Ready to Live with Your Mother-in-Law and Care for Her?

​It feels odd how youve both agreed on this, Marina says to her husband, Oliver, with a sigh. Dont you think youre being a bit ?

What? Oliver asks, eyebrows raised. You want to live with your motherinlaw and look after her?

Marina turns away, her expression sour.

This is, first, none of your business. Second, the inheritance isnt yours to meddle with. And third, stop using those childish expressions of yours

After their fathers death the siblings sit down at a family meeting and divide the estate by mutual agreement.

The elder brother, Oliver, receives the twobedroom flat he already occupies with his wife Marina and their son Daniel.

The younger brother, Ian, keeps the spacious threebedroom house in the town centre of Manchester; a third of it belongs to their mother, Evelyn OConnor.

Evelyn is a classIII disabled person because of hypertension and diabetes and needs constant supervision.

The family car also goes to Ian, as Evelyn has to be driven to appointments regularly.

The siblings decide that their parents savingsabout £30,000should remain with Evelyn. She will manage the interest from the account herself, plus her state pension, so she should have no financial worries.

Its strange how youve both settled on this, Marina repeats, irritation clear in her voice. Dont you think youve gotten a bit soft?

What? Oliver repeats. You actually want to live with your motherinlaw and look after her?

Marina looks away again.

This is, first, none of your concern. Second, the inheritance isnt for you to sniff around. Third, quit using those slangy phrases.

Oliver loves Marina despite the fact that, in his mind, they are of different social standinghes a electronics engineer, shes a hairdresserbut her choice of words often irritates him.

Still, weve got a decent family, and the inheritance kept us from fighting, Ian chuckles, having overheard the argument.

Ten years pass. Ian brings his wife Alana into the family home, and their son Victor is born there. Alana, gentle and courteous, quickly finds common ground with Evelyn, and the two women hardly ever argue.

Oliver, Marina and the nowteenaged Daniel visit only occasionally.

The adults work long hours, while Ian has his own worries and hobbies beyond looking after a frail grandmother.

Somethings always going wrong with him, Oliver complains. One week the school restroom catches fire, the next a bike gets stolen, then the kids smash bottles in the park. Its a miracle he hasnt been held back yet.

Its not a miracle, its the money, Marina sighs. We keep paying for his messes.

He just needs more attention, Ian tries to defend his nephew.

Easy for you to say! Alana snaps. Your Alana doesnt work; she spends every minute on Victor, and were left scrambling.

Ian cant argue. He and Alana have long decided that she will look after Victorschool, chess club, swimming lessonswhile Alana drives the boy herself.

Victor excels at school and already wins maths competitions.

Ian can afford this life; his career is going well, whereas Oliver struggles at work. Oliver earns a decent wage for their town, but far less than his brother, and he also has to cover the costs of the wayward Daniel.

One day Alana notices that the fridge is mysteriously emptier on certain days. She has been cooking alone for months, so she knows exactly whats in stock.

Mom, Im glad youve got a good appetite, but havent you forgotten about your diabetes? she asks Evelyn cautiously.

Its not me, Evelyn mutters, looking embarrassed. Its Daniel dropping byhow can I not feed my own grandson?

You could, of course, Alana replies. You just never mentioned he comes over

It isnt the missing meatballs that worry Alana; its Daniels sporadic visits.

Hes refused to come over since he was twelve, Alana tells Ian. Hes an adult now, has his own life.

Remember, he only shows up around New Years and for Grandmas birthday, and thats for half an hour, Ian counters. Whats changed?

I think youre exaggerating, Ian shrugs. Hes 17 nowmaybe he finally feels sorry for her.

Ian tries to reassure Alana, but even he doubts his own words. Evelyn spends most of the day alone and gets bored, so a regular visit would be welcome. Still, Ian and Alana notice that Daniel turns up roughly once a weekcertainly not enough to empty the pantry.

Ian decides to ask his brother and sisterinlaw whats happening. Oliver is away on business, and Marina snaps back, If youre scared of the sausage, just say it! Daniel just misses Grandma!

She doesnt argue further, but she keeps an eye on Daniels visits. He always comes on weekdays during the day, when the house is empty.

