Your Son is the Absolute Worst

20May2025

Dear diary,

Today Margaret stood in the doorway, her hands trembling as she almost dropped the Victoria sponge Id just set on the table. She glared at Poppy as if the girl had committed some grave offence.

Mother, whats the matter? Poppy asked, placing the cake carefully. What does Michael have to do with this?

My point is that Michael is already in Year7 and still at a regular secondary school, Margaret snapped, raising her voice. No specialisms, no accelerated programmes. How will he ever get into a respectable university? How will he ever achieve anything?

Poppy bit her lip. The argument followed the same old script, and a hot sting of injustice rose in my chest.

Mother, Michael does well. He gets straightAs in most subjects, has a maths tutor, and wants to go into programming like me, she replied.

Thats exactly the problem! Margaret flailed her arms. Programming! Sitting behind a computer like your brother Simon. A dull job, a dull salary. And you? A teacher, a tutor you scrape by on pennies. Do you even feed your child properly?

Poppy clenched her fists. Margarets words cut deep, striking the most sensitive places. Yes, Simon and I never lived in luxury; we had to count every pound. Yet Michael grew up happy.

Our life is fine. Michael is happy.

Happy? Margaret scoffed, moving to the window. Victors son, Arthur, now thats a real treasure. Hes at a school that offers an intensive English programme from the first year. He speaks fluently already. Victor and Lena are brilliant they spare no expense for their child.

Poppy listened in silence. Victor had always been the golden child. Hed opened a small firm, bought a larger flat, Lena stayed at home with their son. Every chance Margaret got, she compared the two brothers.

Arthur is such a capable lad! Margaret went on, warming up. Hell surely make something of himself. Victor says theyre sending him abroad for a language course at thirteen. Thats real foresight, real prospect. Not your ordinary school.

Poppy moved closer, seeing the tension in Margarets shoulders and the severity in her face.

Mother, I know you want your grandchildren to succeed, but Michael isnt any worse than Arthur. They simply walk different paths.

Different paths! Margaret snapped, turning sharply. One leads to success, the other to drifting in squalor and poverty. Is that what you want for your son? To live in want?

Something tightened inside Poppy.

Mother, were not poor. We live within our means. Michael will grow into a good man smart, kind, hardworking.

Hardworking! Margaret huffed. Thats not enough these days, dear. You need connections, money, a prestigious education. What does Michael have? A regular school and a mother who can barely make ends meet.

Poppy turned away. The cake, now adorned with fresh berries, that she had baked with love, suddenly seemed pointless.

Mother, I dont want to argue. We raise our son the way we think is right, and hes happy.

The future is what matters! Margaret pressed closer. Youre ruining him with your carelessness. Victor knows that. He does everything so Arthur becomes someone significant. Youre just drifting.

Poppy shook her head. Arguing was futile; Margarets mind was set.

Fine, Mother. Lets just have lunch. Simon and Michael will be here soon.

As expected, the meal was tense. Margaret bragged about Arthurs achievements, Victors pride, while Michael ate quietly, eyeing his grandmother. Poppy forced a smile, trying to show everything was alright.

Afterwards, Poppy resolved to keep contact with Margaret to a minimum. The constant comparisons were too painful. She called Margaret and Victor for holidays, but stopped inviting them over. Margaret took offense, yet Poppy held firm, protecting Michael from the negativity.

Years passed. Michael thrived, diving deeper into programming. Poppy occasionally heard news about Victors side of the family. Arthur graduated with a gold medal, entered a prestigious university thanks in part to his fathers connections.

Michael also finished school, earned a place at a respectable technical college on a grant, passed his exams honestly, and by his third year was working at a modest IT firm. Poppy and I were proud. Simon beamed. Yet Margaret still lingered on Arthurs story.

