Avundets gift
Erik, jag är rädd säger Linnea lågt och kramar servetten i sina händer så hårt att knogarna vitnar. Rösten darrar på det sista ordet. Hon lyfter blicken mot mig, och jag ser förfäran lysa ur hennes blå ögon. Det kommer sådana där sms igen
Hon famlar nervöst efter mobilen i väskan, låser upp den med darrande fingrar och räcker mig den. Jag läser tyst sms: Tack för en underbar kväll, Saknar dig redan, När ses vi igen?, Vi ses snart på vår plats, Jag väntar på dig efter jobbet, vid vårt ställe pannan veckas när jag läser. Mellan ögonbrynen bildas en djup fåra.
När kom det sista? säger jag, så jämn och lugn som möjligt, när jag ger mobilen tillbaka.
Precis för fem minuter sen. Exakt när vi lade beställningen, säger Linnea och sänker rösten, blicken flackande mot bordet. Det har hänt flera gånger nu alltid när vi är tillsammans. Som om någon vet exakt var vi är, vad vi gör Som om någon alltid iakttar oss.
Jag lutar mig bakåt och drar handen eftertänksamt över hakan. All fokus samlas i blicken jag väger alternativen redan.
Visa mig hela meddelandehistoriken. Och tiderna, säger jag och håller rösten stadig.
Linnea bläddrar långsamt uppåt i konversationen. Jag går noggrant igenom allt: tid, ordval, upprepningar. Hennes rädsla smittar av sig, men jag ger inget sken av oro, bara koncentration. Andra liknande sms dyker upp: Kan inte sluta tänka på dig, Minns vårt sista samtal väntar på fortsättning, Du vet var du hittar mig om du ångrar dig. Varje ny rad kryper under huden, som ett obehagligt tecken på att någon faktiskt försöker störa oss som en hand från skuggorna, redo att riva sönder vårt band.
Det är märkligt, säger jag till sist med stål i rösten. Det här är för metodiskt. Någon försöker plantera tanken att du har en annan, och allting är så väl avvägt, uträknat Alltför uträknat.
Linnea suckar tungt, axlarna sjunker ihop under tyngden av det osynliga hotet. Hon är tjugofem, designer på en liten ateljé i Vasastan. Jag har själv tänkt att hon letar efter någon att faktiskt bygga livet med inte för status, inte för pengar, utan för närhet, förståelse, ömsesidig värme. Jag, en trettiofemårig jurist, försöker vara den där trygga, stadiga punkten för henne, lyssnande, närvarande. Och det verkar, efter ett halvår ihop, som om hon börjat tro att det finns en framtid för oss.
Jag har lärt mig uppskatta henne på djupet: hon är smart, har humor och skyggar inte för allvaret men drar sig inte heller undan glädjen i livet. Hon pressar mig aldrig, tar aldrig saker för givna, och jag har aldrig dolt att jag ser henne som den kvinna jag vill gifta mig med. Hennes närvaro är den plats där jag känner ro i själen och det har blivit en så ovärderlig gåva.
Vem skulle kunna göra så här? viskar hon, röstens tonfall sårigt. Jag har inga hemliga beundrare. Det måste vara någon som vet tillräckligt mycket om oss för att hitta rätt tillfälle Frågorna, de där underliga hänvisningarna som om någon försöker lura dig att vi redan haft ett hemligt förhållande, att jag ljugit för dig. Någon drar i trådarna, som om vi vore dockor.
Jag tar hand om det, avbryter jag. Jag känner folk inom rätt bransch. Vi börjar kolla upp numren, varifrån de köpts. Jag tror knappast det här är någon tillfällighet.
De nästa dagarna jobbar jag diskret på att reda ut det hela, Linnea gör sitt bästa för att hålla tankarna borta proppad kalender, middagar med väninnor, fester, vad som helst för att stänga ute oron. Men rädslan släpper inte; den biter sig fast i hjärtat och hugger tag varje gång ett sms plingar till. Hon vänjer sig vid att känna lättnaden när inget nytt meddelande dyker upp, men sedan kommer oron tillbaka ännu starkare och släpper inte sitt tag.
På den femte dagen ringer jag henne på kvällen.
Linnea, jag vet nu vem det är, rösten min är allvarlig, ingen spår av skämtsamhet. Sms:en har gått från olika anonyma abonnemang, men vi har lyckats spåra köpen. Det är Maria.
Hon stelnar till så att mobilen nästan glider ur hennes händer. Maria hennes väninna ända sedan universitetet, tjugoåtta, nyskild, två barn. De har delat allt genom åren, skratt, tårar, kriser. Men på sistone har det varit spänning en sån där spricka under ytan, först knappt märkbar men nu allt mer påtaglig. Maria har ofta gnällt om ensamheten, om hur ingen man vill ha någon med barn, hur livet är ett enda trassel av räkningar och vardagstristess.
