Släng ut honom på gatan. Hittade grannens tamkatt under snön, men matte vägrade hjälpa
Malin hade alltid haft sina tveksamheter kring grannens katt. Det var inte så att hon ogillade katter, men den där stora tigerrandiga fräckisen hade en gång fått henne riktigt arg.
Det här är berättelsen om hur viktigt det är att behålla sin medmänsklighet, oavsett hur situationen ser ut.
Den sommaren hade grannens katt, Sigge, fått för sig att använda hennes odlingsland som toalett. Malin överraskade honom gång på gång i sitt lilla trädgårdsland: han krafsade målmedvetet i jorden, som om han höll på med arkeologiska utgrävningar. Malin sprang efter honom och ropade Sigge travade lugnt och obekymrat därifrån. Malins sommarstuga var liten men stadig, ärvd efter mormor, belägen i utkanten av en mindre ort, inte långt från Västerås.
Fortsatte man en bit på gatan, kände man sig plötsligt som på landet. Men tog man sig till busshållplatsen vid stora vägen, så var det bara en kort resa in till stan. När mormor levde älskade Malin att åka ut hit. Och även efter hennes bortgång återvände Malin ofta över helgerna tog med sig vänner, badade bastu, grillade korv, plockade blåbär. I skogsbrynet kunde man på en timme samla tillräckligt med kantareller för en smörgås. Tystnad, frisk luft och frihet allt man behöver för att koppla av. I samma by bodde hennes kusin Anna-Lisa, dotter till Malins mammas bror. De var som systrar och hade vuxit upp tillsammans. Med trädgården och ån intill fanns det aldrig risk för tristess.
Malin sådde ett par små rader med rädisor och sallad, och i en rutväxtlott växte gräslök. Litet, men hennes eget. Och det var just där Sigge från grannhuset bestämt sig för att bosätta sig i alla fall när det gällde toalettvanor. Malin klagade för Sigges matte, tant Gunilla, som mest suckade och himlade med ögonen:
Men Malin, vad ska jag göra? Ska jag vakta katten eller? Kasta en pinne efter honom om du vill bli av med honom!
Gunillas rättframma stil hade sin förklaring: Sigge hade varit hennes avlidne makes katt. Själv var Gunilla egentligen en inbiten hundmänniska hon sa alltid Katter är inget för mig!, men efter att maken gått bort hade hon blivit kvar med Sigge av bara farten.
Sigge behövde inte mycket tillsyn. Han var en duktig jägare som höll mössen borta, och enligt rykten hade han även nappat en och annan fisk. Han brukade alltid följa med husse ut på fisketurer. Det enda han önskade var att få tak över huvudet och en varm kamin de ruggiga vinterdagarna.
Malin och katten utkämpade något av ett krig. Hon försökte prata vett med honom, föreslog andra platser, till och med gav honom smakbitar från stan. Men Sigge var inte imponerad. Han såg misstänksamt på henne från håll och höll sig minst fem meter bort.
En gång sprutade hon kallt vatten på honom med trädgårdsslangen. En annan gång gick hon ut med visselpipa när hon skulle rensa ogräs, och när Sigge vågade sig in i landet rusade hon efter och blåste för fulla muggar så det ekade mellan hallonbuskarna. Hon skrattade ofta åt sig själv efteråt, särskilt när Sigge hoppade över staketet och vände sig om med den där förebrående blicken som om han ville säga: Så spelar man inte det där är fusk, innan han med rak svans försvann i snåren.
Tant Gunilla betraktade deras bataljer från andra sidan staketet och log. Särskilt nu när hennes dröm slagit in dottern hade tagit med sig lilla chihuahuan Lucky över sommaren, och Gunilla var lycklig över att äntligen få vara hundägare. Malin löste kattproblemet genom att köpa tre säckar sågspån och lägga ut i bortre hörnet av trädgården, där nässlorna vuxit höga.
Sigge uppskattade gåvan och höll sig därefter mest där. Malin pustade ut. Fast ganska snart lade hon märke till att katten hela tiden höll koll på henne: från buskarna, från taket, mellan plankorna i staketet. En kväll i mörkret när hon gick ut för att hämta in tvätt kände hon två självlysande ögon stirra på sig och blev så rädd att hela byn måste ha hört hennes skrik. Med Sigge var man alltid på spänn man visste aldrig var han dök upp härnäst.
Resten av sommaren bodde Malin i mormors hus, men till hösten återvände hon till universitetet i Uppsala och besökte stugan bara under helgerna.
En kall novembermorgon, när hon kom ut på altanen, låg det en snötäckt hög där. Sigge. Den stora katten satt hopkurad, täckt av ett tunt snötäcke, med istappar hängande från morrhåren. Han reagerade inte, rörde vare sig svans eller öron, utan bara kurade ihop sig. När Malin borstade bort snön ryckte han inte ens till. Hon klappade honom och såg att han försökte jama men det kom inget ljud, inte ens en liten andedräkt.
Utan att tveka bar Malin in honom i stugan. Hon svepte in honom i en filt, värmde hans ansikte och torkade isen från morrhåren med en varm handduk. Sigge gjorde inget motstånd han orkade inte. Med värmeflaskor runt sig låg han stilla medan Malin gick över till Gunilla.
Men Gunilla slog ifrån sig tanken: Han får bo i boden. Katten kissade ner hela huset, den där rackaren. Och han får aldrig mer sätta tassen innanför dörren! På sommaren, när Lucky kom in i bilden, hade Sigge börjat jaga hunden och märkt överallt. För att få lugn och ro placerade Gunilla honom i boden.
Sommaren gick ändå bra, men vintern blev tuff. Oisolerat skjul, snö och is Malin försökte vädja till Gunilla att ta in honom, men fick bara Jag har lagt torrfoder i en burk han klarar sig! Blir det för kallt får han dricka lite smältvatten. Släng ut katten! som svar.
Tillbaka i huset förstod Malin plötsligt: katten hade vänt sig till henne av en anledning. När allt hopp om Gunillas nåd var ute, kom han till den som han egentligen bråkat med hela sommaren.
Malin började ringa runt till släkt och vänner någon kanske ville ta hand om en stor, gammal katt? Ingen nappade. Kusinen Anna-Lisa föreslog att Sigge kunde få bo i lagårn med korna och grisarna bättre än utomhus, men själv hade de redan två katter i huset.
Efter ett tag reste sig Sigge, klev försiktigt ut ur filten, strosade sakta fram till Malin och satte sig mitt emot henne. Han såg henne rätt in i ögonen som om han förstod att hans öde hängde på vad hon skulle göra. Malin suckade djupt och ringde mamma i Västerås. Mamma brukade aldrig vilja ha djur hemma, men när hon mindes hur vänlig Sigges gamle husse varit alltid hjälpsam och med ett hjärta för både människor och djur blev hon rörd. Hon kom ihåg hur han bjöd på egenfångad fisk, och att katten alltid följde honom troget överallt. Det kom till och med en tår.
Beslutet fattades av sig själv.
Malin köpte en transportbur på ICA, bäddade in Sigge och tog honom med till Västerås. Ett nytt kapitel i hans liv hade börjat.
Och kanske är det där som Malin till slut förstod: att ibland är det just vi som haft våra konflikter med någon, som har möjligheten att göra skillnad och att godhet alltid kan börja med en liten handling mot någon som behöver den.