A few more years slipped by. The children were approaching thirty. For Margarets milestone birthday, the whole family gathered. Victor and Lena arrived, and Arthur came too tall, goodlooking, with a careless haircut. Hed left his first job to chase a music career, forming a band. Victor funded the equipment. Two years later, the band was still unheard of, and Arthur was living back with his parents, unemployed.

Poppy watched Margaret beam as she hugged Arthur, asking about his projects. He answered lazily, scrolling through his phone, yawning. Margaret saw only a golden grandson, oblivious to his indifference.

Michael sat beside his wife, Anna, who was four months pregnant. He worked for a large IT corporation, earned a solid salary, rented a flat and saved for a house. Yet Margaret barely noticed him.

I saw Simon tense up, clenching his jaw. Anna looked worried, but Michael smiled, patting her hand. The evening stretched on. Margaret kept praising Arthur, insisting his band would soon be famous. Arthur nodded halfheartedly. Poppy stayed silent.

At last, the guests began to leave. Simon, Michael and Anna were the first to step out, saying theyd wait by the car. Poppy was pulling a scarf over the coat rack when Margaret approached.

Poppy, wait. I have something to say.

Poppy froze. Margarets voice was low but serious.

Your Michael is dull, Poppy. Grey, ordinary. Just like you and Simon. No spark. Arthur, on the other hand, is a genius, a star. Hell prove it to everyone. Your son merely lives, works, marries, will have a child soon. Nothing special. He blends in with millions of others.

Poppy stared at her mother, feeling something shatter inside her. She exhaled slowly, meeting Margarets gaze.

You know, Mother, Ive thought about this for a long time. I assumed you wanted me to be a better mother, to push Michael harder, to invest more in him. I thought your criticism came from good intentions, to spur me on.

Margaret frowned, but Poppy raised a hand.

It turned out to be simpler. You never loved my son. All this time you showed it through endless comparisons, through praise of Arthur, through criticism of Michael. You didnt want him to improve; you just wanted me to see that, in your eyes, he was never good enough.

Margarets face went pale. Poppy calmly buttoned her coat.

But you know what? My son is the best. Intelligent, kind, hardworking, decent. Hes become a perfect man. Soon hell be a father, and a wonderful one, because I never let him feel the poison of your disdain. I shielded him from your venom, Mother. I did everything to let him grow happy.

Margaret stared, eyes wide. Poppy gathered her bag.

Your opinions about me, Simon, and our son can stay with you. Im done listening. Ive wasted years trying to earn your love. No more. Live as you wish, love as you wish. Im washing my hands of this game. Soon Ill have a grandchild of my own, and Ill love him as a proper grandmother should.

I walked out, closed the door behind me, and headed down to the car where Simon, Michael and Anna waited. Simon hugged me, Michael grinned. I slipped into the passenger seat, leaned back, and felt an odd, unfamiliar calm settle over me, as if a great weight had been lifted. No more pretence, no more trying to prove anything.

It has taken many years, but at last I am free from my motherinlaws judgement. I have what truly matters: a real family. Nothing else is needed.

Lesson: you cannot control how others see you, but you can decide whose opinions you let shape your life.

Rate article
Add a comment

;-) :| :x :twisted: :smile: :shock: :sad: :roll: :razz: :oops: :o :mrgreen: :lol: :idea: :grin: :evil: :cry: :cool: :arrow: :???: :?: :!:

