Dyrt nöje
Linnea, igen? Hur länge ska det hålla på? Jag jobbar ju bara för din katt!
Katten, som Linnea förgäves försöker trycka in i transportburen, slingrar sig ur hennes grepp, landar med en dämpad duns på hallgolvet och flyr in i hörnet av hallen, där han ylar med djup, sorgsen stämma. Som han ser ut nu, tycks katten som Linnea en gång gett det poetiska namnet Baldur vara fullkomligt besluten att sälja sitt futtiga kattliv så dyrt som möjligt.
För längesedan, känner hon. För Baldur, som hon kallar Balle som smeknamn, har bott hos henne i tio år nu. Hur gammal han är egentligen har Linnea aldrig fått veta med säkerhet. Han var redan vuxen då hon tog in honom från gatan. Ingen kattunge alltså, men ändå ung, som veterinären berättade för Linneas mamma på den tiden.
För det var Anna, Linneas mamma, som for raka vägen till veterinären i centrala Malmö med dottern och ett grått bylte inlindat i ett gammalt babyfilt.
Snälla, rädda honom!
Var har ni hittat det där odjuret? sa den unga veterinärskan och skruvade på sig. Det är ju en riktig råttkatt!
Vad spelar det för roll hur han ser ut? Det här är min katt! Hjälp honom bara! Ni ser ju att han har ont! Hur kan ni stå och tveka? Är mina pengar sämre än de som lämnar in raskatter här?
Anna var så rasande just då att veterinärskan förstod att det var bäst att inte säga emot. Och det hade hon rätt i.
Anna Pettersson var en mycket envis kvinna. Men hur skulle det vara, tänker Linnea idag. Prova själv att uppfostra ett barn ensam, hjälpa gamla föräldrar och leva på lönen som förskolepedagog. Det är klart att man blir seg som läder!
Att stå upp för sig själv kunde Anna. Hon var snäll och hjälpsam, älskade barn och katter (och ibland även hundar, fast hon var rädd för dem ända sedan hon var liten).
Hon tvekade aldrig att säga ifrån när det behövdes varken till grannfruarna, jobbföräldrarna eller folk på gatan som trodde att en ensam, tunn kvinna var ett lätt byte. Samtidigt, hon gjorde det utan att höja rösten. Hon valde alltid orden rätt, och på ett märkligt vis svängde samtalet snart om, och istället för bråk satt någon och berättade sitt liv för Anna. Bekymrade sig, öppnade sig och ofta efter ett tag tackade för hennes tid, bad om ursäkt och lämnade i bättre humör.
Hur det fungerade och varför det stämde visste Anna inte själv. Kanske för att hon faktiskt lyssnade på folk, istället för att bara vilja få sin egen röst hörd.
Men detta fungerade dåligt i den närmaste kretsen. Med familjen gick det inte lika smidigt.
Annas äktenskap sprack efter bara en vecka. Hennes mamma hade flera gånger skämtat att det ändå gick förhållandevis länge.
Det sved för Anna, men kanske låg där en sanning. Med en sådan klantskalle går det inte att bygga ett hem. Och hennes ex sade när han gick, med ett hånflin:
En riktig kvinna det blir du aldrig! Inte mer än jag blir en balettdansör.
Hon blev ledsen, förstås. Men ett par månader senare fick hon veta att hon väntade barn och lugnade sig. För, ja män föder ju inga barn!
Hon såg mer fram emot dotterns födelse än något annat. I hennes alldagliga vardag fanns det knappt någon glädje, men detta var ett riktigt firande! Men hennes egen mamma var inte lika glad.
Varför ska du göra livet så svårt, Anna? Du är ung, du har möjligheter. Men får du en unge, blir det bara makaroner och ärtsoppa. Barn är ett dyrt nöje, du kommer förstå det!
Fast mam, har vi inte levt så redan?
Just det, Anna! Och vad är det för roligt med det?
