I Would Give You Everything: A Moving Story of Sacrifice, Family, and the Unbreakable Bond Between a Grandmother and Her Granddaughter

I would give you everything. A Reminiscence

Mary lay quietly in her hospital bed, recovering from surgery.

Her face was pale, dark shadows hollowed beneath her eyes. Her arms, so thin and frail, lay on top of the blanket.

“Why havent you been keeping a better eye on her?” chided Dr. Farringdon, glancing sternly at Margaret Wilson. “One more incident like this, and I cant promise youll be so lucky again!”

Margaret lowered her head, her voice faint. “Im sorry. Old age creeps up, and Im not managing as well anymore.”

The doctor gave her a long look. “Shes at such a critical age. Shell make foolish mistakes. What then?”

He then strode out, leaving Margaret to her thoughts.

Margaret stood for a moment in the corridor, gazing bleakly out through the window at the grey London sky, before shuffling back into the ward. She sat at the edge of the bed, slipping Marys limp, small hand into her own lined but steady grasp.

How had it come to this? Everything in her life always seemed to go slightly awry. Where had she taken a wrong turn? She had always wanted the best. Shed finished her studies at the agricultural college with top marks, eager for a world of possibilities, but was immediately posted to a remote Hampshire village as a field advisor.

Shed married late. Her husband, George, was the eldest son of the village council chairmanworked the land as a tractor driver, full of plans for university someday. Margaret loved to sing, but George would always wince as though shed set his teeth on edge. “You sing all wrong, you sing like a townie, not proper at all,” hed mutter.

He soon found comfort in the bottle. “Look at you,” hed say. “And just look at mea village nobody.” And hed drink, and drink Then little Louise was born, and George was over the moon. He never wanted to put her down. Margaret hoped the birth of their daughter would mend things, but fate was unkind.

One winters night, George set off to deliver the lorry to a neighbouring village. He took the shortcut over the frozen river. The ice gave way, and both truck and driver were lost beneath the black water.

Despite her father-in-laws pleas, Margaret Wilson and little Louise soon left their Hampshire cottage for London.

Louise grew up lively and sharp, took to music, and earned a place at the Academy. But then came the turbulent nineties. Louise dropped everything. “Whats the point?” shed say. “I dont want to scrape by like you, Mum.” She set out as a market trader, zipping from London to Manchester every other week with her friendsan unstoppable force. She made money, rented a stall at the marketplace, even bought herself a second-hand Ford Escort. And then there was her boyfriend.

His name was Sam.

She fell pregnant, eyes shining. “Well marry soon,” she promised.

Things didnt work out as planned. Sam vanished one day, along with all the savings Louise had stashed away.

That was when MaryMary, with her midnight eyesentered the world.

But Louises love life never settled. One boyfriend, then another; still she chased happiness.

On one trip she met someonean outsider, from overseas. They settled abroad together, in France.

Mary started awake then, opening her eyes.

“Nan, what are you doing here? Why are you always interfering?” Mary tugged her hand from her grandmothers grip. “I dont need anyone. No one needs me. Everyones left. I cant trust anyone.” She shut her eyes again.

“But I havent left you?”

“You havent. But you only care if I behave properly. To be like everyone else! You dont care what I actually think.”

“Mary, youre wrong. Everything about you matters to me. Every second of your life. I would give you everything I havemy life, if it would help.” Margaret caught Marys hand again and squeezed. “Please, believe that.”

Mary only looked at her, scepticism in her gaze. “Thats what people say. But no one would ever really give their life for someone else. No one.”

With trembling despair, Margaret held on. Shed never loved anyone like this before, not even her own daughter. She wished with all her strength that her remaining life-force could flow into Maryperhaps, somehow, it might help.

Her own life was nearly over. Nothing left to put right now.

If anyone else had been present at that moment, they would have been astonished by what they saw. Marys hand twitched, and a strange warmth seemed to pass from grandmothers grasp. A hint of colour flooded Marys pale cheeks. Her eyes softened.

Mary sighed, like a child who has finally stopped crying, and drifted into peaceful, healing sleep.

Margaret barely made it home that night, as if her wish to give Mary her life was becoming reality.

The next morning, she found herself unable to get out of bedher strength was gone.

Mary was discharged after only another day, much improved. As she left, her friends greeted her at the hospital gates.

“Oi, youre back on your feet already! Whats your secret, then? Ready to paint the town red tonight?”

