Alva sitter på den gamla sängen tillsammans med sin svärmor Karin. Båda är varmt klädda. Det är vinter och i stugan har de bara tänt vedspisen.
Inga bråk, mamma. Allt löser sig. Vi klarar det här. Nu ger jag dig medicinen, säger Alva och försöker lugna Karin, som egentligen är Lars mor och dessutom hans tidigare hustru nästan bara en minnesbild.
De lever som tre: svärmor, son och hans hustru Alva.
Alva gifte sig sent, vid trettio år. Hon är Lars andra fru. Hon förstörde inte familjen när de började dejta, för Lars var redan skild.
Karin, som heter Karin Andersson, gillade Alva direkt, och Alva gillade Karin också. En god, omtänksam kvinna som kunde krama, prata och förstå. Alva förlorade sina föräldrar tidigt och var ensam. I Karin fann hon en familj.
De har smugit ihop, säger Lars ibland med en skämtsam ton.
Fem år av äktenskap känns som ett ögonblick. Sedan blir Lars hård och hetsig. Han vrålar på Alva och på Karin. Orsaken är en älskarinna. Han stannar ofta sent ute och kommer hem med en hög dugg, lite av vässa.
En dag säger han att han vill skiljas. Han ger två dagar på sig att packa. Alva har knappt hunnit lämna när hans älskarinna anländer med en resväska.
Kanske har hon planerat att konfrontera sin föregångare och säga åt honom vad hon tycker. Hon är en långblond med stora läppar och enorma ögonfransar som fladdrar knappt.
Alva kan inte hålla sig och skrattar.
Du bytte mig mot den här löjliga lektanden med fransar, som en ko? Lycka till med henne, men jag ångrar mig inte ett dugg, säger Alva.
Men hon är rolig. Och ni två, två gammalmödrar, två hönor, säger älskarinnan.
Vad är det du säger till mamma? frågar Alva förvirrat. Låt henne ta henne. Vart har vi nytta av henne?
Ja, mamma, det är din tid nu. Du har hållit på för länge, säger Karin, och tar sitt hjärta i händerna.
Var ska jag ta vägen? Jag gav dig alla pengar från lägenhetsförsäljningen så att du skulle bygga det här huset, suckar Karin.
Jag behöver inga konserter. Bo bara i ditt rum. Från och med nu blir Alva husfru.
Katt, låt dem båda gå, säger Alva. Hon är ju min mor!
Din mor? Så du menar att jag får en svärmor? Åh, katt
Alva blir trött på deras förolämpningar.
Mamma, följer du med mig till landet?
Bättre på landet än med den här sonen och den här svarar Karin.
Alva samlar snabbt ihop sina saker: en annan väska, en låda, en handväska, mediciner, dokument, underkläder, kläder.
Ta allt. Vi vill inte ha någonting från dig, säger Alva bestämt, och vänder sig till den nya husfrun, Elin.
Lars sitter tyst och ser på. Han kan inte göra mer. Han förstår att Karin aldrig kommer förlåta honom. Kanske ändå, för hon är hans mor.
Om en halvtimme står Alva vid bilen. Karin Andersson sitter redan på baksätet och torkar tyst tårarna. Hon vänder sig inte ens mot Lars, utan suckar djupt.
Hur ska vi nu leva, lilla vän?
Allt blir bra. Jag har sparade pengar. Tills jag hittar ett jobb räcker det. Du får pension. Vi klarar brödet och smöret.
De kör till den lilla byn i Småland där Alva växte upp. Det är fortfarande dag. Huset är kallt. Alva tänder vedspisen, häller vatten i en kanna och sätter den på spisen.
Du klarar dig bra här, som om du alltid har bott här, säger Karin.
Farfar lärde mig allt. Bra att vi köpt mat i lager. Ingen behöv att gå till affären. Jag gillar inte landsbygdens småprat.
Gradvis blir huset varmare.
Imorgon städar jag allt.
Det knackas på dörren.
Är grannen Anna här? Du har inte setts på länge. Jag såg din bil stå här. Vad gör du ute på vintern? Något problem?
Allt är bra, herr Niklas. Allt är i ordning. Vi får prata senare. Kom och drick te med oss.
Jag ville bjuda in dig. Är du ensam? frågar Niklas och märker att en kvinna står bredvid.