According to Evelyn, he stays about an hour to an hour and a half, eats, tells some news, then leaves.

Three months later, late at night, Marina calls Ian, panicked.

Ian, I dont know what to do! Olivers unreachable, and the police have taken Daniel! she sobs.

The police discover that a group of teenagers had taken drugs at one of the brothers flats before heading out for a night of mischief. In the park they smashed two benches, overturned several bins, shouted profanities and frightened passersby.

Fortunately no one was injured. The park authority agrees to a monetary settlement, and the teens are released after each receives cash from a relative.

When asked where the money came from, the boys all shout in unison, Daniel paid for it!

One of them says, Hes been splashing cash lately, and it isnt even his moneyjust respect!

Marina clutches her chest. Youre stealing too?!

No, love! What are you on about? Daniel whiningly replies. Grandma Jen gives me money. Cant I use it?

So thats why youve been dropping by so often? Ian asks. Arent you ashamed to beg a pensioner for cash? You could be earning yourself by now.

Dont lecture my son! Marina erupts. Youre all living the high lifebig house, car, money!

She pauses, then says softly, Thanks for the help. Come on, Dan.

Ian is stunned by Marinas outburst but doesnt engage further. He waits for Olivers return so they can all talk.

The conversation goes off the rails immediately.

Ask your motherdid our son demand money from her? Marina snaps. Or can she just help the grandkid? Or does she only spend on you?

Were not after Mums money, Ian shoots back. Ask her yourselfwe dont take a penny.

You have plenty of your own money! Marina retorts. Some people still need help!

Marina, what are you saying? Oliver finally loses patience. Did you encourage your son to swindle?

He has always believed Evelyn is poor, so his brothers support her.

Even if thats true, what then? Marina struggles to answer. I just told him that if he visits Grandma and gives her attention, she might write him into the house share.

Its a small effort to come once a week, and then he could inherit something, Oliver says, bewildered.

Youve gone mad, Ian and Alana stare at her, speechless.

Dont give me that look! The moneys from Mum herselfI never told Dan anything! she protests.

Daniel, nodding, says, What? Where does she spend it? He receives a slap from his father and is sent to his room.

They decide not to tell Evelyn, fearing a hypertensive crisis.

They sternly forbid Daniel from visiting and, above all, from taking any money from Grandma.

You know, looking at Daniel I realize he doesnt look like you at all, Oliver, Ian says one evening, thoughtful.

Yeah? So what? Alana shrugs. It happens.

Im sure he reminds me of someone from my past, but I cant place who

Youre hinting he isnt Olivers biological son?

Exactly I never told anyone, but before you and Marinas wedding I saw Evelyn hugging another man. She was terrified and begged me to keep it secret.

Ian keeps the secret for a month, torn about whether to interfere in his brothers personal life.

Alana decides to investigate. Gathering test results isnt hardrelatives start turning up at the house weekly.

Decide yourself whether to show them, she hands Ian the papers.

He looks at her, speechless. She shakes her headOliver isnt the father.

Ian finally tells his brother. Oliver divorces Marina. Evelyn is told Daniel has moved to another city to study, and that the future will reveal the rest.

Rate article
Add a comment

;-) :| :x :twisted: :smile: :shock: :sad: :roll: :razz: :oops: :o :mrgreen: :lol: :idea: :grin: :evil: :cry: :cool: :arrow: :???: :?: :!:

Ready to Live with Your Mother-in-Law and Care for Her?
Mitt hem, mitt kök, sa svärmor bestämt — Tack så mycket för att du tog ifrån mig rätten att ens få göra fel? I mitt eget hem… — I mitt hem, — rättade Rigmor bestämt men lågmält. — Det här är mitt hem, Julia. Och i mitt kök finns det inget utrymme för oätliga saker. Tystnaden sänkte sig över köket. — Julia lilla, du förstår väl själv – det där kunde man bara inte sätta på bordet. Dina föräldrar är ju anständiga människor, jag kunde inte tillåta att de fick tugga den där skosulan, — Rigmor hällde oberört upp te i tunna porslinskoppar. Julia stod vid bordskanten och kände hur allt spände sig till en het, hård knut inuti. Det susade i öronen. På tallrikarna till hennes föräldrar, som just hade gått ut till vardagsrummet med Kristian, låg resterna av just den där “skosulan” — den saftiga anka med lingonsås Julia lagat i fyra timmar. Trodde hon i alla fall. — Det är ingen skosula, — Julias röst darrade men hon tvingade sig att möta svärmors blick. — Jag marinerade den efter mammas recept. Köpte ekologisk anka på Bondens Marknad. Var är den nu, Rigmor? Svärmor ställde elegant undan tekannan och torkade händerna på en kritvit handduk över axeln. Det fanns ingen ånger i hennes ansikte — bara den medlidsamma blick man ger en valp som inte vet bättre. — I sopnedkastet, lilla vän. Din marinad… hur ska jag säga… den luktade ättika så det stack i ögonen. Jag lagade riktig confit. Med timjan, långsamt, på låg värme. Såg du inte att din pappa tog om? Det där — det är nivå. Det du hackat ihop funkar på någon sunkig vägkrog, inte här. — Ni hade inte rätt, — viskade Julia. — Det var min middag. Min gåva till mina föräldrars bröllopsdag. Ni frågade inte ens! — Fråga? — Rigmor höjde ögonbrynet, och i blicken blänkte stålet hos en rutinerad krögare som drillat kockar i Stockholms finare restauranger. — När huset brinner, ber man inte om lov för att släcka eld. Jag räddade familjens heder. Kristian hade blivit förkrossad om gästerna blivit dåliga. Hämta tårtan nu. Förresten – jag fixade till den också, krämen var för lös, så jag fick lägga i lite majsstärkelse och citronskal. Julia tittade på sina händer. De skakade lätt. Hela dagen hade hon flugit runt i köket medan Rigmor “vilade i sitt rum”. Julia vägde varje gram, passerade såsen genom sil, pyntade tallrikarna. Hon ville bevisa att hon inte bara var “Kristians flicka” utan en värdig värdinna. Men så fort hon lämnat köket en halvtimme för att göra sig i ordning för gästerna, tog “proffset” över. — Julia, vad dröjer du med? — Kristian dök upp i dörren, belåten och lite rödmosig av vinet. — Mamma, ankan var helt sjukt god! Julia, du överträffade dig själv. Jag visste inte ens att du kunde sånt. Julia vände sig långsamt om. — Det var inte jag, Kristian. — Vad menar du? — han blinkade förvånat. — Som det låter. Din mamma kastade min mat och lagade sin egen. Allt ni åt — från salladen till varmrätten — var hennes verk. Kristian stelnade till, och Rigmor började som av en slump gnida den redan skinande bänken. — Men Julia… — Kristian försökte lägga armen omkring henne, men hon drog sig undan. — Mamma ville ju bara hjälpa. Om hon såg att något blev fel… Hon är ju proffs. Du vet att hon är petig med kvalitet och allt sånt. Och det blev ju så gott! Alla var nöjda. Vad gör det vem som står vid spisen, om kvällen blev lyckad? — Vad gör det? — Julia kände hur tårarna brände. — Skillnaden är, Kristian, att jag betyder ingenting i det här huset. Jag är bara möblemang. Dekoration. Jag planerade den där menyn i tre dagar! Jag ville laga maten själv till mamma och pappa. Men din mamma visade för alla, igen, att jag är en klåpare som knappt kan vispa en sås. — Det var ingen som visade nåt, — påpekade Rigmor medan hon vek ihop handduken. — Vi sa