Inte längre hustru
Tolle, har du tagit blodtrycket idag? Och pillret? Ulrika kikade in i vardagsrummet, torkade händerna på förklädet.
Men åh, Ulrika, nu får du ge dig med det där blodtrycket! muttrade han, blicken kvar i mobilen. Jag har möte om en timme. Var är min blå skjorta, den där bomullsskjortan? Har du strukit den?
Jag strök ju tre skjortor igår, du sa själv att den skulle till kemtvätten för det var en fläck…
Du blandar alltid ihop allting! Ingenting kan man lämna åt dig. Jaja, ta fram vilken som helst då. Och gör starkt te, inte ditt kamomillte, det smakar bara gräs.
Ulrika spände axlarna, men teg och gick ut till köket.
Det var november utanför fönstret, blött och grått. Huset mittemot, ett åttavåningshus från sextiotalet, var mörkt i nästan alla lägenheter bara några få fönster lyste svagt. Ulrika Pettersdotter Lind, femtiosex år gammal, stod vid spisen och såg hur vatten började bubbla i den gamla kannan med naggad emalj i pipen. Hon hade tänkt byta ut den redan i våras. Men det hade inte blivit av.
Hon hällde upp svart te i hans vanliga, breda mugg, inget kamomill, ingen mynta. Plockade fram en tallrik med mackor hon gjort i gryningen. Bröd och smör, prästost, korstarna bortskurna eftersom hans mage var kinkig. Skar upp en tomat novembertomater smakade som kartong men vitaminer behövs väl ändå. Lade allt på en bricka och gick in till vardagsrummet.
Torbjörn Lennart Lind, femtioåtta, satt i fåtöljen och skrollade mobilen. För tre månader sedan blivit chef för teknikkontoret. Tidigare hade han i tjugo år varit vanlig ingenjör. Men när Olle gått i pension, blev Tolle chef som den med längst erfarenhet i gänget. Jobbet gav fem tusen extra i lön, eget kontor och, visade det sig, en helt ny självbild.
Ställ där, mumlade han utan att lyfta blicken.
Ulrika ställde ner brickan. Tvekade.
Men Tolle, ta nu pillret. Du hade ju ont i huvudet i går.
Igår ja. Idag är det bra. Låt mig vara, måste snart ringa.
Hon gick ut, stannade i hallen hans kappa, hennes fodrade jacka med sliten mudd, paraplyet med krokigt spröt. Tittade rakt fram på ingenting. Sedan började hon torka av köksfönstret något annat att göra visste hon inte riktigt.
Så hade det varit i nästan tre veckor. Sedan Tolle blev chef, och efter kursen i Göteborg som han kom hem ifrån påfallande pigg, kortklippt och självsäker. Hon hade först glatt sig tänkt att han fått energi. Men sen började det märkas annat.
Nu klagade han ofta på maten. Förut åt han bara, nu fick hon höra att soppan var för salt, biffarna torra, korv och makaroner var för dagisbarn, inte för chefer. Hon ifrågasatte, men blev bara tyst utstirrad.
Men Ulrika, du får laga något vettigt. Gratinerad lax, fräsch sallad, det där du gör med olja och spenat.
Hon lagade alltihop. Han åt tyst, och hon trodde det var lugnt. Nästa dag kom han hem moloken:
Hans nya kollega från kursen, Björn Andersson, hade en fru som var hemmafru. Och du skulle ha sett henne, alltid prydlig, gör inget annat än tar hand om hem och ser mänsklig ut.
Ulrika sa inget. Hon kunde ju sagt att hon jobbat länge, men blev utköpt som ekonomiassistent för fyra år sen. Att hon gick upp före honom, la sig senare, skötte hushåll, apotek, läkartider och allt. Det kunde hon sagt. Men hon var van att tiga.
För två dagar sedan rämnade tystnaden.
Tolle kom hem vid åtta. Ulrika tog av färsk, fettsnål kycklingsoppa från plattan för hans kolesterol. Köket doftade dill och morot.
Tog tid idag, sa hon frågande.
Möte drog ut, sparkade av sig skorna på dörrmattan.
Maten klar, kom och ät.
Han kikade ner i kastrullen. Rynkade på näsan.
Alltid kyckling.
Kolesterol. Läkaren sa…
Jag vet att jag har kolesterolproblem. Behöver inte få sjukhusmat hemma också.
