I’m Staying Late at Work Because I’m Afraid to Go Home to My Wife and Daughter.

I work in an office as the sales manager, keeping a close eye on everyone to ensure theyre performing well, saying the right things, running client meetings according to all our standards, and sealing deals that benefit us. The workloads heavy; I spend hours drafting and redrafting reports for the directors. Lately, though, Im almost glad for all the extra tasks and late evenings. I stay on purpose. Its preferable to heading home to my wife and daughter.

Since our daughter was born, my wife has been utterly unbearable. Nothing I do for her or the baby is right. My mother-in-law scolds me at every opportunity, and I feel torn between clocking up unpaid overtime at work or returning to a house where Im always being shouted at. On one side is my wife, on the other, our newborn daughter…

I always thought I was a good husbandmy wife used to tell me so. She made me believe Id be a great father, but now everythings wrong: I hold our daughter incorrectly, I change her nappy wrong, I cook for my wife and she finds fault with it all. My own mother believes my wife is still recovering from childbirth and taking her time to adjust to caring for the baby, and since I work late into the evening, its harder for her. But its been like this for three months, and thats why Id rather stay in the office until seven, come home by eight, and endure only two hours of shouting, instead of leaving at half past five and suffering for three and a half.

Rate article
Add a comment

;-) :| :x :twisted: :smile: :shock: :sad: :roll: :razz: :oops: :o :mrgreen: :lol: :idea: :grin: :evil: :cry: :cool: :arrow: :???: :?: :!:

I’m Staying Late at Work Because I’m Afraid to Go Home to My Wife and Daughter.
– Hallå… Vasja– Det är inte Vasja. Det är Elin… – Elin? Och vem är du?…– Kära du, vem är du? Jag är Vasjas flickvän. Ville du något?… Maken är inte hemma, han jobbar över… Det snurrade till i huvudet, märkte röda droppar på golvet. Magen gjorde fruktansvärt ont, jag krampade… Kände att barnet skulle födas när som helst. Min man Vasja har i fem år jobbat utomlands på byggen. Först på lastbil i Tyskland, sedan renoveringar i Polen. Han reste för pengarnas skull. Vi har två söner, ville ge dem bästa möjliga framtid. Vi visste att vi inte når långt här i Sverige. Och vet ni, maken hade tur där borta. En gång i månaden skickade han paket hem med matvaror – konserver, gryn, olja, godis. Han satte även in pengar till mitt bankkonto så att jag kunde spara. Vi lyckades spara ihop till en lägenhet åt äldsta sonen. Det kändes som allt var bra. Men för några månader sen märkte jag att något var fel med min kropp. Först trodde jag klimakteriet, men nej. Jag gick upp i vikt, var alltid trött, åt mycket och humöret svängde. Enligt nätet var jag gravid. Men gravid vid 45? Trodde inte på det och gjorde ett test. Men där var tydligt två röda streck. Jag berättade inte för barnen eller svärdöttrarna om barnet. Varför skulle jag? De skulle bara skratta och säga att mamma blivit galen. Jag dolde graviditeten. Det var vinter, så jag kunde bära stora, varma kläder. Ingen såg magen under dunjackan. Men jag ville inte föda barnet. Någon säger att jag saknar Gud i hjärtat. Men jag är 45, ingen ungdom längre. Jag har redan söner och barnbarn som jag vill ge tid, inte börja om med blöjor. Dessutom har vi inte råd med ett tredje barn. Skulle Vasja resa bort igen och arbeta? Jag klarar mig inte utan honom. Det var för sent och riskabelt att göra abort. Jag försökte intala mig att allt skulle ordna sig. Kanske skulle Vasja bli glad för ännu ett barn? Jag bestämde mig för att ringa honom på Skype och berätta, men satt bara på mikrofonen, inte kameran. – Hallå, Vasja… – Det är inte Vasja. Det är Elin. – Elin? Vem är du? – Kära du, vem är du? Jag är Vasjas flickvän. Ville du något? Han är på jobbet. Jag la genast på och började gråta. Sånt händer – män kan vara otrogna var som helst och med vem som helst. Ville genast skilja mig, slänga ut Vasjas saker, aldrig se honom mer. Men i tankarna fanns ändå hopp att han skulle återvända när han fick veta om barnet. Jag visste att han skulle komma hem i februari – barnens födelsedagar och semester. Drömde till och med att vi gick i parken, han höll vår dotter i ena handen, jag i andra. Just den 14 februari, på Alla hjärtans dag, kom Vasja hem. Jag fixade romantisk middag, tände ljus, spelade musik. Ville skapa lugn stämning. – Vasja, jag har en överraskning. Jag är gravid. De säger det blir en flicka. – Din förbannade människa! – skrek han. Han blev röd av ilska, slängde tallrikarna, slog näven i bordet: – Så medan jag jobbar som en häst springer du runt med andra män? Nu vill du att jag ska ta hand om det här oäkta barnet? – Vasja, låt mig förklara… – Flytta dig, jag vill inte se dig! – Han knuffade mig så att jag slog magen mot bordskanten och föll. Vasja gick ut, tog sin väska och smällde igen dörren. Jag blev yr, såg röda droppar på golvet. Magen krampade av smärta. Lyckades ringa ambulans. Kände att barnet skulle komma när som helst. När läkarna kom höll jag redan vår dotter i famnen. Hon låg lugnt, grät inte, sov tungt. – Så, mamma, följer du med oss? – Nej. Ta barnet, jag vill inte ha henne. – Hur kan du säga så? – Jag säger ta henne, jag menar det! Det här barnet har förstört min familj! Kanske någon annan kommer älska henne, men inte jag. Ta henne, jag vill inte se henne! Lämnade mitt barn utan ångest i läkarnas händer. De undersökte mig hemma, allt gick lugnt, inga komplikationer. När ambulansen åkt städade jag, tog en dusch och gick och la mig. Ingen av mina barn vet att jag lämnat bort dottern. Jag går varje dag till kyrkan och ber att hon ska växa upp frisk, att hon får en familj. Jag vet att jag inte klarar av det – jag vill inte genomleva föräldraskapets tyngd igen. Drömmen: att Vasja kommer hem. Men han har rest till Tyskland igen, pratar bara med sönerna. Ni får tycka att jag är konstig. Men jag väljer min man, inte barnet. Och Gud får döma mig.