Åtta år har jag varit hemmafru. Inte för att det var min dröm, utan för att livet blev så. Jag har två barn, en man som är borta på jobbet hela dagen, och ett hem som alltid är stökigt. Varje morgon går jag upp klockan 5:30. Innan någon annan har vaknat, står jag redan i köket och gör frukost.
Vid sju på morgonen har jag diskat, dammsugit vardagsrummet, bäddat sängarna och förberett halva lunchen. När min man går hemifrån säger han: Ta det lugnt här hemma. Som om att vara hemma innebär vila. Så fort jag stänger dörren bakom honom börjar dagens andra arbetspass: tvätta, skura golven, städa badrummet, plocka upp leksaker, handla mat, hämta barnen från skolan.
När barnen kommer hem finns ingen rast. Läxor, mellanmål, bråk, skrik, och ännu fler smutsiga kläder. Samtidigt kommer min man hem, trött, och slår sig ned med mobilen. Ber jag om hjälp säger han: Jag har jobbat hela dagen. En gång sa jag: Det har jag också, och han blev arg. Han sa att jag överdriver och att jag inte vet vad riktig trötthet är.
En dag sa jag att jag ville börja jobba igen. Jag vill tjäna egna pengar, komma ut, känna att jag gör något som är mer än att bara städa. Han svarade: Vem ska ta hand om barnen då? och Varför gifte jag mig ens med dig? och Du är självisk. Även svärmor lade sig i och sa att en bra kvinna är hemma.
Jag började känna mig osynlig. Ingen frågar hur jag mår. Ingen tackar mig. Om maten är för salt, klagar de. Är hemmet rörigt, är det mitt fel. Har barnen dåliga betyg, är det också mitt ansvar. Allt faller på mig.
En gång bröt jag ihop. Jag stod och diskade sent på kvällen, med ont i ryggen, och hörde min man säga i telefonen: Min fru jobbar inte, hon är hemma. Jag släppte tallriken i diskhon och började gråta.
Nu är jag trött. Trött på jobb utan lön, utan arbetstid, utan tack. Trött på att känna att mitt liv är instängt mellan fyra väggar. Trött på att vara bara hemmafru.
Och jag vet inte längre vad jag ska göra. Om jag ska stå ut, kämpa, eller försöka hitta ett jobb även om det skulle skapa konflikt i äktenskapet.
Tycker ni att hemmafrun är privilegierad, eller är det en börda som ingen riktigt vill se?
