When My Mother Decided to Marry a Man My Own Age: Hidden Papers and No Regrets My mum’s name is Gre…

When Mum Wanted to Marry a Man My Age: Hidden Papers and No Regrets

My mothers name is Margaret; shes forty-two. She had me youngjust after finishing her A-levels, at seventeen. Her first love didnt end in marriage but in nappies, sleepless nights, and the daily struggle to make ends meet. My dad left right after I was born, and it was only Grandma and Grandad who picked her back up again. Thanks to them, she finished her college training, and I had at least a somewhat ordinary childhood.

Mum never remarried, even though she had plenty of admirers. But it never went beyond friendship. Shed always laugh and say, Ill think about happiness once youve grown up. We lived happily, carefree, always light-hearted. She was more like a mate than a strict parentwe shopped for clothes together, swapped jumpers, and did our makeup the same way. My teenage experimentspurple hair, piercings, chunky necklacesshe responded with good humour. We got on brilliantly. Or so I thought.

Im twenty now. University, work, my own world with mates and parties. I figured Mum would be lonely since Id been the centre of her world for so long. But to my shock, she wasnt down at allshe fell in love. And not just with anyone: with a man nearly half her age.

It started innocently enough. Mum teaches history at a secondary school, mostly among women colleagues. But suddenly, stories about Luke crept into her conversations more and more. At first I didnt pay attention, but soon it was obvious Mum was smitten. This LukeLukeyis the new computer science teacher, only twenty-one! Just a year older than me. My grown-up mum was acting like a schoolgirl: baking him cupcakes, marking his tests, drawing up his lesson plans, packing lunches because hes on a diet and wont eat at the canteen.

I was stunned. Mum never made me packed lunches for work, but for him she offered the full menu! Her colleagues were whispering too: Margarets acting ridiculousshes dyeing her hair, buying tiny skirts, doing her makeup like shes twenty. It was true; out went the posh blazers and in came neon nail varnish and copper-red hairall because Luke said she reminded him of that English pop singer.

Then came the bombshell: Mum casually mentioned she wanted to move in with Luke. I want to finally live for myself, she said. I deserve that. I challenged her: Dont you realise? He lives in a shared house, has no stable job

He understands me better than anyone, she replied. Even with your dad I never felt so wanted. Were thinking of getting married.

I nearly fainted.

Seriously?! You want to marry a student who barely knows his way around yet? I yelled.

Dont be cheeky! Hes a mature bloke!

Its a scam, Mum! Hes using you for a home and security. How can you be so gullible?!

We had our first proper row. Doors slamming. She accused me of being selfish, unable to accept her happiness. But she wouldnt listenshe was utterly bewitched.

I thought about speaking to the headteacher, but the embarrassment Instead, I took action. I hid her documentspassport, tax number, everything. No passport, no registry office wedding.

Call me mad? Go on. Better that than picking up the pieces after the groom disappears post-ceremony. So I wait. If he stays without pushing things, maybe hes genuine. But if he starts pestering within a week well, then well know the truth.

Sometimes love needs a bit of common sense. Especially when its someone you love most in the world.

Rate article
Add a comment

;-) :| :x :twisted: :smile: :shock: :sad: :roll: :razz: :oops: :o :mrgreen: :lol: :idea: :grin: :evil: :cry: :cool: :arrow: :???: :?: :!:

