Äpplet
Du är precis som din mamma!
Hur menar du, mormor? Svea spände kroppen utan att hon tänkte på det, men slappnade snabbt av. Vem försökte hon försvara sig mot egentligen?
Listig som få! Hon lyssnade aldrig på någon, och du är precis likadan!
Vad borde jag höra på då?
Mig! Det är mig du ska höra på! Och visa respekt! Jag har levt längre och vet vad som gäller i livet, förstår du?
Svea tittade förvånat på den lite rufsiga, högröda kvinnan som viftade med fingret framför hennes näsa.
Så märkligt. Varför kräver hon egentligen att vi ska lyssna på henne? Hon dyker bara upp och försvinner inte frivilligt!
Svea lekte lite med fingrarna, ungefär som om hon höll i en suddgummi. Tänk om man kunde sudda ut den här jobbiga dagen. Lägga till lite sol här, dra bort lite skugga där Hon ville inte ha mörker, ingen dramatik, inget skrikande… Mamma hade aldrig höjt rösten åt henne. Mamma brukade alltid säga att vanligt folk både borde lyssna och verkligen höra.
Nu öppnar vi öronen, Svea-lilla, och lyssnar ordentligt! Precis som kaniner gör! Vet du varför de kan höra så bra? Därför att räven smyger runt så försiktigt, och om kaninen är oförsiktig och lyssnar dåligt då tar räven den, sådär, på direkten!
Sluta! Lilla Svea blev alltid alldeles tyst och stirrade häpet på sin mamma.
Det är klart vi inte vill det! Därför är kaninen smart, lyssnar ordentligt med öronen och springer fort med benen! Ingen räv hinner ifatt en sån!
Det där var länge sedan. Svea hade hunnit bli nästan vuxen, men minnena av mammas små sagor och livslektioner satt kvar som färsk färg.
Det är märkligt som yngre tyckte hon ofta att mamma överdrev, men nu har hon fattat så väl.
Ta bara den där mormorn. Henne kände Svea knappt före förra året. Hon hade bott i en liten stad på västkusten tillsammans med mamma, gått på dagis, bråkat med Signe och Maj, för att sedan bli sams och springa barfota till kiosken för att köpa glass. Sedan var det skolan, Oskar, de första kyssarna nere vid bryggan i solnedgången.
Och mamma fanns där…
Svea greppade tag om den stora plastpärlan på sitt hemmagjorda armband mammas armband och höll den mellan fingrarna.
Men det är ju bara fejk? brukade hon fråga. Och se ändå hur fint det blev! Ibland, Svea, är det så att det riktiga och ärliga faktiskt är jobbigt och svårt. Ibland gör ett substitut lika mycket nytta. Det värmer, glädjer och liksom tröstar.
Hur menar du?
Tänk på det här sättet: för ett par veckor sedan bråkade du och Signe. Varför då?
Hon sa att vi var fattiga, och att du köpt fake-nikes åt mig och inte riktiga. Hon har sett på TikTok hur äkta egentligen ska se ut.
Det var Signe förstås. Och vet du, hon har rätt. Skorna har din farbror Lasse sytt själv. Men vi har aldrig sagt att de är äkta Nike, eller hur?
Nä.
Men de är av finaste lädret, och han gjorde dem av kärlek till dig. Gillar du skorna?
Ja!
Så vad spelar märket för roll? Folk älskar att jämföra, men det är ju fullständigt oviktigt egentligen. Viktigast är väl att man är riktig inuti och resten… Den ena bryr sig om etiketter, den andra är glad för det den har.
Svea hade tänkt på det där länge. Till och med städat både sitt eget och mammas rum när hon grunnade på saken. Sen gick hon ut i köket där mamma kokade aprikosmarmelad och ställde sin fråga:
Mamma, är Signe min bästa vän då? Hon säger snälla saker ibland, sen plötsligt nåt taskigt… Jag vet att hon faktiskt gillade mina skor egentligen. Signe ville väl bara inte erkänna det?
Hur vet du?
Maj berättade. Hon sa att Signe tjatade på sin mamma att få ännu snyggare skor än mig.
Åh, Svea… Elin, Sveas mamma, la ner träskeden hon rört i grytan med och kramade dottern. Var inte så snabb att döma. Signe är fortfarande liten hon också…
Men jag är inte liten! Svea slet sig loss och blängde.
För mig är du alltid min lilla flicka, svarade Elin kärleksfullt. Och så är det med mammor. Jag skulle ibland gärna vilja vara liten igen, bara för att få bli omkramad och tröstad en gång till
Elin log, pussade sin dotters panna och rufsade till hennes hår.
