Kära dagbok,
I dag stod hon bara där i dörren till min lägenhet. Ytterdörren stod öppen, och hon hade tagit sig in med hjälp av sin nyckel — den där gamla kopian jag i min naivitet gav Olofs mamma för tre år sedan, ”för säkerhets skull”, som jag sa. Nu stod hon där i hallen, omgiven av tre gigantiska rutiga väskor, med händerna i kors.
Jag sa: ”Nycklarna på bordet. Nu.”
Men Märta bara log snett och tog lugnt av sig skorna, ställde dem prydligt på skohyllan som om hon ägde stället. ”Det tänker jag inte göra, Ylva. Jag har all rätt att vara här. Min son lade ner sina bästa år på den här lägenheten. Och du lever alldeles för gott efter skilsmässan. Det måste bli rättvisa nu.”
Rättvisa? Jag kokade inombords. Olof har inte betalat en enda hryvnia på lånet. Vi skilde oss för två år sedan. Lägenheten köptes för mina föräldrars pengar redan före äktenskapet, och Olof hade bara en andel som han själv avstod ifrån i samband med underhållsbidraget. De har inget här att göra.
”Juridiskt sett kanske inte”, sa Märta och rättade till håret framför hall spegeln. ”Men moraliskt har Olof blivit lämnad i sticket. Han bor i en kollektivlägenhet, jobbar tillfälligt. Och du? Du har renoverat, bytt bil, satt Moa i privat dagis. Var får du pengarna ifrån, Ylva? Du har säkert inte betalat Olof allt han har rätt till. Därför är jag här. Jag ska hjälpa till med barnbarnet och samtidigt hålla koll på utgifterna.”
”Moa är sex år. Du såg henne senast när hon fyllde tre”, sa jag och tog fram mobilen. ”Jag ringer polisen. Du befinner dig på min privata egendom utan tillstånd.”
Märta skrattade bara. Hon gick in i vardagsrummet och satte sig i soffan. ”Ring du. Jag säger att jag är här på inbjudan av Moas pappa. Olof kommer att bekräfta. Du vill väl inte ha en skandal inför grannarna? Du som är så proper och duktig chef.”
Jag sänkte telefonen. Hon visste precis vad som sårade mig. Jag ville inte ställa till med bråk framför grannarna eller, ännu värre, framför Moa som var hos Kajsa. Jag behövde tänka smartare.
”Du har trettio minuter på dig att packa dina väskor och gå”, sa jag med iskall röst. ”Annars byter jag lås redan i kväll. Låssmeden kommer om en halvtimme.”
”Nej, det gör han inte”, sa Märta och tog fram en virkad duk ur fickan som hon lade på soffbordet. ”Jag har redan pratat med din fastighetsskötare. Sade att jag är din mamma som kommit på besök, men att du fått ett tillfälligt psykbryt och vill byta lås. Han lovade att stötta mig. Så sitt still, Ylva. Vi har mycket att prata om.”
Jag satte mig i stolen mitt emot. Händerna darrade fortfarande, men i huvudet började en plan växa fram. Man kan inte resonera med den här kvinnan. Hon förstår bara makt och egennytta.
”Vad vill du egentligen, Märta?” frågade jag rakt. ”Jag tror inte att du släpat dig hit från ditt hus i utkanten av Kyiv med tre väskor bara för att återupprätta någon slags mytisk rättvisa.”
”Jag vill att min son ska leva som en människa”, sa hon. ”Du har tagit allt ifrån honom.”
”Han förlorade allt själv — på spel”, skrek jag och tappade tålamodet. ”Du vet varför vi skilde oss. Han sålde mina smycken, pantsatte datorn och tömde Moas sparkonto.”
”Åh, du överdriver. Han var ung, gjorde misstag. Du borde ha stöttat honom, inte begärt skilsmässa och underhåll. Tack vare dina krav får han inget fast jobb — de drar hälften direkt.”
”Han är trettiotvå år, hur ung?” fräste jag. ”Och han har inte betalat underhåll på sex månader. Skulden är över 200 000 hryvnia. Vad pratar du om?”
”Just därför är jag här”, sa Märta och lutade sig fram. ”Låt oss göra upp. Du skriver över halva lägenheten på Olof. Eller säljer den, köper något mindre och ger honom mellanskillnaden till en egen bostad. Och du drar tillbaka ansökan om underhåll. Då åker jag härifrån och stör dig aldrig mer.”
Jag stirrade på henne. Ofattbart. ”Är du från vettet? Jag ska ge bort en andel i lägenheten till en man som stal från sitt eget barn?”
”Annars gör jag ditt liv till ett helvete”, hotade hon. ”Jag flyttar in i lilla rummet. Jag ska bo här, följa Moa till dagis, berätta för henne vilken egoistisk mamma hon har. Jag ringer socialtjänsten och säger att du försummar barnet, jobbar dygn. Vi får se hur du sjunger då.”
Just då hörde jag ytterdörren. Det var Kajsa som kommit tillbaka med Moa.
”Mamma!” ropade Moa och sprang in, men stannade tvärt när hon såg Märta.
”Det här är din farmor, älskling”, sa Märta med söt röst och sträckte ut armarna.
Moa tryckte sig mot mig. Kajsa såg genast allvarlig ut, noterade väskorna i hallen och kom fram till mig.
”Ylva, vad är det som händer?” viskade hon.
”Min före detta svärmor. Kom för att ta lägenheten.”
Kajsa vände sig mot Märta. ”Är du inte klok? Ut härifrån annars ringer jag polisen.”