Hon hällde upp soppan, la bröd på fat. Han åt, reste sig och gick. Lämnade tallriken. Ulrika diskade, torkade spisen, och sedan gick hon in:
Det finns kompott kvar, vill du ha?
Han tittade på henne länge innan han till sist sa:
Nej. Ulrika, titta på dig själv är du snäll.
Hon förstod inte.
Vad?
Jag sa, titta på dig själv. När gick du till frissan sist? Dina hår testar. Och den där rutiga morgonrocken ser ut som någon lanttant.
Kranen droppade i köket. Någon granne hade TV:n på bakom väggen.
Tolle, sade hon tyst.
Ja? Jag bara säger som det är. Ska på firmafest, träffa folk, min fru måste se ut som folk. Inte som…
Folk, säger du? Vilka? På tre månader har du inte bjudit hem någon.
Det är pinsamt! Han höjde rösten, ordet pinsamt föll tungt i rummet. Björns fru så prydlig och vårdad. Och du… Sliten, i den där rocken, håret obefintligt…
Torbjörn, sa hon helt och hållet, vilket var ovanligt. Du fyller sextio snart. Jag femtiosex. Vi är inte unga.
Precis! Han reste sig, som om han vunnit argumentet. Därför måste man skärpa sig! Jag har börjat på gymmet. Men du sitter bara här hemma…
Här hemma ja, hennes röst var märkligt stadig. Okej, Tolle. Jag har förstått.
Hon gick ut, stängde dörren lugnt. La undan brödet, släckte vid spisen. Rörelserna gick mekaniskt, inuti kändes det som om något förskjutits inte rasat, men flyttats. Ett nytt läge.
Hon sov inte under natten. Låg och stirrade i taket, medan han snarkade tryggt. Tänkte.
Tänkte på hur det senaste decenniet handlat om att serva honom: upp om morgonen, laga mat, handla, boka tider, fixa läkemedel, betala taxi vid besök, hålla koll på hans mediciner Betablockerare, statiner, nu också artrosmedicin för nästan femhundra spänn förpackningen. Hon skrev upp allt i anteckningsboken, köpte nytt innan det tog slut. Hållit honom igång, för doktorn sagt: inget uppehåll med medicinerna.
Och nu kallade han henne för en lanttanta. Björns fru var bättre.
Ulrika låg länge och insåg vid ett att det fick vara nog.
Inte lämnar dig, skiljer mig eller bråkar. Bara nog. Nog med att göra det han ändå inte ser eller bryr sig om. Nog av att vara en resurs i huset, att bara snurra för att han kräver det. Nu fick han klara sig själv.
Morgonen efter gick hon upp som vanligt klockan sex. Hon kokade kamomillte sitt eget satte sig vid köksbordet med mobilen. Kollade upp en salong i Täby centrum, den fina hon alltid tyckte var för dyr, där klipp kostar sjuhundra kronor. Boka tid på onsdag. Kollade upp gratis stavgångskurser i parken tisdag och torsdag morgon, skrev in i mobilen.
När Tolle kom ut i köket vid sju stod bara hans tekopp framme. Allt annat i kyl och skåp.
Frukost? undrade han.
Du har bröd och ost i kylen, sade Ulrika utan att lyfta blicken från mobilen.
Han stod kvar ett tag. Hällde själv te, skar bröd, åt stående. Gick till jobbet utan att säga något.
Hon såg efter honom och tyckte sig känna någon sorts lättnad.
På onsdag gick hon till frisören. En ung tjej med många ringar i öronen undersökte håret:
Länge sen du färgade det här va?
Tre år, erkände Ulrika. Jag har inte riktigt hunnit.
Håret har växt bra ändå. Vi gör lite färg, lite ljusa slingor, inget skarpt. Och klipper form.
Hon satt där i stolen i över två timmar, såg hur spegeln visade något nytt. Inte ung, men levande någon hon nästan glömt.
Det kostade över elvahundra kronor. På hemvägen köpte hon dessutom ansiktskräm, riktig, för mogen hud, femhundrafyrtio kronor. Stod länge vid hyllan och tvekade, men tänkte på Björns fru och stoppade ner förpackningen i korgen.
Tolle lade märke till håret på kvällen. Sa inget.
Hon väntade sig inget heller.
Samma vecka tog hans blodtryckspiller slut. Förr höll Ulrika koll: räknade, köpte nytt. Nu la hon bara tomma asken på hans sängbord.
