Grannen ovanför
Elin, var har du lagt min kastrull? Den stora, den där jag brukar koka ärtsoppa?
Gunilla, den stod mitt i vägen. Jag ställde den där, på den nedersta hyllan.
Nedersta hyllan! Men jag kan ju inte böja mig, min rygg är ju ur led! Tänker du på vad du gör när du flyttar andras grejer?
Jag stod vid diskbänken och tittade ut. Utanför fönstret duggade oktoberregnet. Grått och stilla. Samma som inom mig någon slags oro, som om något just skulle börja.
***
Gunilla dök upp sent en fredag. Viktor mötte henne vid hissen, bar upp två tunga väskor och en enorm rutmönstrad bag. Jag log. Jag log uppriktigt, för jag visste: kvinnan är sjuttioåtta år, vattenskadan i hennes lägenhet kom plötsligt, byggfirman kom igång först ett halvår senare, och nu är allt blottat naket betong. Det fanns verkligen ingenstans för henne att ta vägen. Det här var inget intrång, upprepade jag för mig själv. Det var tillfälligt.
Det där ordet “tillfälligt” skulle snart få en ny innebörd för mig.
Jag är femtiosex. Varken ung eller gammal, men lagom mitt emellan. Tillräckligt mycket erfarenhet för att veta mitt värde, tillräckligt flexibel för att inte gå sönder av varje ny motvind. Jobbar hemifrån: tar beställningar på egen broderikonst åt privata samlare och små gallerier inget hobby, utan min inkomst, och inte så jättedålig heller. Dessutom leder jag en onlinekurs för folk som vill lära sig plattsöm och guldbroderi. Min plats, mitt lilla hörn i sovrummet med dagsljus från norr, mina trådrullar, vävar, tyger, mönsterutskrifter det är min ateljé, min livboj, mitt levebröd.
Vår tvåa på Södermalm är välplanerad. Vi flyttade in hit för åtta år sedan när barnen flyttade hemifrån. De två första åren rensade jag ut utan drama, utan ånger. Gav bort, sålde, slängde allt vi inte behövde. Nu fanns bara det nödvändiga kvar, och det som är vackert. Ljusa väggar, minimalt med möbel, inga mattor på väggarna, inga vitrinskåp med kristall, inga torkade blommor i dammiga vaser. Levande växter på fönsterbrädorna, tre stycken: en fikus, en svärmorstunga och en liten kruka rosmarin i köket. Varje hylla har sitt eget syfte. Varje låda stängs lätt, för det finns precis lagom innehåll i den.
Viktor gnällde i början. Tyckte det kändes som att bo på hotell. Men han vänjde sig och blev lika irriterad som jag ifall något låg slarvigt. Vi hittade vårt tempo, vårt sätt att leva andas här tillsammans.
Men just i den stämningen kliver Gunilla in.
***
De två första dagarna gick rätt bra. Hon gjorde i ordning gästrummet snabbt: bäddsoffan stod där, jag hade frigjort halva garderoben. Lade dit en extra lampa, ställde ett vattenglas och en bok på sängbordet. Jag tyckte det var omtänksamt.
Redan tredje dagen såg jag en virkad duk på fönsterbrädan utanför köket. Rund, crèmevit, med små hål i kanten. Under Gunillas mobil låg den, som om det alltid varit så. Som om fönsterbrädan var hennes.
Jag tog bort duken och la den på hennes sängbord.
Nästa morgon låg den där igen.
Jag förstod: det är inte av illvilja. Gunilla vill inte bråka hon lever bara enligt sina rutiner. För henne är en virkad duk under mobilen ordning och reda, hemkänsla, trygghet. Hon kommer från en värld där ju mer saker man har, desto rikare hem. Där en tom fönsterbräda är ett tecken på likgiltighet. Där en samling risgrynsburkar i alla möjliga storlekar är hushållskompetens inte kaos.
Jag växte också upp i den världen, men jag valde att lämna den.
***
Redan vid slutet av första veckan såg köket annorlunda ut. Tre emaljkastruller i olika storlekar stod plötsligt överallt de gick inte in i något köksskåp. Bredvid stod en plastställning för lock (en gul, snirklig). Kylskåpet omvandlades till ett experiment: inlagda gurkor (egenhändigt från dotterns stuga), ett kar med saltlake, inplastade gåtor (ingen vågade fråga vad), vår yoghurt bortpressad till nedersta hyllan, där också Gunillas hemgjorda svartvinbärssaft stod.