”Vem är du? Håll dig utanför. Det här är familjeangelägenheter.”
”Moa, gå till ditt rum och lek en stund”, sa jag. Hon lydde.
”Kajsa, kan du vara med henne?” bad jag. Kajsa nickade och stängde dörren till barnrummet.
”Så du hotar mig med utpressning?” sa jag och gick fram till fönstret. ”Tror du att jag är rädd för socialen eller dina scener?”
”Det är du. Du är en fin dam, du värderar din reputation. Du vill inte ha problem på jobbet. Jag är pensionär, jag har inget att förlora. Jag kan följa efter dig överallt.”
”Okej”, sa jag plötsligt lugnt. ”Om du verkligen vill hjälpa och återupprätta rättvisan får du börja direkt. Olof är skyldig mig sex månaders underhåll. 240 000 hryvnia. Plus hyresskulden från tiden han bodde här — 60 000 till. Totalt 300 000. Betala nu.”
Märta tvekade, men samlade sig snabbt: ”Jag har inte sådana pengar. Jag är pensionär.”
”Och jag har ingen extra lägenhet”, kontrade jag. ”Om du representerar din son får du betala för honom. Eller trodde du att du kunde flytta in, äta min mat och bestämma över mig?”
”Jag kan hjälpa till med hushållet! Laga mat, städa!”
”Jag behöver ingen hushållerska”, sa jag och sparkade lätt på en av väskorna i hallen. ”Ta dina saker och försvinn. Frivilligt.”
”Nej!” skrek hon och reste sig. ”Jag går inte! Du är skyldig att dela med dig! Min son lider på grund av dig!”
”På grund av mig?” mina ögon smalnade. ”Din son lider på grund av sin egen lättja och dumhet. Och på grund av dig — för att du hela livet har curlat honom och ursäktat alla hans miserabla handlingar. Han är en vuxen man, men du måste komma och försöka pressa lägenheter ifrån folk. Är du inte det minsta generad?”
Hon höjde handen för att slå mig. Jag grep hennes handled i luften.
”Om du någonsin lyfter handen mot mig i mitt eget hem kommer jag att polisanmäla dig för misshandel”, sa jag tyst och hotfullt. ”Och nu lyssnar du noga.”
Släppte henne. Hon flämtade, för första gången såg jag rädsla i hennes ögon.
”Du tar dina väskor och går nu. Om fem minuter är du inte kvar ringer jag min advokat. Vi har redan diskuterat Olofs skulder. Han har en andel i din sommarstuga strax utanför Kyiv — den som du skrev över på honom. Vi belägger den med kvarstad för underhållsskulden. Säljer den på exekutiv auktion. Vill du att främmande människor flyttar in i er stuga?”
Märta bleknade. ”Du skulle inte våga. Olof sa att du aldrig skulle gå till domstol.”
”Olof är en idiot”, sa jag. ”Han kände den gamla Ylva, som grät i kudden medan han spelade bort våra pengar. Den Ylvan är död för länge sedan. Framför dig står en kvinna som försörjer sitt barn själv, leder en säljavdelning och kan räkna kronor. Om du inte går nu lämnar min advokat in begäran om utmätning av Olofs egendom i morgon bitti. Och den enda egendom han har är andelen i ert hus och stuga.”
Hon stod som förstenad. Hennes plan hade fallit. Hotet om förlorad stuga vägde tyngre än chansen att pressa mig på lägenheten.
”Du är en orm, Ylva”, väste hon.
”Så är det”, sa jag och öppnade dörren. ”Tiden tickar.”
Hon kastade sig fram och tillbaka i hallen, drog på sig skorna med fumliga händer.
”Olof ska få veta vilken satkärring du är. Han kommer att ta barnet ifrån dig”, mumlade hon.
”Låt honom försöka. Med hans inkomst och skulder skulle de inte ens anförtro honom en katt.”
Hon fick ut två väskor på trappavsatsen. Den tredje sparkade jag ut efter henne.
”Nycklarna”, sa jag och sträckte fram handen.
Hon slängde nyckelknippan i golvet så att de skramlade. Jag tog lugnt upp dem.
”Och kom aldrig tillbaka. Du får inte träffa Moa förrän Olof betalat varenda hryvnia av sin skuld. Om du står utanför dagiset anlitar jag vakter och stämmer dig för stalkning. Har du förstått?”
Hon svarade inte, bara kämpade med att få med sig alla tre väskor. Hissdörren öppnades och hon steg in, muttrande.
Jag slog igen dörren, vred om låset två varv. Benen vek sig och jag sjönk ner på golvet, lutade ryggen mot dörren. Hjärtat bultade.
Kajsa kom ut från barnrummet, följd av Moa.
”Är hon borta?” Kajsa satte sig på huk framför mig.
”Borta. Hon var rädd att förlora stugan.”
”Mamma, varför skrek farmor så?” Moa kom och kramade mig om halsen.
Jag höll om henne, tryckte näsan mot hennes mjuka hår. All ilska och spänning försvann. Kvar fanns bara lättnad och en känsla av total seger.
”Allt är bra, älskling”, viskade jag och reste mig. ”Farmor hade bara blandat ihop adressen. Hon kommer inte att störa oss mer. Nu går vi och dricker te med den där kakan Kajsa hade med sig.”
Kajsa blinkade åt mig och gick mot köket. Livet återvände till sin lugna rytm, och inga spöken från det förflutna skulle kunna rubba den igen.