Han kom hem, såg den inte. Nästa dag letade han i lådan och upptäckte slut.
Ulrika! ropade han. Pillren är slut!
Jag vet, sa hon från köket.
Men varför har du inte köpt?
Du är vuxen. Du kan gå själv.
Det blev tyst.
Men jag jobbar.
Jag har också mina saker.
Hon specificerade inte vilka. Men saker hade hon verkligen fått tisdags och torsdagsmorgnarna i parken med stavgång, där hon träffat två kvinnor, Nina och Rakel. Nina var studierektor, alltid med ett rungande skratt. Rakel var lugn pensionär, barnbarnsvakt. De traskade bland träden, pratade och andades. Något Ulrika inte visste fanns.
Tolle köpte till slut piller själv. Kom hem och slängde förpackningen på sängbordet. Inget sades. Det behövdes inte.
Samma dagar ringde Ulrika sin vän från jobbet, Kristina, och föreslog fika på lördag.
Fika? Du brukar aldrig vilja gå ut! Kristina lät förbluffad.
Det är bättre nu, sa Ulrika.
De sågs vid Odenplan. Kristina gav ifrån sig ett litet glädjerop när hon såg Ulrikas hår:
Men titta så fin du har blivit!
Ulrika skrattade.
Äntligen, va? Nu blev det av!
De tog latte och bit prinsesstårta första riktiga snön föll utanför fönstret, la sig som ett mjukt täcke och smälte direkt på asfalten.
Nå, hur är det? frågade Kristina.
Och Ulrika berättade: om chefstiteln, om kursen, om den förändrade mannen. Om sur soppa och om kollegornas perfekta fruar. Om titta på dig själv och pinsamt. Hon talade stilla, som om det handlade om någon annan.
Kristina lyssnade och rörde om i kaffet.
Så, vad har du beslutat?
Det är inget beslut, egentligen. Jag har bara slutat göra det han inte uppskattar. För syns skull? Nej, för det känns onödigt.
Det känns onödigt, upprepade Kristina eftertänksamt.
Jag vet inte om det är rätt. Men jag kan inte längre det gamla.
Kristina nickade och tog en tugga tårta.
Märker han det?
Han har märkt att jag slutade springa till apoteket. Att skjortorna är ostrukna. Igår tog han en rynkig ur garderoben och gick. Sa inget.
Och inget gräl?
Nej. Han vet inte vad han ska säga han är van att jag är tyst. Nu är jag tyst, men på ett nytt sätt.
Har du tänkt på separation?
Jo. Men inte nu. Först vill jag få reda på vem jag är, utan tabletter, skjortor, soppa. Jag har knappt sett mig själv på flera år.
De satt kvar länge. Det var sex år sen sist de setts så. Alltid hade Tolle varit viktigast.
Väl hemma satt Tolle vid TV:n. Smutsig mugg på diskbänken, tallrik med äggrester. Ulrika lät allt stå.
Var har du varit?
Fikade med Kristina.
Länge.
Ja.
Hon tvättade ansiktet i badrummet, smorde in sig med krämen. Spegelbilden var inte skrämmande: femtiosexårig kvinna, rynkor, men liv i ögonen, snygga slingor. Ingen lanttanta, bara vuxen.
December kom med riktig kyla. Ulrika köpte riktiga vinterstövlar, nu i läder, betalade tusen femhundra kronor och ångrade det inte.
Något förändrades i lägenheten. Hon lagade fortfarande mat, men inget specialanpassat längre, kokade det hon ville ha: oxköttssoppa med fett, potatis och kyckling, färdiga köttbullar ibland. Hans dietmat fick vara. Läkaren hade sagt sitt.
Hans skjortor tvättades som allt annat. Inte separat. Förr tog hon extra hand om dem, nu inte.
Han märkte av det. Vad han skulle säga verkade han inte veta. Men bad aldrig direkt att hon skulle sköta om honom.
Ulrika fortsatte med promenader och stavgång. Lärde känna Nina bättre och fick tips om en bra gynekolog hon länge tänkt besöka. Bokade tid. Antog också ett gratis akvarellkurs på biblioteket onsdagar, två timmar i veckan inte för att hon alltid drömt om att måla, men varför inte?