Maria?.. viskar Linnea, i rösten hör jag både förtvivlan och oförståelse. Varför? Hur kunde hon
Du anar nog själv, säger jag krasst. Svartsjuka, avund. Du har friheten, jobbet, och nu en bra man. Hon känner sig utanför. Hon hoppades säkert att du skulle behöva förklara dig och att jag skulle dra förhastade slutsatser.
Det var för någon vecka sen då vi, Linnea och jag, festade hos gemensamma vänner i en stor våning mitt på Södermalm. Musik i bakgrunden, gott vin, skojiga samtal vid små runda bord. Linnea strålade i sin nya petrolblåa klänning, tyget flödade med hennes rörelser, de gyllene nyanserna i hennes ögon blev ännu tydligare. Jag höll mig tätt intill henne, bjöd på snittar, smålog när vi bytte några ord om folk i rummet. Och Maria, hon dök plötsligt upp bredvid oss armarna i kors över sin enkelstickade beiga tröja, med en dragning runt munnen som ett djupt veck.
Ni ser ut som tagna ur en reklamfilm, säger hon med ett stelt leende. Allt är så himla perfekt: stilen, mannen, allt.
Tack, säger Linnea glatt. Jag hade aldrig trott klänningen skulle passa så bra!
Inte jag heller, svarar Maria och tittar kort på sin egen tröja. Men med två ungar är det mer Coop än NK. Tänkte köpa nya jeans till mig men Max behövde vinterjacka
Herregud, Maria, det där är väl struntsaker, försöker Linnea trösta henne och lägger handen mot Marias arm. Du är snygg i vad som helst. Du har alltid varit så stilsäker, ingen slår dig på fingrarna där!
Jo tjena Maria skrattar hårt, vänder bort blicken. Vissa får allt serverat direkt, andra får välja mellan nya stövlar och extra dagisavgift. Eller ett frisörbesök för egen del, eller att betala simskolan åt Adam.
Rösten stockar sig, hon vänder sig bort och låtsas beundra en tavla. Jag byter snabbt samtalsämne, berättar om en nyöppnad restaurang och skämtar om att våra gäng bör ses där. Jag ser hur Maria sakta drar sig undan, blickar på oss med bister avund när Linnea och jag tar några danssteg. Det var inte bara svartsjuka i hennes ögon det var längtan efter det där lätta, den där känslan av att bli sedd och skyddad.
Samma vibbar kom när Linnea och Maria fikade på ett litet kafé, regnet strilade utanför. Linnea berättade entusiastiskt om att vi varit ute i skogen, grillat korv på glöden bland höstlöven. När hon nämner att vi planerar skidturen i vinter, säger Maria tyst:
Skidor? Herregud. Jag har fullt upp med förskolelämning, jour på VC, läxor, hämta Vera från gymnastiken, laga mat, tvätta Vissa har romanser, andra har verklighet.
Det är ingen ilska i rösten, mest trötthet. Det blir pinsamt tyst, Katja en av väninnorna försöker avdramatisera och säger att Linnea bara vill dela glädje, det är inget skryt. Maria ställer ner sin kopp med en smäll.
Skryt eller inte, säger hon sammanbitet. För er är livet ett enda strössel på tårtan. Vi andra får gå på knäna för att hinna allt, och då pajjar ändå nåt.
Då vill Linnea bara trösta, föreslår en gemensam utflykt med barnen till parken, grilla korv, ha kul ihop.
Tack Nej, det blir katastrof ändå, svarar Maria, torkar näsan. Bättre att du njuter av din frihet, så länge det går.
Linnea såg då inte djupet av Marias känslor, skyllde på dålig dag och trötthet. Men när vi nu lägger ihop allt, ser vi hur avund, som blivit till smärta, sakta växt sig starkare inte som ondska utan som obehövda, olyckliga känslor hon aldrig fick ur sig.
Vad gör vi nu? undrar Linnea lågt, men det finns beslutsamhet i hennes röst.
Vi åker till henne. Nu. Får slut på det här, säger jag.
Vi står snart i Marias tambur. Hon ser oss båda genom dörren och blir alldeles vit om nosen. Biter ihop käkarna, höjer hakan.
Ni? Vad har hänt? rösten darrar, rädsla bakom fasaden.
Låtsas inte, säger jag krasst. Vi vet om sms:en. Vi har bevis.
Hon backar ett steg, lutar sig mot väggen, knyter händerna utan att märka det. Ansiktet förvrids av ilska, men tårarna kommer av förtvivlan.
Ja, det var jag! ropar hon Och? Trodde du att jag bara skulle tyst stå och se på när du, Linnea, får allt? En trygg man, frihet, perfektion! Jag står här med två barn och ingenting.
Tårarna rinner, rösten studsar mellan vrede och smärta.