Nåja! Vi pratade ju om dig och Signe… Svea, ge henne lite tid. Tänk på när hon bar dig hela vägen hem när du slog dig på lekplatsen? Hon grät i väntrummet hos doktorn, nästan värre än du.
Ja
Och minns du nya tuschpennorna hon gav dig när du var sjuk och hon inte fick hälsa på? Gav dem rakt av bara för att du skulle må bättre och kunna rita en extra fin teckning åt henne. Du minns det också, eller hur?
Jag minns..
Sådär. Och sen gräl om skor sånt är ändå bara trams. Senare inser ni hur lite det betyder! Glöm inte ta vara på det viktiga istället.
Hon har redan bett om förlåtelse.
Och du?
Jag sa att jag inte ville se henne, och att vi inte alls är fattiga!
Var du arg?
Jättesur!
Och nu?
Nu är jag fortfarande lite arg. Men mindre…
Då väntar du tills ilskan lagt sig helt, och sen blir ni sams igen. Försöker du när du ännu är arg, så blir ni bara mer osams.
Hur Svea saknade sin mamma nu Mamma hade verkligen vetat vad hon skulle säga.
Mormor dök upp plötsligt.
Svea hade inte en aning om att mamma mådde dåligt eller att hon ringt sin gamla svärmor och bett henne komma.
Nämen hej, Elin! Tänkte väl aldrig att vi skulle ses så här! Damen i bred solhatt pustade ut mot grinden, röd och svettig. Vad varmt det ska vara, jag vet inte hur jag ska stå ut!
Hej, Birgitta!
Svea vände sig undrande om. Mammas röst lät annorlunda nu.
Är detta Svea? Birgitta granskade flickan. Ser ingen likhet! Är du säker på att hon är Peters dotter?
Typiskt, du har inte ändrat dig ett dugg.
Nu lät mamma ironisk och Svea slappnade av lite. Det betydde att allt inte var katastrof.
Svea gillade inte mormor. Hon var högljudd, nervös och tempot högt. Hela huset blev rörigt så fort hon satte igång och alla djur flydde. Katten Tusseline gömde sig under soffan, och den gamla hunden Snoddas la sig tyst ute under äppelträdet.
Äntligen någon vettig här hunden! Begriper att man bör hålla sig undan. Djur ska överhuvudtaget inte vara inomhus!
Katterna såg det som en klar varningssignal, särskilt när Birgitta tog fram moppen, och de strök kvickt ut på gården.
Där och då, första gången, visade Svea sitt rätta jag. Hon fångade in Tusseline, höll henne under armen och gick bestämd till sitt rum.
Vad är det för fasoner! Svea! brölade Birgitta, så Snoddas skällde till ute på gården.
Jag tar hand om henne! svarade Svea och såg mormor rakt i ögonen. Katten får bo i huset, och Snoddas också. De har varit här längre än du. Du pratar om ordning håll dig till din, men här bestämmer vi. Du är gäst.
Svea! Elin tappade nästan andan men höll för munnen. Hon hade aldrig hört sin dotter prata med vuxna så.
Till hennes förvåning blev Birgitta inte förolämpad utan smålog och sa halvt i smyg:
Det märks att hon är av vårt släkte! Äpplet faller inte långt från trädet. Elin! Lite tukt hade kanske inte skadat ändå?
Efter det lät Birgitta faktiskt katterna vara. Hon stötte bort dem med foten ibland, men slängde dem inte ut.
Inte för att någon hade tid att bry sig. Allting hände så fort Svea tittade ofta på gamla moraklockan i hallen och önskade att den kunde stoppa tiden.
Varför måste allt gå så fort? Mamma var ju fortfarande ung och så viktig för Svea Det fick inte vara slut nu, det var fel!
Men tiden lyssnade inte på Sveas böner. Klockan tickade vidare oavsett.
Läkare, mediciner, sjukhus…
Elin gick bort en kall vårmorgon.
Kvällen innan hade Svea öppnat fönstret, släppt in den salta brisen från havet och viskat:
Mamma, snart blommar din körsbär.
Jag hoppas verkligen det, Svea Jag vill så gärna se den blomma en gång till!
När Svea fick höra att mamma inte längre fanns, bröt hon hastigt av den gren som sträckte sig in mot mammas sovrum. Vem skulle se på den nu…?
Birgitta tvekade inte. Hon tog Svea i famnen, halade fram en näsduk stor som en duk och kommenderade:
Gråt på nu! Skrik av dig, gör vad du känner. Bär det inte med dig sen. Det är aldrig ditt fel. Vi har alla vår egen tid
Hur kunde mormor veta precis vad Svea bar inom sig? Jo, det var just Svea som i smyg kände sig skyldig mamma jobbade för mycket och varken vilade eller unnade sig själv något för Sveas skull Ville att Svea skulle välja sin väg, få en framtid…
Och Svea då? Hon hade hängt med Oskar och tjejerna istället för att satsa på skola och måleri. Betygen föll. Visst hade hon repat sig på sistone, men det vågade hon aldrig säga till mamma, hon ville inte göra henne orolig.
