gick fram till dörren. Öppnade.
Där satt han.
Sigge satt på dörrmattan. Utsvulten, full av grus och smuts, frostskadade öron, tassarna darrade. Men i de där ögonen fanns samma blick. Som om han sa: “Nå, var har du hållit hus?”
Jag trodde knappt det var sant. Gick ner på knä. Sträckte ut handen.
Sigge?..
Han jamade inte. Bara reste sig långsamt, kom fram och tryckte pannan mot min handflata.
Jag började gråta på plats. Där i trapphuset, med matkassen och brödet i handen, jackan på. Tårarna rann. Och han, han gned sig mot mig som om inte heller han trodde det var sant.
Jag tog in honom. Varmt vatten. Bad. Mat. Han åt som om han aldrig sett mat förr. Sedan rullade han ihop sig i fåtöljen och somnade, direkt.
Sen gick vi till veterinären. Svansen frostbiten, toppen fick tas bort. Några tänder var av. Kroppen utmärglad. Ärr och blåmärken. Men levde gjorde han!
Någon måste ha haft honom, sa veterinären. Han är för tam och för sliten. Förmodligen stulen, sedan kanske utslängd, eller så rymde han. Men hemvägen den hittade han.
Han kom tillbaka själv
Det är ovanligt, men det händer. De följer sin näsa, sitt minne. De är smartare än man tror.
Sedan dess sover han bara i min säng. Filten rör han aldrig mer. Han vill inte ut. Mynta försökte han mota, men nu äter de tillsammans, tvättar varann, som riktiga bröder.
Ibland tänker jag: tänk om jag aldrig öppnat dörren då? Eller om jag varit sen?
Men han väntade. Själv. Nästan ett år. Svag, frisk och ändå levande.
Nu när jag ska ut, om så bara en minut kollar jag alltid dörren två gånger.
Alltid.
Om du varit med om något liknande berätta gärna. Dina historier är viktiga.