Your Son is the Absolute Worst
Pappas Sommarställe Att Olgas och pappas sommarställe hade sålts, fick Olga veta plötsligt och helt av en slump. Per telefon, när hon ringde från postkontoret till mamma i en annan stad. Sånt händer ju bara på film, tänkte hon – att man ovetande blir den tredje personen i ett samtal, eller snarare råkar höra två andra prata. Någon universell miss eller kanske ett skämt – telefonisten råkade koppla ihop tre personer istället för två. Två städer, två personer delar under dessa några betalda minuter det viktigaste som hänt: sommarstället finns inte längre, det är sålt till bra pris, nu kan man… ja, så mycket, till och med hjälpa Olga lite med pengar! Olgas mamma och hennes syster Irina, de så välbekanta rösterna, hundratjugo kilometer, ljudvågor omvandlade till elektriska signaler som reser via kopparlinjer. Fysik har alltid varit svårt för Olga, pappa tvingade henne att plugga. *** – Pappa… varför är solen annorlunda i september? – Hur då, lilla Olga? – Jag vet inte… kan inte förklara, ljuset är annorlunda, mjukare på något sätt. Det är soligt, men inte som i augusti. – Du måste lära dig fysik! Stjärnornas och planeternas läge ändras ju i september. Ta emot ett äpple! – skrattade pappa och kastade ett stort, lite tillplattat, glansigt rött äpple som doftade honung. – Transparente Blanche? – Nej, de är inte mogna än. Det här är Strimmig Bruna. Olgas bett lät krispigt, munnen fylldes av en söt vit skum, som samlat sommarens varma regn och jordens egen saft. Olgas kunskaper om äppelsorter – som i fysik – var rätt skrala, det var dagens största problem. För Åttaklassaren Olga Sokolova hade varit kär i sin fysiklärare i två år. Livet kretsade kring detta, himlen hade öppnat sig, men fysikens lagar, materia och rum vägrade rymmas i den linjerade skolboken. Och pappa… han förstod allt bara av hennes ögon och svaga aptit. Olga hade berättat redan året innan; då grät hon hela natten i hans knä. Mamma var bortrest till sanatoriet, äldre systern pluggade i annan stad. På sommarstället blev pappa lycklig, han nynnade melodier hela tiden, aldrig hemma. Där tog mamma och systern ton när de var där. Mamma var en otrolig skönhet, föreståndare för försvarsbiblioteket, lång, ståtlig, temperamentsfull – en riktig svensk dalkulla, med rödbrunt lockigt hår hon färgade med henna. Någon gång när mamma kom ut ur badrummet med turban på huvudet, doftade hon örter och regn. Hennes skönhet var slående. Pappa var lite kortare, nästan tio år äldre, diskret – så hade mamma sagt till systern, och Olga hade hört det och sårats. – Vår Sören märks egentligen inte, men män ska ju inte vara vackra. Oansenlig bredvid mammas gnistrande hår i solen, hennes storslagna utbrott och okuvliga natur. Mamma älskade bekvämlighet och ordning, men fick härda ut med de där “soldaterna” som pappa kallade dem, som ibland sov på golvet i den lilla tvåan. Under pappas tid vid armén kom de ofta förbi – någon sov över på väg genom stan, någon behövde hjälp med jobb. Pappas soldater. År 1960 blev han överflödig när svenska armén skar ned stort. Han slutade som major och blev sedan chefsmekaniker på televerket i Linköping. Senare var det just soldaterna som byggde pappa sommarstället; gratis, de växlade om, hjälpte till att gräva. Ett litet hus med rum och veranda, där Olga läste böcker på sommaren. Pappa räckte upp en skål med krusbär, körsbär eller jordgubbar. Lyckliga dagar. Mamma gillade aldrig stället, kom sällan, sparade händerna – vackra, vårdade med långa naglar. Olga beundrade dem, pappa kysste dem. – Med sådana händer ska man lämna ut böcker, inte gräva jord, sa han och blinkade till Olga… *** De första dropparna av septemberregn smattrade