When My Mother Decided to Marry a Man My Own Age: Hidden Papers and No Regrets My mum’s name is Gre…
– Vi har bott under samma tak i fyrtio år, och nu, vid sextiotre, vill du plötsligt ändra ditt liv? Maria satt i sin favoritfåtölj och blickade ut genom fönstret, försökte glömma dagens händelser. För bara några timmar sedan fixade hon kvällsmaten och väntade på att Sven skulle komma hem från fisket. Han kom tillbaka – men inte med dagens fångst, utan med nyheter han länge velat berätta men aldrig vågat. – Jag vill skiljas och hoppas du kan förstå, – sade Sven oväntat och vände bort blicken. – Barnen är vuxna och kommer förstå, barnbarnen bryr sig inte, vi kan göra det enkelt och utan bråk. – Vi har bott under samma tak i fyrtio år, och nu, vid sextiotre, vill du plötsligt ändra ditt liv? – förstod Maria inte. – Jag har rätt att veta vad som händer nu. – Du får bo kvar i vår lägenhet i stan, jag flyttar ut till sommarstugan, – Sven hade uppenbarligen redan fattat sina beslut. – Vi har inget att dela upp, och senare kommer ändå allt tillfalla döttrarna. – Vad heter hon? – frågade Maria uppgivet. Sven rodnade, började nervöst samla ihop sina saker och låtsades att han inte hört frågan. Maria hade inga tvivel om att det fanns en annan kvinna. Sådana problem hade hon aldrig haft som ung, och inte trott att hon på ålderns höst skulle bli ensam, medan mannen gick till någon annan. – Kanske ordnar sig allt ändå, sa döttrarna sedan för att trösta henne. – Bekymra dig inte över pappas beteende. – Nej, det ordnar sig inte, – suckade Maria. – Men det tjänar inget till att ändra något, jag får leva klart mina år och glädjas åt ert liv. Viktoria och Irene åkte ut till stugan för ett viktig samtal med sin far. De kom hem besvikna men valde att inte berätta allt för sin mor. I stället ändrade de ton och började övertyga henne om att det kanske blir bättre att leva själv; ingen att ta hand om förutom sig själv. Maria förstod men valde att inte fråga vidare och försökte bara leva vidare. Det var inte enkelt, då släkt och vänner ställde nyfikna och obekväma frågor. – Det ska väl ändå vara typiskt, så många år tillsammans och på ålderns höst lämnar mannen dig för en annan, – kommenterade de mindre taktfulla grannarna. – Är hon yngre än du, eller bara rikare? Maria visste inte vad hon skulle svara, och tänkte själv ofta på rivalens personlighet och ville se henne med egna ögon. Hon åkte till Sven på stugan, under förevändning att hämta konserverna de lagt in i somras – utan att förvarna, för att verkligen möta denna kvinnan. Och hon fick syn på henne direkt. – Sven, du sa aldrig att din ex-fru skulle dyka upp här, – sa den extravaganta damen med ett påfallande skarpt smink. – Jag trodde ni hade rett ut allt, hon har väl inget här att göra. – Har du verkligen bytt ut mig mot det här? – frågade Maria, betraktande den kaxiga kvinnan. – Tänker du bara stå där och låta henne förolämpa mig? – skrek damen. – Förresten, jag är bara några år yngre än er, men ser mycket bättre ut. – Om hon på riktigt tror vid den här åldern att ett skarpt utseende är det viktigaste, – sade Maria, och försökte fånga sin ex-makes förlägna blick. Hela vägen till busshållplatsen hörde Maria hur den här sminkade, åldrande ”Barbie” ropade efter henne. Hon försökte hålla tillbaka tårarna, men hemma grät hon ut och ringde sin syster, bad henne komma över. – Kom igen nu, – sa Nina och bryggde mynta-te. – Du har ju själv sagt att Svens nya kvinna varken är vacker eller särskilt smart. – Kanske har hon rätt ändå, och jag ser bara gammal ut för min ålder, – tvivlade Maria. – Du ser fin ut för din ålder, – sade Nina ärligt. – Men jag tycker det är ett misstag att klä sig i leopardleggings eller minikjol i vårt sjuttioårsåldern. En kvinna är vacker i varje ålder om hon kan presentera sig och ser ut som