“Nan gave me her life,” Mary quipped, feigning bravado. “Ive got double now! Ill pop home, scrub off the hospital smell, then see you at the club!”

She skipped along, kicking pebbles, bounded easily up the stairs to her flat, and rang the bell. No answer. She rang again, and knocked harder.

“Nan, Im home!”

Her kick nudged the door openit hadnt been locked. Odd.

She entered, her heart tightening at the sight of her grandmother lying still on the sofa.

Panic gripped her. How could Grandma be ill? Nan was always therenothing was supposed to happen to her.

Creeping closer, Mary called gently, “Nan?”

Margaret stirred, forcing her eyes open. “My darling, Im so glad youre alright”

“Nan!” Mary grabbed Margarets hand. “Nan, Im here!” She snatched up the phone and dialled 999.

Paramedics arrived quickly, spiriting Margaret back to hospital.

For the first time in her life, Mary was truly alone.

The phone rang incessantly all evening with calls from friends, but she wouldnt answer. For her, this was no joke now. The thought of losing the only person who truly loved her was terrifying.

From then on, Mary visited her grandmother daily. Margaret couldnt quite believe ithad she somehow really passed something onto Mary? Why else would her granddaughter start studying, forsake her old crowd and wild nights, and even begin to singher voice dark and lovely, reminiscent of her fathers? Some gift had surely come through.

A week later, Mary brought Margaret home, and they began a new chapter together.

Mary worked hard at college, held down a part-time job, kept the home running, and had lessons with a singing teacher.

Margaret found herself marvelling at the change.

Had her desperate plea, her half-crazy wish to give Mary her life, really been answered?

One evening, out of the blue, the telephone rangit was Louise. Margarets daughter was crying so much, she was barely intelligible.

At length, Margaret pieced the story together: recently, in France, Louise had decided to marry her partner. Before the ceremony, shed sought confessionand in doing so, everything tumbled out, one tangled memory unravelling another. The old priest had told her to pray for forgiveness for all that weighed on her heart and her family line. Louise had revealed far more than anyone expected.

Perhaps everything truly had come together thenthe grandmothers selfless longing, Louises own reckoning.

Its never too late to change your life, or to help those who still need you. For the living, nothing is ever truly finished.

Louise and her husband returned to England soon after. They settled next door to Margaret.

Mary lives with her grandmother still, studying part-time, working.

And Margaret now knows: however bleak things seem, you must never stop fighting for life, not until the very last moment. In each of us, theres a strength and energy drawn from all those who came before usan energy that never quite runs out.

Rate article
Add a comment

;-) :| :x :twisted: :smile: :shock: :sad: :roll: :razz: :oops: :o :mrgreen: :lol: :idea: :grin: :evil: :cry: :cool: :arrow: :???: :?: :!:

