När solen steg över Stockholms glittrande tak, mindes Mikael plötsligt att hans frus födelsedag var redan imorgon. Han låg där i sängen och funderade länge och drömmande på vad han skulle ge henne, för han visste innerligt att han hade Sveriges bästa hustru, och den mest underbara mamman deras fyra barn kunde önska sig. Hemmet var alltid skinande rent som en vinterkristall, maten doftade från köket och barnen tycktes trivas och vara omsorgsfullt älskade. Hans hustru, som hette Ingrid, glömde aldrig sin Mikael, hon såg på honom med de där blå ögonen och tycktes alltid förstå vad han längtade efter innan han själv visste det.
Deras barn bar svenska namn Linnea, Saga, Tuva och Algot och var mellan sex och sjutton år gamla. Det var något märkligt med Ingrid, som om hon svävade lite över golvet när hon gick, och hon hann alltid med sex gånger mer sysslor än någon normal människa. Hon skapade familjesemestrar som var lika fantasifulla som en midsommarnatt, pysslade handgjorda troll och blommor till förskolan, satt i otaliga föräldraråd, hjälpte till med läxor, talade från hjärtat med både barn och deras vänner, och tillredde stora grytor med köttbullar och potatis så att hela huset fylldes av värme och trygghet.
Ingrid verkade alldeles nöjd och lycklig, hon brukade säga det på sitt eget vis: “Jag har allt jag behöver,” för hon var inte god att klaga över livet. När Linnea och Algot var små som ekollon, frågade Mikael henne en gång vad hon egentligen ville ha till födelsedagspresent. “Jag vet inte,” sa hon drömmande, “men kanske vet jag ändå… Jag önskar mig en ledig dag! Bara för mig själv, från morgon till kväll. Jag vill sova, flyta omkring i ett badkar, vara alldeles ensam…” Men ingen tog denna önskan på allvar, det tedde sig så overkligt, så alla skrattade och lät den flyga iväg med vinden.
Det var nästan omöjligt barnen var små då, och vem kunde frysa tiden och stanna hemma en hel dag med fyra barn? Ingrid trodde inte ens hon menade det, och i verklighetens ström fick hon istället en sats kastruller i present, och tanken försvann ut i drömmen.
Nu, när barnen var större och snart på väg ut i livet, började Ingrid allt oftare tala om hur hon ville se dem växa, vingarna breda, se dem finna egna stigar. Men än så länge tog hon hand om alla, och hushållet snurrade vidare i stilla cirklar. På den här födelsedagen gav Mikael henne ett par vackra guldfärgade örhängen, glittrande som norrskenet. Ingrid blev glad och satte dem genast i öronen.
Hon dukade upp ett fantastiskt bord, samlade de närmaste vännerna, och kvällen blev fylld av skratt och svenska visor, som en lång surrealistisk dröm där tårtan dansade och kaffekoppen svävade. Klockan ett på natten vaknade Mikael alla barn låg och sov, men Ingrid var fortfarande uppe, som en nattfjäril, diskade de sista tallrikarna i köket. Hon såg trött och lite genomskinlig ut.
När Ingrid steg upp nästa morgon, var hela huset märkligt tomt, som om det vore svept i snö och tyst. Hon gick sakta till köksbordet där ett handskrivet brev låg och väntade, prydligt under saltkarret. “Vi har åkt ut till stugan för att besöka mamma,” stod där, “Vi ville inte väcka dig. Vi kommer tillbaka imorgon, så glöm inte att vila ut ordentligt.” Allt var tyst och flytande.
Och just då ringde det på dörren utanför stod en kurir med en stor drömmande bukett blommor, som sträckte sig mot henne med lika färgstarka färger som ett svenskt sommarfält. Ingrids hjärta dansade mellan sömn och vakenhet, och hon visste: Denna dag var verkligen hennes egen.
