Patrik var en stillsam ung man, utan dåliga vanor, men i drömmen gled tiden som vatten genom hans fingrar. När han fyllde tjugofem, fick han av sina föräldrar en lägenhet eller kanske var det bara en nyckel till ett rum som svävade i luften, och pengar till den allra första insatsen på sitt banklån. Stockholm låg trygg och tyst runtom honom när han började leva ensam bland eternitdrömmar i sitt eget hem.
Patrik arbetade som programmerare, hans dagar var ordnade och avskilda, och på kvällarna cirklade han kring sitt eget tysta sällskap. För att lätta på tristessen bestämde han sig för att adoptera en liten kattunge den lilla med framtassarna som liksom gled och snubblade över golvet. Människorna som hade kattungens mamma ville låta den försvinna för gott, men Patrik tyckte synd om katten och tog den till sitt hjärta. Han döpte henne till Sötis, och deras liv flöt ihop i mjuka skuggor; Patrik skyndade från jobbet för att möta Sötis på hallmattan, och Sötis väntade alltid, tyst och spinnande, där.
Efter ett tag började Patrik dejta en flicka från sitt kontor. Hon hette Linnea ett namn som bara dansar på svenska läppar och var beslutsam som vinden. Hon erövrade Patriks liv så snabbt att hon redan inom en månad flyttade in i hans flytande värld.
Men Linnea uppskattade inte Sötis, hennes ögon blev hårda och hon bad Patrik, gång på gång, att göra sig av med katten. Patrik vägrade, förklarade att Sötis var hans vän, hans lugn och hans hemliga tröst. Men Linnea gav sig inte, och började återigen föreslå att Sötis måste bort hon menade att kattens udda tassar förfulade deras hem, att gästerna blev förskräckta av att se dem. Patrik tuggades sönder mellan Linnea och Sötis, för han älskade båda i detta drömlika landskap.
Hans föräldrar såg inte heller med milda ögon på Linnea. De tyckte hon var fräck och skarp, som knivar i snön. De rådde Patrik att vänta med att låta relationen bli bindande, att inte låta hennes skugga fastna för evigt.
När Linneas föräldrar kom på besök blev nattens dröm ännu mer surrealistisk. Linneas pappa skrattade som en snöstorm när han såg Sötis, kallade henne konstig. Patrik stegade fram och försvarade sin udda vän. Men hela kvällen hånade Linnea och hennes far kattens utseende, gav Patrik råd att lämna djuret, hittade på fantasifulla platser där katten kunde skickas bort först till Norrlands skogar, sedan ut i Oslös gator. Linneas mamma skrattade hon också, en frostig ljudbild kring katten.
Nästa dag, när Patrik kom hem från jobbet, var Sötis borta. Drömmen blev ett hugg. Patrik frågade Linnea och fick ett svävande svar: hon hade tagit katten till veterinärkliniken och lämnat henne där bland fremmande dofter.
Patrik gav sig ut en jakt i ett Stockholm förklädd till labyrint, letade i fem timmar bland gränder och snö, till Sötis plötsligt låg i hans famn, spinnande och lugn, som om inget någonsin hänt. När Patrik kom hem, såg han Linnea och sa åt henne att packa sina saker en rörelse nästan drömskt mekanisk och lämna hans liv. Han ville inte se henne längre; hennes skugga var nu bara en bruten gren i hans dröm.
Dagen därpå packade Linnea tyst och gick, likt ett löv i höstvinden, förvånad över att en liten svensk katt kunde vara mer värdefull än hon själv. Patrik och Sötis fortsatte att bo tillsammans; och varje kväll när Patrik kom hem, väntade Sötis på honom, och hennes spinnande blev grunden till ett nytt, stillsamt liv.