I Would Give You Everything: A Moving Story of Sacrifice, Family, and the Unbreakable Bond Between a Grandmother and Her Granddaughter
Mormor Favoriserade Ett Barnbarn — Men jag då, mormor? — viskade hon försiktigt. — Men du, Katarina, du klarar dig så bra. Ser du inte hur runda kinder du har fått? Nötter är till för hjärnan, Dima måste plugga, han är ju pojke, framtidens hopp. Gå du och damma hyllorna, flickor ska vänja sig vid arbete. — Är du allvarlig, Katja? Hon är på väg bort. Läkarna sa — högst ett par dagar kvar. Kanske timmar… Dima stod i köksdörren och kramade bilnycklarna med ett dystert uttryck. — Jag är helt allvarlig, Dima. Vill du ha te? — Katja vände sig inte ens om, hon fortsatte metodiskt skära äpple till dottern. — Sätt dig, jag brygger nytt. — Vilket te, Katja? — Brodern gick in i rummet. — Hon ligger där, slangar överallt, rosslar… Hon kallade på dig i morse. “Katja”, sa hon, “var är Katja?”. Det högg till i hjärtat. Kommer du verkligen inte? Det är ändå mormor! Sista chansen, förstår du? Katja lade försiktigt upp äppelskivor på tallriken och vände sig först då mot sin bror. — För dig är hon mormor. För henne är du Dima, hela hennes stolthet, släktens hopp. Och jag… för henne har jag aldrig funnits. Tror du verkligen att jag behöver det där “avskedet”? Vad ska vi prata om, Dima? Ska jag förlåta henne? Eller hon mig? — Men släpp de där barnsliga oförrätterna! — Dima slog nycklarna i bordet. — Ja, hon älskade dig inte som mig. Och? Hon var gammal, hade sina egenheter. Nu dör hon! Man kan inte vara så… hård. — Jag är inte hård, Dima. Jag känner bara inget för henne. Gå du. Sitt hos henne, håll handen, ditt sällskap betyder så mycket mer för henne än mitt. Du är hennes älskling, lilla sol. Skänk henne ditt ljus till slutet! Dima såg på sin syster, vände om och gick tyst ut, slog igen dörren. Katja suckade, tog äppeltallriken och gick till barnrummet. *** I deras familj var allt alltid noggrant delat. Föräldrarna älskade båda — Katja och Dima — lika mycket. Hemma var det alltid livligt och doftade bullar och oändliga utflykter. Men Klara Viktorsson, mormor, var av en annan sort. — Dima, kom hit, min lilla stjärna, — susade mormor när de hälsade på över helgerna. — Se vad jag sparat åt dig. Valnötter, har själv knäckt! Och Polkagrisar! Färska! Katja, då sju år, stod bredvid och såg hur mormor tog fram godispåsen ur det gamla vitrinskåpet. — Och jag då, mormor? — frågade hon tyst. Klara Viktorsson gav sitt barnbarn en kort, stickig blick. — Men du, Katarina, är ju redan duktig. Se bara så rosiga kinder du har. Nötter är till för vett, Dima måste läsa, han är karl och framtiden. Gå du och damma hyllorna. Flickor ska vänja sig vid att arbeta. Dima, röd av skam, tog påsen och smet försiktigt ut i hallen, medan Katja dammade. Det gjorde henne inte ont. Märkligt nog — lilla Katja såg det som vädret. Det regnar bara, och mormor gillar Dima. Så är det… I hallen väntade oftast brodern. — Här, — han gav henne hälften av godiset och en handfull nötter. — Men ät inte framför henne, då blir det bara gnäll. — Du behöver det ju mer, — log Katja. — För hjärnans skull. — Strunt i det där, — Dima grimaserade. — Hon är ju helt snurrig. Tugga på. De satt på vindenstrappan och knastrade “förbjudet”. Dima delade alltid med sig. Alltid. När mormor stoppade pengar till glass i smyg, sprang han direkt till Katja: — Hör du, det räcker till två glass och lite tuggummi — ska vi sticka? Brodern var alltid hennes stöd, hans kärlek kompenserade helt mormors kyla så Katja aldrig saknade något. Åren gick. Klara Viktorsson blev äldre. När Dima fyllde arton deklarerade hon stolt att hans namn nu stod på hennes andra tvåa i Vasastan. — Familjens stöd måste ha en egen lya, — förkunnade hon — så han kan ta hem en fru. Mamma suckade bara. Hon visste sin mors hårda väsen och sa inget men gick till Katja på kvällen. — Gumman, oroa dig inte… Vi ser allt. Vi har bestämt: pengarna vi sparat till bil och större boende får du. Till din första lägenhet. Det är rättvist. — Men mamma, — Katja kramade henne. — Dima behöver bostaden mer, han ska ju gifta sig. Jag bor gärna i studentrum så länge. — Nej, Katja. Mormor har sina idéer, men vi är föräldrar. Vi kan inte favorisera. Ta emot och säg inget mer. Katja tog inte emot. Dima flyttade direkt till mormors lägenhet efter bröllopet och hemma blev det rymligt. Katja tog brorsans gamla rum, ställde in böcker och staffli och kände för