Anna tänkte faktiskt efter. Hon brukade lyssna på sin mamma. Men nu gick det inte längre. Hon kunde inte föreställa sig att ge upp det barn hon bar på och kände då att ingen har rätt att besluta det utom hon själv.
Det var Annas mormor som till sist gjorde punkt. Hon åkte in till staden i fin sjal (“bara för speciella tillfällen!”) och sa:
Föd, Annalill! Jag hjälper dig!
Men mormor Vad händer med morfar, ensam i byn?
Han är stark vår gubbe, han klarar sig, annars tar vi hit honom! Här!
På bordet lade hon en broderad duk Anna genast kände igen, tillsammans med en lika broderad rulle sedlar mer pengar än Anna sett i hela sitt liv.
Morfar sålde föräldrahemmet. De bygger motorväg där nu. Marken blev värd mycket. Och så våra små besparingar, det räcker till en lägenhet. Resten gör du själv.
Mormor, det går inte…
Jo, Annalill. Det går visst! Inte för dig för barnet. Vem ska ta hand om det annars, om inte du?
Det blev droppen för Annas relation med sin egen mamma.
Titta där! Ni hade inga pengar då, men nu Nu kommer du med “fat på silverbricka”! Tack ska du ha!
Mormor körde ut Anna ur rummet och talade länge med sin dotter, men hon lyckades aldrig riktigt övertyga henne om att detta var menat väl. Modern fattade inte varför Anna, trots sitt “besynnerliga sätt”, fått allt serverat för sig stöd, hjälp, bostad. Det var som att vinna på lotto!
Men Anna tyckte aldrig hon gjort något fel. Hon hade inte festat, inte gjort några dumheter. Det var bara så att hennes äktenskap sprack. Och mormor hade rätt: “När det kör ihop sig bär man båda fel!”
De köpte en lägenhet, fyrarummare i Limhamn. Ja, det var gammalt och slitet, men under Annas och mormors ledning fixade en liten byggfirma det hela på några månader.
Ser du, gumman? Alla mina år på torget var inte förgäves! Det krävs mer att sälja potatis bra än att rensa landet, tro du mig!
När Anna steg in första gången, i sitt nya hem där hennes barnsäng redan stod redo, kunde hon inte hålla tårarna tillbaka.
Gråt inte nu, snäckan min. Nu är det bara att lära sig använda det nya köket! sa mormor bestämt.
Linnea föddes några veckor för tidigt. Anna oroade sig men allt gick bra. Och flickan växte sig stark och mild. Anna, som själv fått höra mammas hårda ord, bestämde sig för att aldrig göra likadant.
Mormor är dig närmare än någon annan, eller hur! Hon köpte lägenheten åt er och hjälper dig med flickan! Och vad gör jag? Ni vill knappt ha mig på besök!
Mamma, kom när du vill. Men snälla, bråka inte. Linnea blir rädd.
Hon är bara ett barn! Rädd för att jag höjer rösten?
Du skriker faktiskt
Något brast i Annas mamma men Anna orkade inte bråka längre.
Vi får se hur du blir när din flicka talar till dig på samma sätt!
Det händer aldrig. sa Anna, och menade det.
Säga är enkelt, göra är svårt.
Anna visste inte om hennes metoder var rätt, men hon försökte. Linnea var inte bråkig, men hade en egen vilja som man kunde avundas. Hon visste vad hon ville och kunde få det sagt.
Mamma, får jag godis?
Efter maten, Linnea.
Inte en liten bit?
Nej.
Okej, mamma! Får jag ta två sen om jag äter fint?
Anna skrattade och gav henne faktiskt två karameller efter maten. Sånt blev till Linneas karaktär. Hon begrep snabbt att bråk och gnäll aldrig lönade sig och kunde till och med avväpna mormor:
Mormor, bli inte arg! Det ger dig rynkor. Och du är vacker, så kom hit i stället!
Och vips satt mormor i fåtöljen, och Linnea smekte bort rynkor runt henne ögon. Anna log när hon såg hur modern smälte för barnbarnet.