Jag flyttade yoghurten tillbaka. Gunilla flyttade den igen.
Kvällarna doftade stuvad vitkål, stekt lök och något mer, lite svårtung, storsvenskt. Inget fel på det, men det var inte min doft, inte mitt kvällsluft.
Viktor kom hem, drog in luften och log:
Nähe, nu har mamma lagat mat! Så gott det luktar.
Jag sa inget.
***
Mot slutet av andra veckan låg en liten matta framför soffan i vardagsrummet. Syntetisk, med rosor på kanten. Gunilla hade köpt den på ICA. Hon frös om fötterna på morgnarna, sa hon, och har alltid haft en matta där. Vad skulle jag säga? Att jag störde mig på mattan? Det hade låtit så småaktigt.
Jag lät bli att säga något.
Sen dök hennes fleecetröja upp i hallen, på vår krok inte på den lediga i garderoben. En stor, beige och blårutig, som svällde in över Viktors jacka.
Jag flyttade den till en tom krok borta vid badrummet.
Gunilla fann den där och hängde tillbaka.
Det är för långt att sträcka sig, sa hon.
Jag nickade.
Allt bra? undrade Viktor samma kväll.
Ja, sa jag.
Det var förstås en lögn. Men vi valde att hålla oss stilla.
***
Nu till sovrummet. Allt där andades min arbetsplats och alltså pengar och det handlar inte längre om mattor eller dukar.
Vid fönstret i norr står mitt arbetsbord av björkplywood, specialbyggt. Hyllorna för mönstren, lådor för trådrullarna. En dagsljuslampa i armen, för exakta färger. Intill en ställning där garn och silke ligger i färgordning, från kalla till varma nyanser, i ett vackert fall. Inte dekoration, utan ett kontrollerat system.
På stora broderiramen satt en beställd broderad kopi en kyrkobanner. Beställd av en samlare i Göteborg. Deadline: slutet av november. Förskottet betalt. 16000 kronor sammanlagt.
Jag jobbade med detta i tre månader.
Jag rörde aldrig ramen i onödan. Viktor förstod det. Vi har ingen katt. Barnen bor långt borta. Allt var i min kontroll.
Tills Gunilla flyttade in.
***
Torsdag, lunch. Jag hade åkt för att köpa en särskild trådfärg en terracotta med guldskimmer som behövde ses live. Samtidigt tog jag svängen om apoteket.
När jag kom hem gick jag in i sovrummet.
Där stod Gunilla vid garnstället och sorterade om alla mina trådrullar. Hon la dem efter egen logik. Intill broderiramen låg mitt dyrbara japanska silke, tråden uppdragen och delvis uttrasslad. Det var just den rosenguldiga nyansen som jag bara hade en enda rulle kvar av. Och värst av allt: hörnet av tyget på ramen var knöligt, någon hade tryckt till eller kommit åt av misstag.
Jag stod i dörren, stum.
Gunilla vände sig om och sa med vanlig röst:
Elin, du hade ju så rörigt här, så jag hjälpte dig att sortera. Det blev så fint nu!
Gunilla, viskade jag, snälla, lämna rummet.
Vad då? Jag vill ju bara hjälpa till…
Jag förstår. Men nu vill jag att du lämnar rummet. Nu.
Hon gick. Förolämpad. Tyst i munnen.
Jag stängde dörren, satte mig på golvet vid ramen och kollade min broderi. Tråden hade klarat sig på kanten, tack och lov. Tyget gick att spänna igen. Silkesrullen fick jag ta bort en tredjedel av den tunna tråden gick av.
Ingen katastrof. Men en gräns nåddes.
***
På kvällen frågade Viktor varför mamma var så tyst vid middagen.
Jag berättade.
Han tugga, såg på mig och sa:
Men hon menade ju väl. Ville bara hjälpa.
Jag vet.
Elin, stå ut ett tag till. Hon mår inte bra. Hon är på bortaplan.
Viktor, det är min arbetsplats. Det handlar om pengar.
