Mamma är redan besviken på mig efter att hon fått veta att min mans släktingar har bjudit in oss att tillbringa sommaren hos dem. De bor vid kusten och vill gärna att jag och min dotter kommer och bor där hela sommaren. Självklart vill jag åka. Läkaren har uppmuntrat oss att låta barnet tillbringa sommaren vid havet, så att hon blir friskare och mindre förkyld resten av året.
Men mamma gråter och tycker att det är oacceptabelt, eftersom sommaren är den mest hektiska tiden med allt arbete i koloniträdgården och att hon inte kan klara sig själv. Hon förlitar sig verkligen på min hjälp. Hon påminner mig om att jag knappast hjälpte till alls förra året. Det är sant, förra året hade jag en liten bebis och all min tid gick åt till henne, så trädgården föll bort.
Redan under gymnasiet började jag tröttna på mammas trädgårdsprojekt. Medan alla andra njöt av sommarlovet tvingades jag nästan varje dag till kolonilotten, med en lista på sysslor rensa ogräs, vattna, plocka och så vidare. Föräldrarna jobbade och kunde bara vara med på helgen. Men jag hade ledigt, så varför inte slita i trädgården?
När de andra barnen badade och cyklade, stod jag lutad över morötterna. Allt för att mamma, när hon pillade bland sina gurkor, kunde klaga på att jag ändå gjorde allt fel under helgen.
I universitetsåren ville jag jobba extra under sommaren. Ändå kom nya förebråelser om att jag svek trädgården.
Sen, när jag gifte mig, försökte mamma engagera min man, Henrik, men han följde bara med några gånger innan han insåg att arbetet aldrig tog slut och aldrig blev riktigt klart. Han sa ifrån, och mamma blev jätteupprörd hon menade att det var för oss också, inte bara för henne. Men Henrik tyckte det var betydligt enklare och billigare att köpa allt på ICA än att kämpa helgen lång i jordgubbslandet.
Jag själv gick dit allt mer sällan, även om mamma ständigt påminde mig, ibland i långa SMS. Sen blev jag gravid och då försvann frågan ändå jag klarade inte hettan under graviditeten.
När vår dotter, Freja, kom, hoppade jag faktiskt över hela trädgårdssäsongen. Mamma försökte visserligen antyda att det borde gå att kombinera, men insåg nog att det med en liten bebis bara skulle bli jobbigt. Men planer inför nästa år gjorde hon förstås ändå.
Mammas resonemang var att barnet skulle vara större nästa sommar, så vi kunde turas om, och min insats i grönsakslandet kunde öka igen.
Och Freja mår så mycket bättre! Här i stan är allt smutsigt, pollen överallt, men på landet är luften frisk, sång av koltrastar och vi kan köpa en liten pool och sätta upp ett parasoll, och låta henne plaska bäst hon vill, drömde mamma.
Själv blev jag inte ett dugg varm i kläderna av dessa utsikter, men vågade inte säga det rakt ut. Jag hade helt andra planer.
Vid jul kom Henriks moster, Birgitta, förbi och hälsade på svärmor. Hon är också Henriks gudmor och de har alltid haft tajt kontakt. Birgitta och hennes man bor ute vid Bohuskusten, har ett eget hus, och deras vuxna son är utomlands och jobbar nu, så de är själva.
De bjöd oss till sommaren, och de menar verkligen allvar. Vi får bo gratis, de vill verkligen att vi kommer.
Först tänkte jag att det var lite artighetsfraser, men när Birgitta ringde flera gånger till Henrik för att påminna och peppa oss så märkte jag att hon verkligen ser fram emot det. Henrik kan förstås inte vara borta från jobbet hela sommaren, men en vecka i början av juni för att skjutsa oss dit och en vecka på höstkanten för att hämta hem oss, det kan han fixa.
Vi har längtat till havet, och läkaren har ju också sagt att Freja behöver frisk luft och saltvatten för att bli mer motståndskraftig under vintern. Så jag är helt inne på det. Om bara inte mamma hade saboterat alltihop.
Genast blev solen farlig, och varför skulle jag bo bland främmande folk och förresten, trädgårdsarbetet är minsann också bra för barnets hälsa. Hon påminde att hon minsann slet helt själv i fjol. Att jag bestämt mig för havet gör henne upprörd.
Jag kan ju inte låta bli att tänka vem i hela friden skulle välja att stå böjd över rotselleri och jordfräs, om alternativet är Bohusläns saltstänkta klippor? Särskilt när vi ändå inte behöver nånting ur mammas trädgårdsland. Vi köper allting på Coop, och hennes burkar med inlagda rödbetor och plommonmarmelad står orörda i matkällaren, vi äter inte sånt och ingen saknar det.