ju ingenting till dem. De tror att det är du. Jag räddade ditt ansikte, Julia lilla. Lite tacksamhet vore på sin plats istället för det där dramatiska spelet. — Tack? — Julia log bittert. — Tack för att ni tog ifrån mig rätten att ens göra fel i mitt eget hem… — I mitt hem, — rättade Rigmor tyst men med tyngd. — Det här är mitt hem, Julia. Och i mitt kök får oätligt inte finnas. Tystnaden var tillbaka. Från vardagsrummet hördes nu bara TV:n och pappas lågmälda prat med mamma, varvat med skratt. De hade det bra. De trodde att deras dotter var duktig. Själv kände sig Julia som om hon fått en offentlig örfil, för att sedan få såret gnidet med salt. Julia gick tyst ut ur köket. Hon passerade sina föräldrar. — Mamma, pappa, förlåt, jag mår inte bra. Jag har fått sån huvudvärk. Kristian följer er ut, okej? — Älskling, hur är det? — mamma hoppade upp från soffan. — Ankan var fantastisk. Har du tagit ut dig helt med allt jobb? — Ja, — Julia nickade utan att riktigt möta blicken. — Väldigt trött. Aldrig mer. Hon låste in sig i sovrummet. Tankarna bultade: ”Såhär kan jag inte ha det längre”. Det hade pågått i ett halvår nu — sedan de bestämt sig för att bo “tillfälligt” hos Rigmor för att spara till bostadslån. Köpte Julia matvaror, granskade Rigmor kassarna med rynkad näsa: — Var har du hittat de här tomaterna? Plas…tiktomater! De hör hemma i reklamfilm, inte i sallad. Försökte Julia steka potatis, stod svärmor andlös bakom och suckade som om hon såg ett brott begås. Till sist slutade Julia gå ut i köket om Rigmor var där. Men den här kvällen skulle bli hennes triumf. Istället blev det kapitulation. Dörren gnisslade. Kristian kom in. — De har gått nu. Allt gick bra, om man bortser från din reaktion. Mamma gick för långt, det snackar jag med henne om, men… — Du behöver inte säga nåt, — avbröt Julia. Hon började ta fram en övernattningsväska ur garderoben. — Vad gör du? — Kristian stod häpen vid dörren. — Packar. Jag åker till mina föräldrar. Nu. — Julia, sluta. På grund av en anka? Det är ju bara mat! — Det är inte maten, Kristian! — Julia vände sig skarpt mot honom, med sin favorittröja i händerna. — Det är respekten. Din mamma… Hon tycker jag är ett störande bihang i hennes perfekta värld. Och du tillåter det: “Mamma vill väl”, “Mamma är proffs” … Men jag då? Jag är din fru! Eller är jag bara praktikant i hennes kök? — Hon menade inget ont, hon är bara… sådan. Hon har levt hela sitt vuxna liv på krogen, är formats så. Det måste vara perfekt, annars mår hon inte bra. — Då får hon leva i sitt perfekta liv. Själv vill jag ha rätten att bränna vid min äggröra på mitt eget kök, utan att någon kastar mina misslyckanden i sopnedkastet när jag duschar. — Vart ska du ens ta vägen? — Kristian försökte fånga hennes händer. — Det är natt. Vi kan prata imorgon. — Nej. Om jag stannar till imorgon, får jag höra att jag inte ens kan koka kaffe. Jag orkar inte mer, Kristian. Antingen letar vi lägenhet imorgon, vad som helst, en liten etta, eller… så vet jag inte. — Du vet ju att vi inte har råd nu, — Kristian suckade, rösten hårdnade. — Vi sparar ju. Bara ett halvår till så har vi insatsen! Ska vi verkligen kasta bort pengar på hyra nu? Stå ut lite bara. Julia såg på honom som om hon såg honom för första gången. I hans ögon fanns ingen förståelse, bara beräkning och önskan att slippa bråk. — Ett halvår? — hon log snett. — Då finns det inget kvar av mig. Jag blir en skugga här. Hon rafsade ihop nödvändigheter i väskan. Sminkväska, underkläder, några t-shirts. Dragkedjan skrek till slut. När Julia kom ut i hallen stod Rigmor där med armarna i kors, beredd. — Demonstrativt avsked? — undrade svärmor. — Tredje akten i dramat “missförstått kulinariskt geni”? — Nej, Rigmor, — svarade Julia medan hon tog på sig skorna. — Det är finalen. Du