Jag vet. Men mamma är ju snart tillbaka.
Det där “snart” hade jag hört i två veckor redan. Jag frågade:
Hur länge?
Byggarna säger att det är klart i december.
December. En och en halv månad till. Jag såg på Viktor. Han såg på mig han älskade oss båda, ville inte välja. Han trodde att om alla bara är snälla och tålmodiga så löser det sig av sig självt.
Jag insåg att det får jag lösa själv.
***
Den natten låg jag vaken. Tänkte, vred och vände på allt. Skulle jag tala ut med svärmor? Hon skulle bara bli ledsen och gråta, och Viktor hamnade mitt emellan. Skandal? Värre. Ultimatum till Viktor? Orättvist. Att bara uthärda? Nej. Den dörren slog jag igen när silket gick av.
Återstod ett fjärde, försiktigare sätt. Ta lite tid men det enda rimliga.
Två saker att göra: sysselsätta Gunilla så hon var hemma mindre, och hjälpa henne längta hem igen genom att påskynda bygget. Men på rätt sätt, så att hon själv ville flytta.
Det var ingen hämnd. Bara överlevnad diplomatiskt, hedervärt: jag ville ingen något illa. Bara få tillbaka mitt hem.
***
Först tog jag itu med hennes vardag.
Jag visste att Gunilla är en aktiv kvinna. Hemma i sitt område gick hon på biblioteket, ibland i kyrkan, på somrarna på landet hos dottern. Här var hon rastlös och började bli överaktiv i vårt hem.
Jag ringde min väninna Ingrid som jobbar i stadsdelsförvaltningen. Frågade vad som finns för äldre.
Ingrid sa:
Massor! Vi har stavgång på morgnarna, körsång onsdag och fredag, tovningskurs, hälsoföreläsningar varje tisdag. Allt gratis, bara ID.
Hur anmäler man sig?
Bara att dyka upp.
Jag sa inte rakt ut till Gunilla att gå dit. Det vore för genomskinligt. Istället sa jag en kväll över middagen:
Gunilla, visst har du alltid sjungit? Viktor sa att du var med i kör som ung.
Hon sken upp. Det stämde ju.
Det finns en kör här i stadsdelen, sa jag, och en kompis säger att körledaren är toppen, och folk trevliga. Gratis är det med. Jag tänkte att det kunde vara något för dig nu när du är här själv.
Hon viftade bort det, obekväm med att gå ensam någonstans nytt.
Jag sådde bara fröet.
Tre dagar senare nämnde jag att kören uppträder på stadsfester och att de brukar vara med i lokalpressen. Gunilla ryckte till vid ordet “tidning”. Jag såg det klickade.
Följande vecka bad hon mig rita ut hur man hittade till träffpunkten.
Jag ritade en karta, stort och tydligt, på fint papper.
Onsdag morgon gick hon hemifrån klockan tio och var tillbaka halv tre, röd om kinderna och glad.
Så många trevliga kvinnor! Och körledaren Mikael är ung men duktig. De sjunger svenska visor. Han sa att jag hade vacker alt.
Vad roligt! sa jag, och det varligt innerligt.
Efter det försvann hon hemifrån varje onsdag och fredag ett par timmar. Sen började hon med stavgång på tisdagarna också, med sin nya körvän Ingrid.
Bostaden blev tystare. Inte ödslig bara lugnare.
***
Den andra delen av min plan var svårare.
Jag ringde Gunillas dotter, Malin. Vi hade aldrig varit nära, men vi höll sams. Jag var rakt på sak:
Malin, vi är glada att din mamma är här. Men hon mår bäst av att få komma hem så snart som möjligt. Det är tufft för äldre att vara ur sin miljö för länge.
Malin suckade. “Byggarna drar ut på tiden, det är hopplöst!”
Jag frågade:
Har du koll själv?
Nej, bara via sin mans bekant. Ingen verklig kontroll.
Jag erbjöd min hjälp. Jag hade kontakter bland hantverkare i huset. Vår granne Lars-Erik nere i ettan var pensionerad byggmästare. Jag bjöd på kaffe och la ut situationen för honom.
Nytt golv, spackla väggarna, byta blandare? tre veckor, max, om man kör på.
