Fleeing from My Sister’s Flat

Hey love, you wont believe the drama thats been swirling around Evelyns flat. So, one morning she bursts out of her sister Harriets flat, breathless. Are you pregnant? Harriet blinks, just popped out of the bathroom, completely taken aback. Why are you even here?

Evelyn snaps, Did anyone ever tell you you cant just grab other peoples stuff without asking? Harriet slams her laptop shut and gives Evelyn a hard stare. Evelyn realises shed better scoot to another room, and later that night she decides the only sane thing is to get out of that flat altogetherHarriets been hunting for some recipe for Evelyn, of all things!

At twentythree, Evelyn runs into the love of her life right on the street. A bloke walks up, hands her a long stemmed white rose, and says hed like to meet her. He looks perfectly ordinary, but hes got that easy charm and is incredibly caring and attentive. A month later, Evelyn cant picture life without James. He feels the same, and another month on shes moved in with him into a cosy twobed flat, leaving her tiny rented room behind.

Six months later James pops the question. Hes hes, Evelyn cant find the right words to describe her fiancé to Harriet, I adore him, and he adores me. Harriet just mutters, Congrats, in a flat tone. Evelyn brushes it offshe and Harriet have always been a bit tense, especially after mums death. Now Evelyns got no close family except her sister.

Thanks! she sighs. Only thing is James is off on a threemonth work stint to earn extra cash for the honeymoon. Harriets voice stays emotionless. Ill let you know the wedding date. Youre invited, of course. Sure, Harriet replies.

Its always been like that: Evelynsoft, impressionable, delicate; Harrietserious, tough, independent. Evelyn even worries about introducing her sister to the fiancé, fearing she might not like him. James heads off, saying, Love, its only about 500 miles away. Ill be back on weekends or you can visit. They only manage one meeting a month because his workload is massive.

The quicker they sort everything out, the sooner James returns. Evelyns ready to wait foreverher modest assistant accountant salary cant do much for their future. Then, in the second month of Jamess assignment, strange messages start trickling infirst texts, then voice notesfrom some robotic-sounding number. The voice warns Evelyn not to do anything that might upset the caller, implying the wedding could bring terrible trouble. The messages vanish after a few hours, and the number is uncallable.

One evening a creepy voodoo doll shows up at the doorlong chestnut hair, Evelyns face cut from a photo, a big needle through its chest, and a threatening note matching the earlier messages. Evelyns nerves snap; she feigns a fever and skips work, but she doesnt tell anyone. Shes too scared to bother James, whos busy raking in money. It all feels like a sick joke, but whose?

She decides to wait it out, thinking once James is back theyll sort it. Two days later, as shes stepping out of the courtyard, a motorcyclist nearly runs her down, swerves at the last second, and she darts sideways, trips on the curb, and slams her head on the pavement. A passerby, despite her protests, calls an ambulance. In hospital she gets a mild concussion, a couple of bruisesand, surprise, a pregnancy.

She refuses admission, tells no one about the bike, just says she fell. When shes out, she realises she cant go back to Jamess flat. Someones clearly out to get her, aggressively so. She cant take any more risks; shes carrying their baby now.

She rings Harriet: Can I crash at yours for a few days? Harriet, sounding annoyed, asks what happened. James is on a work trip and Harriet sighs, Fine, come over, tell me everything. Evelyn unloads the whole messmessages, doll, nearmiss with the bike.

Harriet isnt thrilled about the extra guest, but seeing Evelyns exhausted face, she relents. Just a couple of weeks, not more. Thats a relief because James mentioned hed get a couple of days off soon, so they can sort everything.

Since mum passed, they sold the family flat and split the cash. Harriet, with a steady job and a good salary, took out a mortgage; Evelyn could only afford a tiny studio thats still a shell. The developer promised to hand over the keys six months ago, but nothings happened yet, so Evelyns got nowhere else to go. She tries to stay out of Harriets way, buying groceries, cooking, keeping the flat tidy, but she can feel Harriets irritation.

Ten days later, Evelyns phone freezes and dies right when she needs a medication urgently. In a panic she shouts, Harriet, can I borrow your laptop? Harriets in the bathroom, but Evelyn snatches the laptop anyway. She types the first letters of what she needs and the search autosuggests pregnancy termination. The results flood her with dubious home remedies.

The next day, James finally returns, looking grim. He demands to know who shes pregnant with. Of course its you! What are you thinking? How did you even find out? He stares at her for a minute, then lunges forward, grips her tightly and apologises, Im sorry, I almost lost it when I got that weird message from an unknown number. Im such an idiot! Evelyn breaks down, then, once she steadies herself, she recounts the whole months nightmare. Jamess face flickers between shock, pallor, and embarrassment.

He confesses that three months before they met, hed been seeing Harriet. Shed even hinted at marriage, but something held him back. I drove Harriet to meet you, asked her to set us upshe refused. I didnt leave right away; I saw you and fell hard. Youre the one I want, not my sister. A heavy silence follows. The next day I told Harriet I was breaking it off and set up a meeting with you. Everything else you already know. Evelyn, trembling, calls Harriet.