vann. Nu är köket helt ditt. Släng mina kryddor också – de håller säkert inte “rätt nivå”. — Julia, sluta! — Kristian rusade efter henne. — Mamma, säg något! — Vad ska jag säga? — Rigmor ryckte på axlarna. — Om flickan väljer att lämna familjen över en gryta — kanske den familjen aldrig fanns. I min ålder kunde man erkänna misstag och lära sig av äldre. Idag ska alla vara så stolta… Julia lyssnade inte. Hon tog väskan och gick ut på trappan. Den kalla nattluften efter köksångorna var ljuvlig. Hon hörde dämpade röster — Kristian diskuterade något med sin mor, hon svarade med sitt lugna, “pedagogiska” tonfall. *** Julia bodde en vecka hos sina föräldrar. De förstod, men frågade inte mycket. Mamma suckade ibland och lade på våfflor, vanliga — inte confit, inte demi-glace, bara goda. Kristian ringde varje dag. Först arg, sen tyst, sen bönfallande och lovade att prata allvar med mamma. På femte dagen kom han. — Julia, kom hem igen, — han såg sliten ut, mörka ringar under ögonen, skrynklig skjorta. — Mamma… hon är sjuk. Julia stelnade med tekoppen i handen. — Igen? Högt blodtryck? — Nej, — Kristian satte sig och gömde ansiktet i händerna. — Det måste vara någon elak influensa. Hon har haft nästan 40 graders feber i tre dagar. Nu sover hon mest och… Julia, hon är helt apatisk. Äter ingenting. Hon säger maten smakar ingenting. Alls. — Va? Menar du att smaken är borta? — Ja. Helt. Hon säger att det är som att tugga papper. Och ingen doft alls. För henne är det… Hon tappade sin favoritkryddburk igår för hon kände ingen doft. Satt på golvet och grät. Jag har aldrig sett henne gråta förut, Julia. Gammalt groll smälte bort i Julias bröst. Hon mindes hur Rigmor varje morgon börjat med att mala kaffe, andas in doften som om det vore syre, först då började dagen. Fanns din världs doft och smak, att förlora det är som att en konstnär plötsligt blir blind. — Har hon ringt vårdcentralen? — Julia frågade försiktigt. — Ja. Säger att det är nervrelaterat. Kan vara borta om en vecka – eller aldrig komma tillbaka. Hon stänger in sig och säger att om hon inte kan smaka, finns hon inte längre. Julia såg ut genom fönstret där snön blandades med lampors sken. Hon såg Rigmor framför sig — den stålhårda köksdrottningen som nu satt i sitt perfekta kök, oförmögen att skilja vanilj från vitlök. En ruggig bild. — Julia, jag ber dig inte att komma tillbaka för min skull, — Kristian såg på henne. — Men hjälp henne. Hon vågar inte ens laga mat. I förrgår försökte hon koka soppa, saltade så mycket att det var oätligt, märkte inget förrän jag smakade. Hon var förtvivlad. — Och vad kan jag hjälpa med? — Julia log snett. — Jag är ju “klumpig i köket”. Hon släppte mig knappt innanför spisen. — Du är hennes enda hopp. Hon skulle aldrig be om hjälp själv, för stolt. Men jag såg hur hon stod och stirrade på din tomma hylla i kylen. Dagen därpå återvände Julia hem. Inte för att hon hade förlåtit, men för att hon kände ett ansvar. Rigmor var ju ändå en del av hennes liv, stickig som kaktus. Hemmet luktade konstigt. Ingen bull- eller grytos, bara damm och saknad. Julia gick till köket. Där satt Rigmor, åldrad på ett sätt Julia aldrig sett. Håret i en slarvig knut. Framför henne en kopp te, orörd. — Hej, Rigmor, — sa Julia tyst. Svärmor ryckte till, lyfte långsamt blicken. — Kommer du nu för att njuta av min förnedring? — rösten var utmattad. — Visst. Stek din skosula, det gör ingen skillnad nu. Julia lade ner väskan och gick närmare. Såg att de där händerna — som kunde filéa fisk med kirurgisk precision — nu darrade. — Jag kommer inte för att håna dig. Jag kommer för att laga mat. — Varför? — Rigmor såg ut genom fönstret. — Allt är smaklöst. Världen är grå, Julia. Som om någon stängt av färg och ljud. Jag tuggar bröd — det är bara bomull. Jag dricker kaffe — det