Du anar inte hur det är att alltid vara den som blir kvar, fortsätter Maria, kämpande med orden. Varje gång du pratat om dig och Erik, har jag plågats av avund. Du har flyt i allting. Jag ville bara att du skulle förstå hur det känns när det perfekta livet får en spricka. När allt faller isär
Linnea står tyst, blicken sänkt. Hon ser på väninnan, en gång så nära, nu trasig av sina egna känslor.
Så du ville krossa mitt liv av ren avund, säger hon tyst, mindre anklagande än fylld av sorg. Ville du verkligen att Erik skulle tänka att jag var otrogen?
Och vad skulle jag gjort? skrattar Maria bittert men trasigt. Alltid sidosatt. Du i centrum, jag vid kanten. Alla killar lämnade mig så fort de märkte barnen. Alla såg igenom mig alla, utom du. Men nu räckte det inte.
Jag ställer mig skyddande intill Linnea.
Nog nu, rösten min är hårdare än vanligt. Du gjorde ett jävligt fult drag. Du får lova oss, Linnea ska slippa mer av sånt här.
Marias ögon flackar mot Linnea, tröttheten och sorgen är tydlig. Men bitterheten tar över igen.
Vad ska ni göra? Polisanmäla? Vad tror ni polisen bryr sig om era sms?
Polis behövs inte, svarar jag kallt. Vi förväntar oss bara att du lämnar Linnea ifred. Skulle något liknande ske igen, agerar vi annorlunda.
Maria slår ner blicken. När hon ser på Linnea igen är det mur av trötthet, och för ett ögonblick ser hon ut som ett övergivet barn.
Som om du inte redan märkt hur avundsjuk jag varit, säger hon hårt. Min egen födelsedag i våras alla snackade om dig, din nya tjänst, din klänning, allas beundran. Jag stod vid dörren med tårtan, och ingen frågade ens hur jag mådde.
Linnea minns. Den kvällen glänste hon Maria stod i ett hörn, osynlig. Nu förstår hon varför.
Maria, säger Linnea tyst. Jag försökte aldrig ta din plats. Jag var bara glad, men jag har alltid sett dig som min jämlike, min vän.
Det är omöjligt. Du har allt. Jag jag har två barn, lån som kväver och ett ex som gått till någon annan. Klart jag var avundsjuk. Jag ville se dig genomlida det jag gör.
Vid det laget är det tyst. Jag säger med tyngd:
Avundsjuka får man ta ansvar för själv. Du valde att göra skada och det får du bära.
Hon krymper ihop, snörvlar dämpat.
Förlåt, mumlar hon bristfälligt. Det gick för långt. Ensamheten, stressen, dagarna Jag orkade inte längre.
Linnea är upprörd, men också medlidande. Maria är mer sliten än hatisk, mer trasig än lömsk.
Jag minns plötsligt det där sista fikasnacket när Maria, utan att se på Linnea, muttrar att allt bara går runt, runt, inget blir bättre hur hon än försöker. Barnen, jobbet, slit Och Linnea, försökte peppa, du har världens finaste barn, Maria, du är skicklig designer, vi löser något! Men Maria slog ifrån sig Att ha friheten är skillnaden, och den är ouppnåelig. Då förstod Linnea det var en rop på hjälp.
Maria, säger Linnea, rösten skälver, om du bara berättat, hade vi kunnat hjälpa dig. Men det här du har raserat mitt förtroende. Det gör så ont att du ville förstöra mitt liv.
Jag vet, snyftar Maria. Jag har inte rätt att be dig förlåta. Jag blev blind, ville bara ha en bit av din lycka, fast det är idiotiskt.
Jag lägger handen på Linneas axel och frågar lågmält:
Vill du acceptera hennes ord?
Linnea tvekar. Hon ser på Maria och låter orden väga tungt.
Jag kan förstå att du handlade utifrån förtvivlan och avund, säger hon rakt. Men vi kan inte fortsätta som vänner förrän du lärt dig glädjas åt andras lycka. Jag behöver en vän, inte någon som lever av mina motgångar.
Maria nickar, en ensam tår rullar nedför kinden.
Tack för att du ändå lyssnade, viskar hon. Förlåt.
Vi går ut. Kvällen har blivit kylig, regndropparna klibbar i asfalten och gatorna doftar av våta löv. De första lyktorna har just tänts, och skuggorna växer sig långa på trottoaren. Linnea drar in ett djupt andetag av oktoberluft, axlarna sjunker.
Jag känner mig tom, viskar hon när jag lägger armen om henne. Allting har blivit tydligt och ändå känns det som om någonting viktigt förlorades.
Det är normalt, säger jag mjukt. När någon man litat på sviker. Men nu vet du sanningen. Du är inte ensam jag är här.
Ja, säger Linnea. Hon ler, tårarna torkar. Vi går vidare. Tillsammans.
Hand i hand fortsätter vi bort längs gatan, och steg för steg släpper tyngden. Linnea vet att framtiden är oviss, att arbete återstår med livet och sina relationer. Men jag finns kvar, vi har valt varandra och det är, trots allt, det viktigaste.
