Erik hade alltid föredragit sommarnas mete, men även vintertid åkte han ut ett par gånger. Som han själv sa, ”för att frysa lite”. Fisk fick han sällan med sig hem, men det räckte till en god fisksoppa och lite över åt katterna i grannskapet.
Nu hade Erik konstaterat att isen på Siljan var tjock nog, och han rustade för nästa tur. Tidigt på morgonen smög han ut med sina doningar, tog smörgåsarna från kylen och gick ut på tå – hans fru Kerstin och barnen Olle och Märta sov fortfarande som stockar.
Inte en själ syntes på sjön. Inte ens de mest inbitna fiskarna tycktes vilja byta ut julbordet mot vinterkylan. Men det bekymrade inte Erik.
”Desto mer fisk åt mig”, tänkte han och började lugnt nysta upp linan.
Just då såg han en rörelse nära stranden. En stor, lurvig hund trevade sig försiktigt ut på isen och stirrade rakt på Erik. Allt tydde på att hunden levt länge i skogen: ovårdad päls, insjunkna sidor, vaksam blick.
Hunden närmade sig försiktigt med en svag viftning på svansen, som för att visa att den inte var fientlig. Erik förstod direkt att den nog en gång varit tam – en vildhund hade länge sedan stuckit i väg utan att söka kontakt.
Hunden följde fiskandet med stor uppmärksamhet. Särskilt glad blev den varje gång Erik drog upp en abborre. Den hoppade till och viftade på svansen, som om den firade fångsten.
Smörgåsarna delades lika – tur att Kerstin packat extra. Mot slutet av lunchen blev hunden så modig att den nosa på termosen med varm choklad. Men drycken föll den inte i smaken.
Problemet uppstod när Erik började packa ihop. Hunden tänkte inte gå någonstans; den cirkulerade kring bilen. Erik tvekade – att ta med en vuxen hund hem var inte planen.
Så fort bilen rullade i gång, travade hunden efter, inte på vägen utan i diket, trampande i snön.
Erik vände sig om, stirrade stint framåt, men efter några minuter kunde han inte låta bli att kika bakåt. Hunden, fast mager, hängde med. Med en suck bromsade Erik.
Hemma möttes han av hela familjen: Kerstin och barnen hade just ätit frukost och gått ut för att bygga en snögubbe.
”Nå, blev det mycket fisk idag?” log Kerstin. ”Fisken var sådär. Men se vilket praktexemplar jag fick!” skrattade Erik och öppnade bakdörren. Hunden klev försiktigt ut och viftade på svansen.
Några veckor senare var alla tvivel borta. Hunden, som fått det udda namnet Ruda, hade redan tagit över gården och lät till och med barnen rida på ryggen. Veterinären bekräftade att hunden var frisk, om än mager. Men det skulle snart rättas till med hemmamat…