Han åkte dit, talade med byggarna, såg till att de satte fart. Det visade sig att de körde flera projekt samtidigt och flöt runt varannan dag.
Lars-Erik tog dem i örat, satte pressen på dem. Malin ställde ultimatum i avtalet. Ovanligt vad folk kan skynda sig när någon kollar dem.
Jag berättade inte för Viktor. Inte för att dölja, utan för att han skulle slippa dåligt samvete. Det var mitt ansvar.
***
Tre veckor av detta där ena dagen var mild, andra frustrerande.
Vissa kvällar var Gunilla fylld av körglädje, berättade om Ingrid, om hur de köpt varsin bulle på konditoriet, om Mikael som gett henne beröm. Då var allt ljust. Vi satt alla tre, och hon pratade om sin ungdom.
Det fanns sämre dagar också.
En morgon fann jag min kära Benjaminfikus nedflyttad från fönstret till ett hörn på golvet. Istället stod Gunillas pelargon där, med en kaskad av rosa blommor. Förklaring: “Fikusen tar för mycket ljus, pelargonen behöver solen!”
Fikusen hängde med bladen redan på kvällen.
Jag flyttade tillbaka fikusen till fönstret och ställde pelargonen på hennes nattduksbord. Vi möttes med blickar.
Du kunde ha frågat, sa hon.
Detsamma, svarade jag.
Varken bråk eller tårar. Vi insåg väl bara hur olika vi är.
Sen gick hon till sitt. Jag till köket. Vi svalnade av. Under middagen pratade vi om annat.
Viktor såg alltihop och sa inget. Ibland blev hans tystnad mer irriterande än Gunillas pelargon. Män hoppas ibland att om sprickan ignoreras, så läker den av sig själv.
Det gör den inte.
***
En kväll satt jag och sydde sent, Gunilla hade gått till sängs. Viktor kom in, satt sig på sängkanten.
Du är arg på mig, sa han, inte som fråga, som faktum.
Lite, sa jag. Inte på dig. På situationen.
Jag ser att det är jobbigt.
Det vet jag att du gör. Men att förstå är inte samma sak som att hjälpa.
Han tänkte.
Vad vill du att jag ska göra?
Inget, Viktor. Jag fixar. Redan gjort.
Han frågade aldrig vad. Kanske ville han inte veta. Eller var rädd för att hamna emellan. Han läste en stund och somnade. Jag broderade vidare med klockans tickande och Gunillas mjuka snarkningar som bakgrund.
Jag tänkte: det farligaste i familjer är inte hat det är när alla är goda och älskar varandra men livet är outhärdligt. Ingen är “fel”, men något måste ändå förändras.
***
Renoveringen blev klar tidigare än vi trodde.
Malin ringde mig inte Viktor en lördag. “Pappa Lars byggarens folk plockade bort allt igår, det är klart nu bara att vädra och skura!”
Jag tackade. Vi småpratade och plötsligt var det som att Malin såg mig på ett annat sätt. Inte bara som brors fru, utan som någon som fick saker att hända.
Nu gällde det att få Gunilla att åka hem, utan att hon kände sig bortkörd.
Jag grubblade hela lördagen.
Vid middagen när Gunilla berättade om körens julkonsert log jag:
Gunilla, jag har faktiskt en överraskning. Du, bli inte orolig det är bara bra.
Hon tystnade.
Jag ordnade i smyg att en riktig byggmästare kollade lägenheten och snackade med byggarna. Malin hörde av sig idag och sa att allt är klart. Det är bara att flytta hem!
Gunilla blängde på mig, sen på Viktor, sen på mig igen.
Har du fixat allt det här själv?
Med lite hjälp av grannen förstås. Jag ville bara inte att du skulle behöva vara obekväm hos oss längre än nödvändigt. Hemma är ändå alltid bäst.
Viktor såg på mig som om han aldrig sett mig förut.
Gunilla tog min hand mellan sina. Hennes händer var torra och varma, präglade av ett långt liv.
Elin, du är en god människa, sa hon.
Jag visste inte vad jag skulle säga. Klämde bara hennes hand tillbaka.
***
Flytten gick på söndagen. Viktor skjutsade och hjälpte Gunilla med sakerna. Jag stannade hemma och lagade middag egentligen för att få ensamhet.