Det där brevet, skrivet av Elin till Svea, fick hon först på fyrtioförsta dagen.
Här, varsågod. Nu får du läsa. Mamma hade några ord till dig.
Men varför är kuvertet öppnat? Svea vred på det enkla vita brevet, utan frimärke och adress.
“Till Svea” var det enda som hastigt stod på baksidan, med mammas snirkliga handstil.
Vad tror du om mig? Jag är kanske inte alltid söt mot dig, men läsa andras brev där går gränsen! muttrade Birgitta. Kom och hjälp mig i köket om du vill, annars får du vara ifred nu.
Birgitta lät faktiskt lite sårad, för hon gick direkt ut i köket utan mer tjafs, och Svea blev stående i dörren till sitt rum. Hon lutade pannan mot dörrkarmen där mamma för hand ritat alla Sveas längdmått under åren.
Men titta, vad Svea har vuxit! Vad stor hon blivit!
Det var nästan som att mammas röst hördes kristallklart. Stor! Vadå stor? Vore man stor så förstod man väl bättre, och gjorde inte folk ledsna utan anledning. Det skulle mamma aldrig godkänt.
Svea satte sig på golvet, med brevet i knät, och vågade nästan inte öppna det. Det var så mycket hon ville säga mamma. Så mycket hon aldrig hunnit fråga.
Kuvertet var tjockt och proppat med små tättskrivna blad rivna ur ett kollegieblock. Svea drog katten Tusseline till sig i famnen och började läsa.
“Svea! Torka tårarna nu genast! Du är min starka tjej, vet du det? Livet är fantastiskt, och det finns så mycket vackert. Slösa inte bort din tid på att sörja det som aldrig blev, utan uppskatta det vi hade. Du säger att vi fick så lite tid tillsammans men jag säger vi hade så extremt mycket tid ihop! Mer än du ens förstår. Men okej, jag ska berätta från början, det är din historia, och du har rätt att veta
Var ska jag börja? När jag träffade din pappa, kanske. Han var speciell. Rödbrusig och solsken. Flickorna sa: Herregud, han är rödhårig! Men de såg inte hur varm han var. Du har fått hans fräknar, ögon och näsa allt det andra är mitt.
När du föddes, hoppades han att ditt hår skulle locka sig som hans mammas din mormor Birgitta.
Svea, hon är i grund och botten en god kvinna. Låt henne vara så emotional, hon är alltid rakt på sak, högljudd, men också pålitlig och snäll.
Du undrar kanske varför du aldrig mött henne innan? Det är mitt fel. Jag var ung och dum. Jag såg inte henne förlåt mig!
Din pappa och jag levde bra ihop tills han träffade någon annan. Sånt händer faktiskt. Han slutade inte älska dig, han bara fann någon annan.
Birgitta dök upp för att försöka laga det. Tyvärr blev det gräl. Vi sa mycket vi borde ångrat, och jag blev så sårad att jag sa att du inte ens var hennes barnbarn
Gud, vad korkad jag var! Det är så lätt att säga fel. Och så svårt att ta det tillbaka.
Hon var faktiskt den som tog hand om mig när jag var gravid och gick på knäna. Lämnade allt och stannade i vår lilla lägenhet i Göteborg, lagade matlådor, fixade och donade.
Sen, efter separationen, träffade hon också pappas nya och hennes barn. Ja, Svea, du har faktiskt syskon. Vill du, så kan mormor presentera er. Jag och Birgitta pratade om det innan. Människan är aldrig ensam om hon har familj omkring sig. Tänk på det.
Och nu Svea, snälla, plugga! Jag vill så gärna att du bygger dig en egen framtid! Men varken jag eller mormor ska bestämma åt dig. Du har fått din talang använd den! Du är konstnär, tappa aldrig din dröm, även om det blir tufft ibland. Jag har lagt undan pengar åt dig. Inte jättemycket, men nog för att klara ett eller två år. Resten får du lösa själv. Du vet ju att du, redan här hemma, tjänade ihop flera tusenlappar på att måla väskor och tavlor till turisterna varje sommar. I Stockholm eller Göteborg lär det gå ännu bättre.
Snälla, Svea, sätt dig inte på tvären nu. Jag är så stolt över dig!
Sluta gråta, mamma älskar dig!”
Länge satt Svea med huvudet mellan händerna, medan Tusseline snusade ihop sig tätt intill. Mamma hade ju sagt att man inte skulle gråta.