I mitten av december började Tolle jobba över. Förr hade det oroat henne. Nu åt hon för sig själv när hon ville, gick och la sig när maten var klar. Han kom hem sent, ibland halv tolv. Hon frågade aldrig. Han sa inget.
Att han träffade någon annan insåg hon först när han en kväll kom hem och luktade av damparfym. En söt, stark doft inte ett uns kontorsluft eller kroglukt. Hon märkte, och undrade inte med smärta, utan snarare lättnad och distans. Kanske till och med frihet från ansvar. Han skulle få gå det var hans val, inte hennes misslyckande.
Hon sa inget. Sov lugnt.
Det fortgick tre veckor. Han gick på sitt, ibland smög han iväg att prata i mobilen i badrummet. En gång hörde hon: men Lena, lördag säger vi. Hon konstaterade bara.
Under den tiden tänkte hon mycket. Trettiotvå år ihop, en son tillsammans, Martin, som nu bodde i Uppsala med familj. När hon försökte minnas när Tolle blev som han var kunde hon inte sätta fingret på året bara att det kom smygande, som vatten i en källare, ingen bryr sig förrän det är översvämning.
Hon tänkte på sig själv. Hur hon tappat bort sig på vägen, inte bara utvändigt utan inuti. Visste inte längre vad hon tyckte om, vilken musik hon gillade, vart hon ville resa. Det hade begravts under år av soppor och mediciner.
Akvarellkursen blev viktigare än hon trodde. En gång sa kursledaren, Gunilla, femtiotvå, Du har känsla för färg, Ulrika. Den sortens ord hade Torbjörn inte yttrat om henne på evigheter.
I början av januari tog det slut med Lena. Hon förstod det på Tolles surmulna sätt, inte på några erkännanden. Han slutade komma hem sent, såg matt ut, hostade ofta. Satt i köket en kväll och sa tyst:
Kallt ute idag.
Tolv minus, sa hon.
Mhmm.
Där var samtalet slut.
Vad som hände med Lena fick hon reda på senare, när en bekant ringde om kolonilotten och i förbifarten nämnde: Hört Tolle försökte med någon yngre? Hon dumpade honom snabbt. Ulrika svarade bara Mm. Hon tänkte själv att tjejen nog räknade med karriärsman och lyx, men fick en medelålders man med blodtryck, kolesterol och gnäll på maten. Ingen orkar så länge.
Hon tyckte inte synd om honom. Det var som när tandvärken släppt du jublar inte, men frånvaron av smärta räcker långt.
I februari blev han påtagligt sämre. Tabletterna tog han virrigt, ibland två av misstag. Ulrika såg och sade inget läkaren hade redan sagt till honom.
Blodtrycket steg. Han var blek, klagade över sus i huvudet, sov dåligt.
En morgon sa han:
Yrslig idag.
Boka tid hos doktorn, sa hon.
Kan du boka?
Numret står på kortet. Du klarar det.
Han såg frågande ut men ringde och kom till doktorn. Han fick nytt läkemedel.
Du köper ut det?
Ska ändå åt det hållet. Swisha mig gärna.
Han såg förvånad ut. Tidigare tog hon det bara ur hushållsbudgeten. Hon tog emot pengarna och la läkemedlet på bordet, men ordnade inget litet medicinschema, som hon brukat.
Mars kom med töväder. Hon promenerade oftare, köpte en ny vårjacka med bälte i beige, stod en timme i provrum och tänkte på att hon inte köpt nytt för nöjes skull på många år.
I mars kom Martin och hans hustru Karin och sov över några dagar. Martin, lång, lik sin far som yngre men mjukare, Karin lugn och klok. De hade med sig burk honung och choklad.
De åt middag tillsammans. Ulrika lagade ugnspotatis, gubbröra och sin mammas pressylta. Tolle var fåordig, Martin berättade om jobbet och Karin om Ulrikas kurs.
Mamma, målar du? Martin lät förvånad.
Jag lär mig. Akvarell.
Visa!
Hon tog fram målningar: ett äpple, en bukett, ett fönster. Martin granskade, Karin berömde.
Mamma, du ser mycket piggare ut.
Gick bara till frisören, äntligen, sa Ulrika.
Hon märkte att Martin sneglade på sin far. Tolle åt upp sin pressylta i tystnad.
Nästa dag när Karin gick och handlade, kom Martin in till köket där Ulrika gjorde köttbullar.
Mamma, hur har ni det egentligen?