sig själv. Maria såg sig i spegeln och insåg att Nina hade rätt. Hon var i god form och hälsan höll. Hon klädde sig snyggt, och döttrarna gav henne alltid bra kosmetika. Hon var aldrig någon som stack ut, ville inte heller likna en papegoja, och kunde inte förstå att hon någonsin skulle bete sig som den rival hon nyss mött. – Det är ingen fara, – fortsatte Nina. – Nu när du är fri kan du leva som du vill. Döttrarna är självständiga, det finns många möjligheter till utveckling och kulturaktiviteter i vår ålder, jag tänker inte låta dig ge upp. Nina höll sitt löfte – tog med Maria till teater, promenader och konserter. Snart hade de ett roligt gäng med andra jämnåriga. Till och med en man började uppvakta henne, men Maria avböjde direkt och vägrade privat träffar. – Jag har hört att du går på teater nu, hittat nya vänner – tänker du gifta om dig också? – undrade Sven efter en slumpmässig träff på affären. – Och varför har du åkt så långt för att handla, finns det inget närmare stugan, eller lagar din nya fru aldrig mat? – frågade Maria. – Jag har alltid handlat här, är van, och det är svårt att ändra vanor i vår ålder, – muttrade Sven. Maria drev inte vidare samtalet utan skyllde på att hon var upptagen och gick hem. Just då önskade Sven innerligt att få hinna ikapp henne och förklara hur mycket han ångrade skilsmässan. Han hade varit ett helt liv vid sin fru och barn, men när han drogs med livliga Tina, snurrade hon upp honom i sin karusell av känslor. Inledningsvis var livet med Tina spännande, men det visade sig snart att hon inte gillade hushållsarbete, hellre skvallrade och umgicks med män och stimmiga middagar. På sistone längtade Sven allt oftare tillbaka hem, och efter mötet med Maria blev det ännu starkare. Hon skapade inga scener eller bråk, utan behöll sin värdighet och försökte överleva i sin nya situation. Han förstod inte att det var precis den stillheten och känslan av trygghet som fanns tillsammans med Maria han saknade. – Du har köpt aprikoser igen, jag bad om plommon, – tände Tina på alla cylindrar. – Och fel fetthalt på osten, och majonnäsen glömde du helt. – Förut handlade Maria, eller vi tillsammans, nu ska du lägga allt på mig, – sa Sven. – Kan du sluta jämföra mig med din ex-fru? – skrek Tina. – Säg bara: Ångrar du att du lämnat henne för mig? Sven ångrade verkligen, men insåg att det var meningslöst att säga det. Maria hade aldrig gjort något för att locka honom tillbaka, hon var bara sig själv, och han förstod att hoppet om förlåtelse var utsiktslöst. Hon skulle aldrig ta tillbaka honom eller lita på honom igen. Några gånger ville han ringa henne, en gång gick han t.o.m. till dörren till sin gamla lägenhet. – Skulle du hämta något? – undrade Maria och släppte honom inte längre in än hallen. – Jag vill prata, har du tid? – mumlade Sven och kände doften av hennes plommonpaj från köket. – Jag har varken tid, möjlighet eller lust, – svarade hon lugnt. – Så ta det du behöver, jag väntar gäster. Sven hade inget att hämta, men mycket att säga, bara inga ord kom ut. Han återvände till stugan och lagade middag själv, Tina var ute och härjade i byn. När hon väl kom hem, riktigt uppåt, fattade Sven sitt beslut. Han gav henne tid att packa sina saker. Efter Tinas utbrott ville han ringa Maria och berätta, men avstod till slut. Sven kände sin ex-fru alltför väl för att förstå att det inte fanns någon chans till förlåtelse. Kanske, någon gång i framtiden, kunde han försöka be om ursäkt och tala ut. Han behövde göra det, annars fick han aldrig ro. Förlåtelsen hoppades han på, utan att familjen skulle återförenas – han visste att Maria aldrig skulle kunna glömma sveket, när han en gång föll för Tina. Nu levde han ensam på stugan, Maria i lägenheten, med döttrar, barnbarn och teaterbesök. Ex-maken passade inte längre in i hennes livs bild.