mot verandataket, glatt och glatt, utan hösttristess. Olga la undan boken. – Olga, kom ner, mamma kommer snart med Irina – vi måste fixa lunch. Pappas lågmälda röst lät ovanligt klar på landet. Men Olga dröjde sig kvar, lyfte huvudet mot ett svällt grått – men inte hotfullt – himlavalv. Ansiktet blev vått. Hon kramade sig själv för att bli varm. Däruppe, nära himlen – långt från marken, bortom grannarnas stugor, sken solens strålar genom molnen. Fysiken, med sina eviga lagar, fick vila – på första året på journalistutbildningen i Lund gäller nya regler. Första veckan fick hon bo inneboende, sen flyttade hon in på studenthem. Lärarna – så karismatiska – att hela klassen blev lite småförälskade. Men efter föreläsningarna – tryckande hemlängtan, inga vänner ännu. Hon åt lunch på studentkåren, strövade runt tills kvällen. Storstadens ovana skönhet – främmande, kylig ensamhet. Så ensam att det inte ens kändes som Olga gick hemåt nedför backen vid Metallgatan, mot sitt nya bo, hörde hundskall, snubblade på nya lackskor. På köket doftade det pappas äpplen – han hade gett en låda till hyresvärden som tack. Av den söta, lite ruttna doften kom tårarna, själen bultade i kroppen. På studenthemmet visade det sig att Olgas rumskamrater var från DDR – Viola, Maggi och Marion. Av tyskan blev hon matt på kvällen, gick ut för frisk luft – på trappen rökte de oftast, snodde cigg av Olga men betalade alltid tillbaka, vilket förvånade svenskarna. Men de blev smått förundrade över mammas inlagda tomater och åt dem med stekt potatis. När Olgas förråd tog slut plockade tyskorna fram sina korvar – sånt svenskarna bara drömde om – men de bjöd inte själva. I maj slutar deras praktik, de åkte hem, efterlämnade vinterstövlar vid sopkärlet – utbredda ryska vinterskor av tysk kvalitet. Svenskarna plockade åt sig dem utan att låtsas om… *** – Olga, kan du strimla vitkål? Jag gräver morötter så länge. Buljongen är färdig. Det lilla kökets fönster immade av långkokt buljong. Ett gigantiskt kålhuvud vecklade ut sina ljusgröna spetsblad på skärbrädan. Olga tog ett blad – gud, så gott. Jordnära smaker är alltid bäst. Hon hackade kålen glatt, sött doftade det. Hon öppnade fönstret, och släppte in höstlöv, eld och äpplen. Pappa såg hon i ryggen, spaden tung mot marken – hon visste att hans rygg värkte. Hon kastade kniven, rusade ut på gården och kramade pappa bakifrån. Han vände sig om, tyst omfamnade henne, kysste hennes hjässa. Irina anlände ensam den kvällen, mamma hade fått ont i huvudet och stannat hemma. *** Universitetet bakom sig, studentäktenskap, första jobbet på “Nybyggaren” på flygplansfabriken, pappas första infarkt, dotterns födelse – och till och med en skilsmässa. Mycket hann hända på fem år. Olgas man lämnade henne för en annan, hon bodde med tvååriga Maria på hyresrummet. Pappa försökte komma varannan helg, han tog med mat och lekte med barnbarnet. – Olga, ta inte illa upp att mamma kommer mindre ofta än jag… Hon blir så lätt åksjuk… Och du, hon verkar ha sällskap kanske… – Pappa, lägg av. Vad för slags sällskap i er ålder! Pappa skrattade bittert, blev tyst. Olga såg plötsligt att han hade blivit helt vithårig och nedstämd. Nynnandet hade upphört. – Pappa, ska jag ta ledigt nästa vecka? Vi drar ut till sommarstället medan det är varmt – vi tre! *** Stället var täckt av löv, den sista varma oktoberveckan, brittsommar. De eldade i kaminen, gjorde te med svarta vinbärsblad. Olga stekte rårakor, pappa räfsade löv, Maria hjälpte – och kastade dem överallt under skratt. Smöret fräste högljutt. Från trädgården hördes pappas nynnande. På kvällen tände de eld. Gatan tom, nästan alla stugor övergivna. Pappa trädde tjocka brödskivor på