Det här är Karin Andersson. Det här är Niklas Johansson, svarar Alva och presenterar dem.
Ring bara om du behöver något.
Tack, men nu är det inget.
En vecka går och huset blir rent och mysigt.
Du vet, Alva, jag är också landsbygdsgirl. Jag gifte mig med en stadspojke. Han dog när jag var tjugotre och jag sålde lägenheten. Min son lovade att jag alltid skulle bo med honom. Titta hur det gick.
Gråt inte. Jag vet det är tungt. Jag har också det svårt. Kanske får du barnbarn någon dag.
Från den här? Herregud. Vad gör Niklas nu för sig?
Enligt mig bor han ensam. Hans fru drunknade när deras lilla barn räddade honom. Han har inte gift om sig igen. Inga barn. Han bor ensam, men han är i samma ålder som du.
Ungefär en månad har passerat utan någon kontakt från Lars. Han ringer inte ens sin mor. Plötsligt får Alva ett samtal från ett okänt nummer.
Alva?
Ja?
Din man har omkommit.
Ni har fel.
Nej, jag har inte fel. Lars var påväg hem, men han körde drunknad och krockade med sin bil. Det är tråkigt för er, men han hade med sig en flicka. Hon klarade sig utan en skråma. Kom för identifiering.
Herregud, stackars Karin. Vad ska vi säga? Vad gör vi? Farbror Niklas! Han kan hjälpa.
Alva, vad har hänt? Du ser så blek ut!
Mamma, oroa dig inte, sätt dig. Lars är borta.
Åh säger Karin, tårarna flyter, jag är skyldig! Jag lämnade honom!
Mamma, han kastade ut dig!
Ja, han kastade ut mig. Men jag är hans mor. Åh Vad hände?
Jag ska gå till identifieringen. Farbror Niklas följer mig, tills jag återvänder.
Jag följer med.
Jag följer er, säger farbror Niklas. Vi åker med min bil. Det är bestämt.
Begravningen sker. Alva och Karin åker till Lars sons hus. Nu måste huset gå i arv till dem både mor och svärfru. Lars hann inte ens ansöka om skilsmässa. Hans liv var fullt av kärlek, fester och banketter.
Farbror Niklas följer dem överallt.
Jag är med er, ni är kvinnor. Ni kan behöva hjälp.
Huset har förändrats på en månad. Smutsiga kläder ligger överallt, smutsigt porslin på golvet. Det luktar av öl och något ruttnande.
Och det här har min son gjort! Han har aldrig varit så här. Vad har ni gjort!
Vad gör ni här? Det är mitt hem! Gå härifrån! ropar den samma kvinnan med stora läppar och fransar, med en knappt klädd, vild man bakom sig.
Visa nu pappren på huset! avbryter farbror Niklas.
Vilka papper? Min man dog. Vi hade ens ett bröllop!
Han var inte ens skild!
Vi planerade bröllopet redan. Så nu är allt mitt!
Sluta med era drömspel! Packa ihop er! Finns det någon annan här?
Mannen smyger iväg. Farbror Niklas ser till att ingen tar något från Alva.
Nu måste vi kolla pappren. Kanske finns ett testamente eller någon annan ägare. Låsen måste bytas. Den där långa blondinen kan ha nycklar.
Allt med pappren är i ordning och låsen är bytta.
Många saker måste kastas. Farbror Niklas följer Alva och Karin överallt.
Jag är ledsen att ni måste återvända. Jag har vant mig vid er.
Vi kommer tillbaka. Och du, farbror Niklas, kom också.
Ni har gett mig ungdomens glädje tillbaka. Maja liknar min gamla fru.
Jag märkte, farbror Niklas, hur du tittar på henne. Hon tittar också på dig. Är det kärlek?
Du tror det också, säger mannen, och ler.
Ett år senare gifter sig Niklas och Karin. De trivs tillsammans. De tycker om Alva. För dem är hon som en dotter. Men deras familj slutar inte där de har barnbarn!
Alva blir ändå mamma. Hon gifter sig aldrig. Hon tar hand om två barn som hon har tagit i fosterhem. En bror och en syster kan man inte skilja åt. Hon ville ha ett, men fick två.
Man kan hitta föräldrar och släktband inte bara genom födsel utan också genom omständigheter
Kommentera vad du tycker! Gilla om du vill ha fler berättelser.