första gången hur fint det var — när kärlek inte delas upp i “rätt” och “fel”. Arvet skapade inte minsta spricka med brorsan. Tvärtom — Dima kände snarare skuld. — Kom hem till oss — sa han. — Irina har bakat paj. Och mormor… ja, du vet. Hon ringde igen, undrade om jag slösade bort “hennes” pengar på dig. — Och vad sa du? — Att jag spelat upp allt och köpt fin-whisky, — skrattade Dima. — Hon flämtade i tre minuter och sa: “Det har Katja lärt dig!” — Såklart! — Katja log. — Vem annars. *** När Katja gifte sig med Oskar och fick barn blev bostadsfrågan aktuell. Mamma trädde åter fram som diplomat. — Hörni, — sa hon. — Vi har en stor trea. Dima har fått sin tvåa. Katja, ni hyr ju. Vi gör så här: Vi byter till en etta och en tvåa. Vi bor i ettan, Katja och Oskar i tvåan. — Jag ger bort min del på direkten — sa Dima. — Jag har redan fått lägenhet av mormor, det räcker. Katja får ta ut allt, de har ju en dotter. — Är du säker, Dima? Det är mycket pengar. — Helt säker. Vi har alltid delat allt lika. Hon fick stå ut med mormor, så det här är rätt. Inget snack. Då grät Katja. Inte för kvadratmetrarna, utan för att hennes bror var världens finaste. Lägenheterna byttes, alla hade sitt. Mamma kom ofta och hjälpte med barnbarnet, Dima med familj var där varje helg. Klara Viktorsson bodde ensam. Dima handlade, lagade och lyssnade på evigt gnäll om hälsan och “otacksamma Katja”. — Har hon nånsin ringt? — undrade mormor och smalnade på munnen. — Frågat hur trycket är? — Men du har ju aldrig velat känna henne — svarade Dima. — Du har aldrig sagt ett snällt ord på tjugo år. Varför skulle hon ringa? — Jag ville ju bara uppfostra henne! — sa den gamla stolt. — En kvinna ska veta sin plats! Istället… tog hon lägenheten och körde ut sin mamma. Dima suckade bara. Det var ingen idé att förklara. *** Katja satt på köket, minnena kom och gick. Mormor som slog bort hennes hand vid syltburken. Berömde Dimas kladdiga teckning men stod tyst vid Katjas prisdiplom. Satt som drottning på Dimas bröllop men kom inte ens till Katjas, sa att hon var sjuk. — Mamma, varför åker vi inte till gammelmormor? — frågade dottern och tittade in. — Farbror Dima sa hon är mycket sjuk. — För att gammelmormor bara vill träffa farbror Dima, älskling — Katja smekte dotterns hår. — Det är så hon vill ha det. — Är hon elak? — Dottern kisade. — Nej, — Katja tänkte efter. — Hon kunde bara inte älska alla på en gång. I hennes hjärta fanns bara plats för en. Det händer ibland. På kvällen ringde brorsan igen. — Det är slut nu, Katja. För en timme sedan. — Jag beklagar, Dima. Det är tungt för dig, jag vet. — Hon väntade på dig till sista andetaget, — ljög han. Katja visste det, för att han ville försona. — Sa: “Önska Katja allt gott”. — Tack, Dima… Kom hit imorgon så minns vi henne lite. Jag bakar paj. — Jag kommer… Katja, ångrar du dig? Att du inte gick? Katja ljög inte. — Nej, Dima. Det gör jag inte. Varför hyckla? Varken hon eller jag ville se varandra… Brodern tystnade lite. — Du har nog rätt, — suckade han. — Du var alltid klokast. Nå, vi ses imorrn. Begravningen var stillsam. Katja var där — för mamma och bror. Hon stod lite vid sidan, i svart kappa, och såg mot det grå himlavalvet som alltid ligger över svenska kyrkogårdar. När kistan sänktes grät hon inte. Bror lade armen om henne. — Hur är det med dig? — Det är okej, Dima. Verkligen. — Vet du, — sa han — i hennes lägenhet hittade jag en ask. Med gamla foton. Dina också. Många. Alla utskurna, sparade separat. Katja höjde på ögonbrynen. — Varför? — Ingen aning. Kanske kände hon ändå nåt, men kunde inte visa? Rädd för att jag skulle få mindre om hon erkände dig? Gamla människor är konstiga. — Kanske, — Katja ryckte på axlarna. — Men det gör ingen skillnad nu. De gick ut från kyrkogården under samma paraply — långa, trygga Dima och lilla Katja. — Du, — sa Dima vid bilarna. — Jag har tänkt… Den där lägenheten säljer jag. Jag tar en trea, sparar en etta till barnen, och resten… Ska vi starta en fond? Eller skänka till barnsjukhuset? Så att mormors pengar ger nån glädje, bara rakt av… Katja såg på sin bror och log, för första gången på länge, riktigt varmt. — Det vore den bästa hämnden mot Klara Viktorsson. Den snällaste hämnden i världen. — Så är vi överens? — Vi är överens. De körde åt varsitt håll. Katja rullade genom staden, hörde på musik och kände hur inuti blev alldeles lugnt. Kanske har brodern rätt. Om delen går till sjuka barn — då blir det rättvist.