Livet i familjen rullade på. Anna jobbade, morföräldrarna passade Linnea.
Svårt blev det när mormor blev sjuk. Läkarna var pessimistiska men Anna visste redan. Hon behövde inga besked.
Ska vi åka till Stockholm, mormor? Bästa läkarna finns där!
Nej, Anna. Min tid är snart slut här. Lova att ta hand om morfar, han klarar sig nog inte utan mig.
Sen, just under den perioden, kommer Baldur in i huset.
Den dagen katten flyttade in hos Anna, blev Linnea försvunnen. Hon gick hem efter skolan som vanligt men dök aldrig upp. Morfar hann inte ikapp henne.
Var en flicka kan försvinna på en enkel smågata i Malmö är fortfarande en gåta.
Hela kvarteret letade, föräldrar, klasskamrater, Anna och morfar och till och med sjuk mormor.
Men hem kom Linnea själv. Nästan i samma stund Anna skulle ringa polisen stormade flickan in, gråten i ansiktet och under armen bar hon en halvmedvetslös katt.
Anna frågade bara:
Är du hel, gumman?
Det gör inte ont på mig, mamma! Men han har ont!
Anna svepte om katten i filten och sprang till veterinären. Baldur överlevde, mot alla odds. Hundarna i källaren hade inte hunnit skada honom allvarligt. Han var blåslagen, men hel. Veterinären småklandrade Anna för att inte ha vaccinerat katten och rynkade på näsan när Anna motvilligt betalade räkningen det var mer än hon ens sett på konto en vanlig månad.
Det räcker ju till en raskatt! muttrade Anna, men betalade ändå.
Hemkommen räknade hon sina sista kronor. Det skulle inte räcka tills nästa lön och det behövdes både kattmedicin, medicin till mormor och en present till Linnea som fyllde år snart. Föddes måste firas, det var grundregeln.
Mamma, får jag be om en sak? Linnea, som borde ha lagt sig för längesen, smög in till Anna och kramade henne.
Vad är det, älskling?
Jag vill inte ha någon present. Kan Baldur få stanna? Han kan vara min present.
Anna såg på den gråa luddbollen vid foten. Hon hade försökt lägga honom i en låda, men han hoppade alltid tillbaka och tryckte nosen mot hennes toffel. Hemma snarkade han redan avslappnat.
Behöver någon säga att Baldur blev kvar hos Linnea?
Det märkliga var att denna skabbiga misse, som levt hela sitt liv i källare, snart fann sig tillrätta i sitt nya hem. Han var väluppfostrad, inte till besvär, älskade de gamla mest av allt, och släppte knappt mormor ur sikte.
Och märkligt nog satte han igång att förändra livet där han nu bodde.
När Anna betalat Baldurs behandling bestämde hon sig att nu fick det vara slut. Hon sa upp sig. Lite rädd, men hon klarade det. Började arbeta som barnflicka i en välbärgad familj i Limhamn, på tips från en vän. Och snart spred sig ryktet om Anna pålitlig och kärleksfull. När hennes små klienter blev äldre fick hon nya uppdrag, och lönen steg.
På kvällen kliade Anna sin katt bakom örat.
Tack, Baldur! Utan dig…
Baldur spann och tryckte tassen mot Annas hand medan han sneglade på Linnea. Han gillade såklart Anna, men han var Linneas katt och tillbringade största delen av tiden hos henne utom när mormor ropade. Under Linneas uppväxt satt Baldur bredvid henne vid läxorna, höll tassen på hennes mattebok, och tröstade vid alla sorger.
Han var där när Linnea satt tyst utanför dörren, och grät, när mormor somnat in.
Han var där när morfar också gick bort, bara månader senare.
Han fanns kvar när Anna, efter många år, mötte en bra man, förälskade sig och faktiskt gifte sig om igen. Hennes nya make sjöng Annas lov, såg precis det fina i henne som hon själv inte vågat se, och snart kom också Annas mamma överens med svärsonen, särskilt sen han erbjöd henne att disponera sin Volvo till sommarstugan.