är bara varmvatten. Varför slösa ingredienser? Julia tog av sig kappan och andades ut. — För att jag blir din tunga. Och din näsa. Du bestämmer, jag smakar. Rigmor skrattade bittert. — Du? Du kan inte ens skilja på timjan och dragon när de är torkade. — Då får du lära mig. Du är ju proffs. Eller har du redan gett upp? Tystnad. Rigmor såg på sina händer. På Julia. I ögonen glimmade för första gången på länge något eget — hetsigt, men levande. — Du håller fortfarande kniven som en amatör, — muttrade hon. — Du kommer skära dig. — Då får du plåstra om mig, — Julia gick till kylskåpet. — Vi har nötkött liggande. Vad blir det? Boeuf bourguignon? Rigmor ställde sig långsamt upp, gick till spisen, la handen på den kalla hällen. — Till bourgogne behövs rätt bryning. Du får inte bränna köttet! Allt måste vara jämnt. Det är grunden, Julia. Grunden. Så började deras märkliga lektion. Julia skar, hackade och brynte. Rigmor satt bredvid, ibland rynkade hon näsan av gammal vana, men grimaserade när hon påmindes om att ingen doft kom. — Nu vinet, — kommenderade svärmor. — Slå dig försiktigt av en skvätt och låt alkoholen ånga bort. Julia hällde. Ångan steg och Julia luktade. — Hur luktar det? — Rigmor viskade. — Som om sommaren tagit slut, och det börjar regna i skogen. Lite syrligt, lite sött. Rigmor blundade och mumlade orden för sig själv, försökte lagra dem i minnet. — Det är garvsyran, — viskade hon. — Bra. Tillsätt lite socker så smakar det balanserat. — Och nu? — Julia smakade av såsen. — Gott… men något saknas. En sorts… udd kanske? — Senap. Lite dijonsenap, på knivspetsen. Ger precis den ton du märker i bakgrunden. Julia tillsatte, smakade och ögonen vidgades. — Wow. Helt annorlunda! Hur vet du det? Du smakar ju inte ens! För första gången på länge log Rigmor svagt. — Minne, lilla vän. Smak är inte bara tungan. I mitt huvud finns tusen kokböcker. Hela kvällen lärde de. När Kristian kom hem stod en gryta med väldoftande kött på bordet. — Oj! — Kristian stannade vid dörren. — Här doftar det! Mamma, har du blivit frisk? Rigmor satt utmattad men rofylld i stolen. — Nej, Kristian. Julia lagade. Jag bara muttrade i bakgrunden. Kristian såg paff på sin fru. Julia blinkade med ett leende och torkade händerna. — Sätt dig och ät, — sa hon. — Och klaga inte på saltet. Vi har smakat varenda smula. När Kristian mumsade andra portionen, sa Rigmor plötsligt, till ingen särskild: — Vet du varför jag slängde din anka den där kvällen? Julia hejdade sig med tallriken i handen. — Varför? — Den var helt okej. Kanske inte ett mästerverk – men ätlig. — Så varför då? Rigmor såg på henne – och där i ögonen såg Julia något hon aldrig förut sett: rädsla. Mänsklig rädsla. — För om du hade lyckats perfekt, hade jag blivit helt överflödig. Min son har redan ett eget liv, en egen kvinna. Och jag… jag är kock. Om jag inte får laga mat, så finns jag inte. Jag är bara en gammal kärring som tar plats. Jag behövde få visa att ni inte klarar er utan mig. Att jag är drottningen här. Julia satte sakta ner tallriken. Hon hade aldrig sett Rigmor från den sidan innan. För henne var svärmor alltid monolit, diktatorn i köket, alltid övertygad om sin rätt. Men nu såg hon en livrädd kvinna, som höll fast vid sina kastruller som en livboj. — Du kommer aldrig vara onödig, Rigmor, — sa Julia mjukt och lade handen på hennes. — Vem ska annars lära mig att hålla kniven rätt? Idag har jag insett att jag kan egentligen ingenting om mat. Rigmor snöt sig, rätade på sig. — Det är sant. Händerna är fortfarande som krokar. Imorgon gör vi riktig vaniljkräm. Och du! Inget fuskstärkelse – då är det ut ur köket. Julia skrattade. — Deal. Men bara om jag får receptet på din honungstårta då. — Vi får se på ditt uppförande, — muttrade Rigmor, men hennes hand låg kvar, lätt på Julias.