Den första halvtimmen gick jag bara omkring, rörde vid väggarna, kikade i varje rum. Satte mig vid min broderiramen.
Flyttade mattan med rosorna ur gästrummet. Den såg ensam ut nu. Plockade sista duken från fönsterbrädan. Öppnade fönstret och lät oktoberluften strömma in.
Sen gick jag till kylskåpet.
På andra hyllan stod ett inplastat kar. Jag öppnade där var Gunillas hemkokta ärtsoppa, tillräckligt för två dagar. En sorts farväl.
Jag stängde kylskåpet och stod där länge.
Människor är verkligen besynnerliga. Tre veckor av irritation, men ändå lämnar någon mat till avsked.
***
På kvällen kom Viktor hem. Vi åt. Pratade tyst men vänligt. Han diskade, jag torkade.
Innan vi somnade, låg han och tittade i taket och frågade:
Så du höll på med renoveringen utan att säga nåt?
Ja.
Varför sa du inget?
Jag tänkte efter.
Du bad mig ha tålamod. Jag valde att handla. Du hade bara haft dåligt samvete annars.
Han låg tyst.
Det var smart, men lite ledsamt.
Jag vet. Förlåt.
Vi låg där i mörkret. Ingen av oss sa allt som behövdes. Inget stort, ärligt samtal som i självhjälpsböckerna. Saker ordnade sig på omvägar, osynligt nästan.
Om det är bra eller dåligt vet jag ännu inte.
***
Gunilla ringde en vecka senare. Hon lät glad. Berättade att lägenheten nu är ljus, att väggarna är beige som hon tänkt. Hon hade ställt in sin älsklingskopp i köket, träffat grannen Berit som varit sjuk.
Kören fortsätter jag i! Mikael säger att vi fått plats på Stadsfestivalen i februari. Ingrid och jag ska åka tillsammans.
Så härligt! sa jag.
Elin jag förstår att jag kanske tagit plats sista veckorna där hos er.
Jag sa inte: nej då, allt var fint. Det hade varit en lögn.
Vi är bara olika, Gunilla. Huvudsaken är att du har det bra nu.
Hon teg en stund.
Ja. Det är huvudsaken.
***
Jag tänker på de där sju veckorna ibland. På mattan med rosorna, kastrullerna på köksbänken, pelargonen på mitt fönsterbräde. Sopptunnan i kylen. Hur Gunilla höll min hand. Hur Viktor sa “lite ledsamt”, ärligare än någonting annat de veckorna.
Det var ingen kamp. Det var en utmaning. Jag skyddade mitt hem utan skrik, utan att trycka någon i smutsen.
Det är ingen hjälteinsats. Det är bara sånt man gör: håller fast vid livsformen, när någon annan, utan dålig avsikt, försöker malla om allting.
Att hålla gränser är inte att bygga murar. Ibland är det att bara veta vad man vill, och tyst, enträget, sköta det man måste.
Familj Det är ett märkligt väsen. Klarar sig under press. Tar sig igenom. Och kan ändå lämna en gryta mat i kylen åt dig när de går.
***
I november levererade jag bannern till köparen. Han var nöjd, swishade slantsumman. Jag köpte nytt japanskt silke gyllene som höstens sista löv och la det i min låda. På rätt plats.
På fönsterbrädan står tre krukor: fikus, svärmorstunga och rosmarin. Inga dukar.
Lägenheten är tyst. Kaffedoft och aning av bivaxljus. Viktor läser i fåtöljen. Snart vinter utanför.
Allt på sin plats.
***
En månad senare besökte vi Gunilla. Jag tog med en ask franska bakverk från hennes favoritkonditori. Hon välkomnade oss, visade stolt sitt renoverade hem ljust, beige, luftigt, som hon ville. På varje fönsterbräda låg en virkad duk. Mattan med rosorna låg där den alltid brukade.
Jag såg på alltihop. Kände inget av irritation eller överlägsenhet. Bara att det var hennes hem.
Till kaffet sa hon till oss båda:
Och ni kommer väl och lyssnar i februari? Vi ska sjunga Håll mitt hjärta. Jag vill att ni hör oss.
Viktor log:
Självklart, mamma.
Jag sa:
Det är klart.