Nu skrider Annas mamma ystert ut från porten, bärandes en låda tomatplantor, och berättar för grannarna:
Svärsonen kör mig till landet!
Linnea går nu i gymnasiet och blir snabbt självständig. Med nya styvpappan kommer hon bra överens, men väljer att bo kvar i den gamla lägenheten.
Dit tar hon också sin pojkvän, Erik.
Oj! Vilken fin fyra du har, Linnea!
Jaså det… Vänta lite, vad var det där?
Ett morrande pälsdjur rusar ut ur Linneas sovrum och attackerar Erik, som skriker till medan han försöker hoppa undan, med kattens klor hack i häl.
Ta bort honom! Ta bort katten!
Linnea tillrättavisar sin katt. Men mellan Baldur och Erik tinar aldrig isen. Katten undviker pojkvännen och han retar Baldur betydligt mer än han borde helst när Linnea inte ser.
Ett år senare gifter sig Linnea och Erik. Men efter tiden börjar förhållandet gnissla. Snart haglar Eriks kommentarer, och Linnea hör samma toner som hennes mamma fick en gång.
Vad är du för kvinna? Det där är ingen soppa. Det är vatten! Du kan ju inte laga mat! Vem har lärt dig?
Linnea gjorde sin första ärtgryta tillsammans med mormor när hon var tio, och nog kunde hon laga mat.
Hemma finns inget att klaga på tills Baldur ger Erik ett nytt slagträ.
Vad har han för fel NU då?! Erik står med räkningen från veterinärkliniken i Lund och tappar hakan. Linnea, är du galen? Jag lägger inte så här mycket på mitt eget välmående! Och det här är en katt!
Erik, Baldur är mer än det. Han är familj!
Inte med min familj! Han ska UT!
Vad menar du?
Hör du inte? En gång till och jag slänger ut honom!
Linnea, som den morgonen fått veta att hon skulle bli mamma, sa inget då. Hon ville prata när det lugnat sig.
Men Baldur, gammal och lite sjuklig nu, missar åter kattlådan den morgonen. Linnea plockar ihop honom för en ny veterinärresa när Erik kommer hem från sin morgonlöpning.
Erik har alltid varit noga med hälsan. Han åt rätt, gymmade och försökte få Linnea att förstå att hälsa är livet.
När han hör att katten ännu en gång måste till veterinären kastar han arga ord, tar av sig löparskon och vräker den i väggen:
Nu räcker det! Jag tänker inte lägga en krona till på katten! Ut med honom, och dig också om det behövs!
I så fall går jag med, säger Linnea, och känner sig ovanligt bestämd. Kanske är det hormonerna, kanske nerverna.
Någonting brister mellan dem. Hon säger ingenting om att det faktiskt är hennes lägenhet att hon bott där hela livet. Hon säger bara:
Hon sticker handen i hans jackficka, fiskar upp nycklarna, ger dem till honom, öppnar dörren med sina egna och säger:
Jag är gravid. Jag får inte stressa eller gräla. Katten förstår det, du gör det inte. Gå nu. Vi pratar när du lugnat dig. Men jag kommer inte längre leva med dig. Om någon som Baldur, som tillbringat hela mitt liv bredvid mig, kan slängas ut bara för att han stör dig, vad gör du med mig när jag stör? Mina känslor betyder ingenting för dig. Har jag rätt? Det fanns mycket fint mellan oss, Erik. Men nu finns det för mycket ont. Det är för mycket. Gå nu. Ditt bagage kan du hämta senare, jag måste till veterinären. Katten mår dåligt. Jag tar ansvar för honom. Det är rätt så.
Erik protesterar inte, han tar väska och jacka, slänger igen dörren.
Linnea vet att hennes ord om barnet aldrig gick in. Erik hörde bara kattgnället.
Hon sätter transportburen på golvet, Baldur promenerar in självmant. Hon frågar:
Klar? Då kör vi. Nu vänder vi blad. Först din hälsa!