Svaret kom i form av Birgitta, som kikade in, tände lampan och beordrade:
Nu räcker det med mörker! Kom, vi tar en kopp te och pratar. Det är dags att ta tag i livet!
Idén om “konstnär” gillade Birgitta inte alls. Hon försökte få Svea att förstå hur mycket bättre det vore med ett riktigt yrke, typ ekonom eller sjuksköterska, men Svea bara skakade på huvudet.
Usch, du är envis som en gammal tax! Du ärver verkligen din mor! Envishet, och förmågan att trasa sönder livet för folk utan att ens mena det, där har vi det! Vem visste att din mamma ändrat ditt för- och efternamn? Jag sökte och höll på, kontaktade folk från Malmö till Haparanda, och visste inte att hon bytt namn på dig!
Det var farbror Lasse som hjälpte oss.
Den där Lasse! Jag ska nog ta ett snack med honom! Han får känna av min hand när vi ses.
Nej, snälla Birgitta. Han har hjälpt oss så mycket!
Ja, ja. Men allvarligt talat, Svea konstnär? Hur ska du klara dig?
Jag har bestämt mig, mormor. Mamma gav dig mina pengar låt mig resa när jag fyllt arton om en månad. Sen klarar jag mig själv.
Birgitta blev tyst, reste pekfingret, men ändrade sig. Hon granskade Svea och flinade, vecklade ihop tre fingrar till en barnslig liten symbol och sa med glimt i ögat:
Då så. Då följer jag med! Ser till att du blir riktig konstnär. Jag har lovat din mamma att inte släppa dig. Och gissa vad nu är det mat. Ät, det kommer du att behöva!
Några år senare, i en liten privat galleri centralt i Stockholm, vandrade en udda kvartett i de vita salarna.
En rufsig rödhårig dam (Birgitta), en lång kille med glasögon och Svea med sin lille son i famnen.
Och? Vad tycker du då? Svea kunde inte hålla sig från att fråga, fast hon lovat att vänta.
Birgitta såg på barnbarnet, snörvlande som vanligt, tog pojken i famnen, torkade bort mjölk ur mungipan och lyfte honom till höften.
Jodå. Tavlorna är faktiskt fina. Och ramarna valde du rätt. Men ärligt talat, så sabbar du en del färg i onödan! Svea! Du borde ha målat mindre Och fy så rörigt du har i ateljén! Jag var där i morse ett fullständigt kaos! Anton! ropade hon till glasögonkillen. Ser du inte hon sover dåligt? Kolla under ögonen!
Va? Är det nåt mer nu, Birgitta?
Jag tar lille Filip med mig. Ni sover ut och piggar på er. Sedan kommer ni till oss i helgen och äter middag. Alla nöjda? Bra! Kom, vi sticker nu, eller hur lilla gubben?
När Birgitta gick förbi Svea stannade hon till, smekte hennes kind och viskade:
Din mamma är så stolt över dig, flicka lilla. Det är jag med. Det vet du, va? Du lilla äpplet…
©Svea log. Allting blev liksom helt för ett ögonblick. Hon såg sig omkring: vita väggar täckta av hennes målningar, färgfläckarna som letat sig ut på golvet, barnvagnen i hörnet, spåren av ett liv som tagit plats igen. Det luktade kaffe från receptionen och någon skrattade på innergården nedanför.
Anton la handen på hennes axel och stod där en stund tyst. Svea snuddade vid armbandet på sin handled mammas fejkpärlor, slitna men vackra. Hon kände en värme gå genom hela kroppen, inifrån och ut.
Snoddas skulle ha älskat den här dagen, tänkte hon, ja till och med Tusseline hade nog haft förståelse för att det sprang barn och mormödrar i ateljén ibland.
Svea vände sig mot de sista solstrålarna som pressade sig in genom fönstret. De dansade över hennes mest älskade tavla: ett äppelträd i blom, fullt av röda, mogna frukter. I dess skugga satt figurer några bekanta, några bara skuggor, alla en del av henne själv.
Hon blundade ett ögonblick. Mamma, tänkte hon, här är jag, och mitt träd står kvar. Grenarna är starka och äpplena, de faller precis där de ska.
Och när helgens middag närmade sig, och hon stod där, trött men levande, med sitt lilla barn under armen och doften av mormors stek i hallen, hörde Svea för sitt inre den där rösten igen, varm och bestämd:
Lyssna ordentligt nu, Svea-lilla. Spring så långt du kan men glöm aldrig var du har ditt träd.
Hon log, torkade bort en smal färgränder från barnets kind och gick in. Det fanns kärlek kvar att både ge och ta emot. Allting hade börjat om.