körsbärskvistar, hjälpte Maria hålla dem över elden. Olga värmde sina kalla händer över lågorna. Hon tänkte på sitt första studentarbete i Norrland, sånger runt gitarr, förälskelsen i själva stunderna. Ansiktena vid lägerelden ser annorlunda ut – varje har sin livshemlighet. Där träffade hon sin blivande man. På jobbet skulle hon föreslås som ny medlem i kommunistpartiet, pluggade stadgar kvällen före. Plötsligt kom frågor om skilsmässan och vem som var moralisk – Olga stammade, nära gråt. Till slut försvarade kollegan henne, stammade: – Det här är skitgubbar, inte kommunister! Åratal senare skulle det framstå som bisarrt… När kvällen var mörk släckte de elden. En bil stannade vid grinden. Dunsande dörr – mamma! Vacker i dagens modekappa, kollegan skjutsade henne hem. Maria rusade till mormor, pappa rynkade pannan och kysste mamma stelt. – Vad för kollega? – Men Sören, det spelar väl ingen roll, han skjutsade bara. Du känner honom inte… Under middagen blev det inget flytande samtal, Maria kinkade. Mamma frågade om jobbet, men tänkte på något helt annat. Pappa teg och stirrade på mamma, axlarna sjönk. Kvällen blev förstörd… *** Ett år senare var pappa borta. Stort hjärtinfarkt, gick bort på två dagar i början av varma, soliga oktober. Direkt efter begravningen tog Olga semester och flyttade ut till stugan. Maria fick bo hos farmor. Allt kändes omöjligt. Äppelskörden var rekordstor. Olga gav bort hinkvis till grannar, kokade marmelad med mynta och kanel – som pappa älskade. Pappas gamla kompis och kollega kom för att hjälpa, de brukade åka till Ekerö trädgård och skaffa nya plantor. – Jag stannar ett par dagar, Olga, fixar kökslandet, klipper träden, om du vill. – Ivan, tack… Jag blir så glad! Av pappas “Olga” kom tårarna, just då kände hon den svarta känslan av irreversibilitet och hopplöshet. Förut hade hon en känsla att pappa nog skulle komma tillbaka, att allt var en hemsk dröm. Första dagarna när han var borta, låg hon på gränsen mellan sömn och vakenhet och kunde inte förstå varför allting gjorde så ont. Sekundsnabba insikter, sen slår tankarna om – pappa är borta. Sedan följde skuld att hon inte kunde hålla honom kvar. – Sälj inte sommarstället, jag kommer alltid tillbaka för att hjälpa. Vet du, den där Antonovkan valde vi ihop – du var liten. På vägen till Ekerö pratade Sören mer om dig än om Irina. Du var så rolig och liten. Han sa alltid att träden skulle överleva honom. Satt länge och valde plantor – jag blev otålig, irriterad… Ivan stannade tre dagar, grävde landet, klippte äppelträden, gödslade, och planterade tre gula höstkrysantemer framför farstun. – Man borde plantera dem tidigare, men hösten är varm, de klarar sig! Till minne av Sören… Rosorna får vi skydda med löv, det fixar jag nästa gång. De kramades till avsked. Regnet började droppa. Olga stod länge vid grinden och såg Ivan gå. Han vinkade – gå in nu! Regnet tilltog, smattrade sorgset mot taket. En vindpust slog igen grinden. Farstun var täckt av gula krysantemblad. Allt här är pappas och kommer alltid vara hans. Regnet, träden, höstens dofter, själva jorden. Han finns nära, alltid. Och Olga, hon ska lära sig allting. Hon kommer till stugan med Maria till första frosten, bara två timmar med buss. Och till våren – så snart snön smält – försöka dra in värme. Måste börja spara lite pengar. Och i vår åker hon till Ekerö med Ivan, köper vit vinbär – pappa önskade det länge… *** Ett halvår senare, i början av april när första snön låg kvar, såldes sommarstället. Olga fick veta av misstag när hon ringde hem från postkontoret efter en resa till Ekerö. I den trånga telefonhytten, på golvet, i en plastpåse insvept i blöt gammal barntröja, stod en planta vit vinbär.