Det finns många hjärtevärmande historier om återföreningar efter många år. Det här är en av dem. Astrids pappa lämnade familjen när hon bara var fyra år gammal. Hennes mamma fick uppfostra Astrid ensam, men frånvaron av en komplett familj satte sina spår på flickan. Redan som liten försökte Astrid hjälpa sin mamma med allt möjligt, sökte extrajobb för att bidra, eftersom ingen annan drog in pengar i hushållet. Det sociala livet blev lidande Astrid hade knappt några kompisar, undvek att gå ut och blev lite av en ensamvarg.
Det dröjde ända tills mamma gick i pension innan Astrid kunde unna sig lite mer tid för sig själv. Då träffade hon en kille. Efter ett tag blev hon presenterad för hans föräldrar. Och sedan, mycket riktigt, friade Adam till Astrid. De började planera ett riktigt storslaget bröllop, precis som Astrid drömt om ända sedan hon var liten och satt framför TV:n med prinsesstårta och glittriga ögon. När det till slut var dags att skriva ner gästlistan började Astrid fundera på att bjuda in sin pappa.
Problemet var bara att hon varken hade hans adress eller telefonnummer. Adam föreslog att Astrid skulle ge inbjudan till sin farbror, alltså pappans bror, eftersom han säkert hade koll på var pappa höll hus. Sagt och gjort, men på grund av en typiskt svensk liten miss någon hade ju flyttat, snön blötte ned adressboken och så vidare blev Astrid försenad till Skatteverkets registrering. Självklart ösregnade det också. Hon slängde kappan över brudklänningen och kastade sig ut genom dörren, småjoggade över gatan och nästan tappade brudbuketten i ett vattenfyllt hål på Götgatan.
Plötsligt fick hon syn på en Volvo, och utanför stod hennes pappa. Utan att tveka hoppade hon in i bilen. På hela vägen grät hon; allt hon hållit inne på i alla dessa år bara forsade fram, som vårfloden i Norrland. Hon hade väntat på den här stunden så länge… Det visade sig att de hade en hel del att prata om över en kopp kaffe och en kanelbulle.