Katten tillfrisknar. Visst kommer åldern märkas, men Linnea kommer ofta sitta med transportburen, vänta medan Baldur långsamt tassar in och dessa gånger får den pyttelilla handen från Linneas lilla dotter gärna röra Baldurs svans för dottern får göra allt.
Det blir aldrig någon bättre barnflicka än Baldur. Med sin mjuka tass trycker han dottern till ro, alltid där när det behövs.
När Linnea funderar på att döpa dottern till Anna, hindrar hennes mamma henne.
Prata med Erik först. Det är ert gemensamma barn. Ni kommer inte leva ihop, men hon förblir med er båda. Ni har gjort allt för att ha någon sorts vettig relation. Nu behöver ni göra lite mer. Det är svårt, men det är värt det för barnet.
Linnea lyssnar, vilket förvånar Erik.
Var kom den klokskapen ifrån?
Man växer väl till, skulle jag tro. Och du? Vad säger du?
Jag säger Tack, Linnea.
Tack för vad?
För att du inte satte din princip före barnet. Jag ska hjälpa dig.
Och Erik håller sitt löfte.
Lilla Elin, som dottern får heta, kommer ha två hem, två sängar och två favoritkaniner. En hos mamma och en hos pappa. Hon får älskade mormor Anna och lika älskade farmor Karin. Men kärleken är en och samma, och Elin växer upp i vissheten om att om någon älskar henne och vill henne väl, så hör de ihop.
Och den tanken får Elin, precis som hennes mamma Linnea gjorde en gång, de vuxna att glömma gamla oförrätter.
Endast den gamla katten vet sanningen om Elin. Men han berättar den aldrig, av den enkla skäl att det inte behövs.
Ty det är uppenbart för alla om mamman är mjuk och kärleksfull blir kattungarna likadana.
Och lilla Elin, hon har det så. Och en dag blir det hennes tur att ge liv till en ny liten människa, böja sig över spjälsängen, smeka barnet över kinden, precis som hennes egen mamma och mormor en gång gjorde, och viska:
Hej, lilla vän! Jag har väntat så på digOch bredvid spjälsängen smyger en gammal katt, nu silvergrå kring morrhåren och spenslig i stegen, men lika trofast som alltid. Han nosar försiktigt på det lilla barnet, spinner svagt och lägger sig intill sängen. Elin ler när hon vaknar till, känner värmen från hans päls, och hennes lilla hand famlar tills den landar på hans rygg. Han spinner högre, som om han ville säga: “Du är aldrig ensam, lilla vän.”
Någonstans i lägenheten hörs Anna nynna en vaggvisa som hennes egen mormor sjöng en gång en sång av solvarma åkrar, av kärlek som lagras i lager, generation efter generation. Linnea står i dörren, ser allt, och i hjärtat smälter årens oro och slit, kvar finns bara en stilla tacksamhet.
Livet har varit ett dyrt nöje, men ändå, tänker Linnea, finns det inget annat hon velat betala för. Familjen, som formats av motgångar, är inget mästerverk i guld och silver men i vardagens tysta hjältedåd finns mer lycka än hon någonsin kunnat föreställa sig.
I kvällsdiset, när staden tystnat, sitter tre generationer kvinnor tillsammans på kökssoffan Anna, Linnea och Elin medan Baldur sover djupt med huvudet i Elins knäveck. De skrattar åt gamla historier, dricker te och lyssnar på varandras drömmar.
Och när natten faller, innan lamporna släcks, kisar Elin mot sin mamma och frågar:
Mamma, varför har vi alltid haft katter?
Linnea stryker henne över håret, viskar:
För att de hittar hem, älskling. Hur långt man än vandrar de bär kärleken hem igen.
Där, i det lilla köket fyllt av minnen, spinner generationernas hjärta vidare. Och någonstans, i kattens milda dröm, vet han: hans liv blev levt, och räckte till mer än någon kunnat begära.
Det finns nöjen som är dyra men inget är mer värt än att höra till.