Is that true? Was it you? she asks, voice steady. Harriet replies, Did you really think you could steal my fiancé? I was pregnant with him, had an abortion, and now? She trails off. Evelyn sighs, I didnt know. Harriet snaps, Of course not! I was hoping hed dump you too, but here we arewedding, baby, the whole lot. What makes you any better?

Evelyn freezes, eyes dry, and ends the call. A month and a half later theyre married in a small, lowkey ceremony. Their daughter arrives on schedule. Evelyn and Harriet have cut off all contact.

Phew, love, thats the whole rollercoaster. Take care.

Rate article
Add a comment

;-) :| :x :twisted: :smile: :shock: :sad: :roll: :razz: :oops: :o :mrgreen: :lol: :idea: :grin: :evil: :cry: :cool: :arrow: :???: :?: :!:

Fleeing from My Sister’s Flat
Öppna dörren, vi är framme! – Juliana, det är moster Natasja! – rösten i telefonen klingade med sådan påklistrad glädje att Julias tänder ilade. – Vi kommer till stan om en vecka, behöver fixa lite papper. Vi bor hos dig, en vecka eller två, det blir väl bra? Julia höll nästan på att sätta teet i halsen. Så där bara, utan ”hej”, utan ”hur mår du”, direkt – vi bor hos dig. Inget ”går det bra?”, inget ”är det okej?”. Vi bor. Punkt slut. – Moster Natasja, – Julia försökte låta mjuk – vad roligt att höra dig. Men angående att bo hos mig… Jag kan nog hjälpa er hitta hotell istället? Det finns många bra alternativ nu, riktigt billigt. – Hotell? – Moster fnös som om Julia just sagt något vansinnigt. – Varför kasta pengar på sånt? Du har ju trefemma efter pappa! En hel trerummare, och du bor ensam! Julia slöt ögonen. Nu börjar det. – Det är min lägenhet, moster. – Din? – rösten blev vass, obehaglig. – Och din far – vems var han? Inte från vår familj alltså? Blod är tjockare än vatten, Julia. Vi är ju inte främlingar för dig, och du vill skicka oss till hotell, som några hundar! – Jag skickar inte bort någon. Men jag kan faktiskt inte ta emot er. – Varför då? ”För att ni förra gången förvandlade mitt liv till ett privat helvete”, tänkte Julia, men sa istället: – Saker har hänt, moster Natasja. Jag kan inte ta emot er. – Saker, minsann! – mostern brydde sig inte ens om att dölja sin irritation. – Tre tomma rum och hon har saker! Din far skulle aldrig ha stängt ute sin familj. Och du…ja, du är precis som din mor… – Moster… – Vadå, moster? Vi kommer på lördag till lunch. Maxim och Palle är med. Du tar emot oss ordentligt. – Jag sa ju att jag inte kan. – Julia! – rösten blev hård, befallande. – Det är inte för diskussion. Vi är där på lördag. Kort tutande – samtalet slut. Julia lade sakta telefonen på bordet, satt kvar en stund och stirrade. Sedan suckade hon djupt och lutade sig bakåt. Alltid samma sak. Två år sedan bodde moster Natasja ”på besök”. Då kom de fyra stycken, lovade tre dagar men blev kvar två veckor. Julia minns det fortfarande: Maxim, mosterns man, låg på hennes soffa i skor och bläddrade på TV:n till mitt i natten. Palle, sonen på tjugotre, tömde kylskåpet och diskade aldrig. Själv härskade moster på köket, klagade på allt – gardiner, kakel, you name it. När de till slut åkte hem hittade Julia bränd klädsel i fåtöljen, en krossad hylla i badrummet och konstiga fläckar på vardagsrumsmattan. Ingen pratade om pengar. Inte för mat, inte för el och vatten, inget bidrag alls. Bara packade ihop och drog, med ett sista: ”Tack Julia, du är så snäll”. Julia masserade sina tinningar. Nej. Aldrig mer. Moster kan gnälla om pappa och familjeband hur mycket hon vill. Om de kommer på lördag – dörren kommer vara låst. Hon sträckte sig efter telefonen och öppnade hotellappen. Dags att hitta något åt dem. Skicka adressen, och tydligt förklara: det är allt jag kan hjälpa med. Om de inte fattar – deras problem. Två dagar av ljuvlig tystnad. Julia jobbade, tog kvällspromenader, lagade middag för en och nästan övertalade sig själv att samtalet med moster varit en mardröm. De kanske ångrar sig. Kanske hittar andra släktingar att snylta på. Telefonen ringde torsdagskvällen. “Moster Natasja” lyste på skärmen; Julias mage knöt sig. – Julia, det är jag! – den pigga rösten fyllde lägenheten. – Vi kommer imorgon, tåget landar två! Möt oss och se till att det står mat på bordet! Julia satte sig långsamt i soffan, knöt händerna runt telefonen. – Moster Natasja, – hon talade långsamt, tydligt – jag har sagt det. Ni får inte komma till lägenheten. Kom inte. – Men sluta nu! – Moster skrattade som om Julia skämtade. – Vad är det för snack? Vi har redan köpt biljetter! – Det är ert problem. – Julia, vad håller du på med? Du är väl ändå släkt! Man hjälper familjen, det är heligt! – Jag är inte skyldig någon någonting. – Jodå! Din far, Gud vila honom… – Sluta prata om pappa, moster. Jag säger nej. Sista ordet. Mostern suckade högt, som inför en trilskande unge: – Julia, ditt tycke spelar ingen roll. Vi är familj. Du beter dig som om vi vore fiender. Vi är där klockan två imorgon – glöm inte! – Som jag sa… – Puss! Vi ses! Pip… Julia stirrade på den svarta skärmen. Inom henne kokade något hett och ilsket. Hon kastade telefonen på soffan och började gå fram och tillbaka – som ett rovdjur i bur. Ingen bryr sig om vad hon tycker. Fantastiskt. Hon stannade tvärt. Var så god, kära moster. Julia tog upp telefonen och ringde ”Mamma”. – Hej, Julia? – Mammas röst varm och lite förvånad. – Något har hänt? – Hej mamma. Jag vill komma till dig. Imorgon. En vecka. Kanske lite mer. Paus. – Imorgon? Men du var ju här för någon månad sen… – Jag vet. Men jag behöver det. Jag jobbar hemifrån, så det är lugnt. Kan jag komma? Mamma var tyst ett ögonblick. Julia såg henne framför sig, rynkandes pannan och undrade vad som pågick. – Självklart, älskling. Du är alltid välkommen, det vet du. Är du säker på att allt är okej? – Ja mamma, det är lugnt. Jag längtar bara efter dig. Hon la på och log. Imorgon vid lunch kommer moster med familj till en låst dörr. De kan ringa, banka, skrika – värdinnan är borta. Inte i affären, inte hos en väninna. I en annan stad, trettio mil bort. Julia öppnade biljettappen. Morgontåget, kvart i sju. Perfekt. När moster kliver utanför porten sitter Julia och dricker te i mamma Veras kök. Blod är tjockare än vatten – men ibland måste även släkten höra ett NEJ. På tåget lyssnade Julia på dunket och tänkte på mästers ansikte när dörren är låst. Hon slumrade till, huvudet tungt, men själen lugn. Mamma mötte henne på perrongen, kramade länge, tog hem. Gav pannkakor med keso, te och skickade henne i säng. – Vi pratar sen, – sa mamma och tog undan koppen. – Vila först. Julia somnade direkt. Hon vaknade av telefonens skärande signal. Ropade efter telefonen på nattduksbordet. ”Moster Natasja”. – Julia! – Mostern skrek så hon fick hålla telefonen bort från örat. – Vi har stått vid din dörr i tjugo minuter! Varför öppnar du inte!? Julia satte sig på sängen, gned ansiktet. – För att jag inte är där, – svarade hon och kunde inte låta bli att småle. – Vad menar du, inte där?! Var är du?! – I en annan stad. Tystnad. Sedan exploderade mostern: – Du har blivit helt galen! Du visste vi skulle komma, och drog ändå?! Hur kunde du?! – Enkelt. Jag sa att ni inte var välkomna. Ni lyssnade inte. – Vilken rätt har du! – mostern var nästan andfådd av ilska. – Du har säkert lämnat nyckel hos någon! Hos grannen eller väninnan! Ring dem, de får komma! Vi klarar oss ändå – är väl inga barn! Julia stelnade. Vilken fräckhet. – Menar du allvar, moster? – Absolut! Vi är trötta och du leker cirkus här! – Jag tänker inte bo med er. Och definitivt inte släppa in er utan att jag är där. – Du är…! Dörren till rummet gnisslar. Mamma står där, i morgonrock, rufsig, kisar. Hon sträcker ut handen och Julia ger henne telefonen, vet ej varför. – Natalia, – mammas röst iskall, – det är Vera. Lyssna noga och avbryt inte. Det hörs något grymtande i luren. – Jurij tålde dig inte, – fortsätter mamma. – Han tålde dig aldrig. Och jag av alla känner det bäst. Varför klamrar du dig fast vid hans dotter? Vad vill du henne? Julia hör mosters staplande försök att svara. – Bra så, – avslutar mamma. – Ring aldrig Julia igen. Aldrig. Hon vet vem hon kan be om hjälp – och det är inte du. Slutpratat. Hon klickar av och lämnar telefonen. Julia tittar på sin mamma, nästan som om hon ser henne för första gången. – Mamma… Jag har aldrig sett dig sån här. Hon fnös, rättade morgonrocken. – Det var din pappa som lärde mig. Sa alltid, med Natasja behövs bara ett rejält skall, sen ger hon sig ett år framåt. Hon log, rynkorna dansade runt ögonen. – Det funkar fortfarande, kan du tänka dig? Julia skrattade högt, släppte all stress. Mamma hakade på. – Kom nu, – sa mamma, och viftade mot köket, – så tar vi en kopp te. Du får berätta vad som egentligen har hänt.