Va?
Pappa ser sliten ut. Sjuk?
Högt blodtryck. Han sköter det själv.
Martin grävde med fingrarna i en degklump.
Bråkar ni?
Nej. Vi lever bara rätt parallellt nu.
Säg till om det är något…?
Det är bra, Martin. På riktigt.
Han såg ut att tro henne. För det var ju egentligen sant: hon hade det bra, trots allt.
De åkte hem söndag eftermiddag. Lägenheten tyst. Ulrika diskade undan, gjorde rent köket. Tolle såg på nyheterna.
Sent kom han ut för ett glas vatten.
Martin har det bra, sa han.
Ja, svarade Ulrika.
Och barnen… han avslutade inte.
Ja.
Han gick. Hon stod kvar vid fönstret, såg snön falla utanför i det orangegula ljuset.
I april hände det som var att vänta Tolle fick blodtryckskramp. Inte ambulansfärd, men han sjönk ner mot väggen i hallen, sa:
Ulrika. Jag mår inte bra.
Hon gick ut och såg honom sittande med rött ansikte och svettpannna.
Kom, sa hon, hjälpte honom till sängen. Hon tog fram blodtrycksmätaren. 185 över 110. Inte bra.
Ta din nödpiller, captopril, i sängbordet. Vila. Jag kollar igen om en stund.
Men ska du…?
Jag är i köket.
Hon satte på vatten, lyssnade efter hur han bökade. En timme senare var trycket 160 över 95.
Vila, sa hon. Gå ingenstans idag.
Jag måste till jobbet…
Ring och säg att du är sjuk.
Han låg kvar i sängen. Hon tog in te och skorpor, men bara för att hon ville det, inte för att han krävde det. Omsorg är inte samma sak som underkastelse.
Efter en stund sa han:
Ulrika…
Ja?
Jag har väl betett mig rätt dumt sista månaderna.
Hon satte sig lätt på sängkanten.
Ja, Tolle. Dumt.
Det där med jobbet… Gick mig till huvudet. Trodde allt måste bli annorlunda när jag blev chef.
Du är chef nu.
Joo… Och du bara fortsatte här. Men det var inte det jag menade.
Jag vet vad du menade, sa hon tyst.
Hon tog muggen och gick. Ingen försoning, ingen dramatik. Bara sanning.
April passerade, maj kom. Hon fortsatte med parken och akvarellen. Gick på teater med Nina. Kände sig levande: sitta i teatern, dricka apelsinjuice i pausen, se människor leka sitt.
Hon var femtiosex och började förstå att detta inte var slutet, utan början på något nytt.
Tillsammans med Tolle levde hon vidare. Han klagade inte, nämnde aldrig Björns fru. De gjorde sitt, ibland satt de i samma rum, hon med en bok, han med TV. Lugnt, neutralt, men något var förändrat: hon hade inte längre skuld.
En dag bad han henne beställa piller online.
Jag kan inte sådant
Det är lätt, du loggar in, klickar och väljer apotek nära.
Du är bättre på det.
Jag kan, men det klarar du också.
Han försökte, ringde och frågade var han skulle klicka. Hon visade. Han gjorde resten.
Hon förstod att det var viktigt: inte göra åt någon det han kan själv. Förut trodde hon att hjälp var att vara oumbärlig nu skrattade hon åt den tanken.
I juni kom värmen. Ulrika köpte en ny sommarklänning, blommig, knälång. Tyckte hon såg helt okej ut inte som lanttant, bara som en kvinna med klänning hon själv valt.
Gamla par lever på så många sätt, det förstod hon nu. Vissa krigar, vissa är vänner, andra tysta fiender. De blev någon sorts parallella existens: inte bråk, inte vänskap, inte kyla. Bara var och en för sig, under samma tak.
Hur det skulle sluta visste hon inte. Frågan om skilsmässa kom ibland och viftades bort tills vidare. Först skulle hon hitta sig själv.
Sommaren gick. Hon åkte ensam till Martin i Uppsala i två veckor, för första gången utan Tolle som skyllde på arbete. Hon tog med present till barnbarnet en broderad kudde, något hon lärt från YouTube.
De två veckorna var de bästa på länge. Hon gick med barnen i parken, lagade gröt, läste sagor. Den sortens omsorg var en glädje, ingen plikt.
Martin frågade ibland försiktigt om hennes liv hon svarade ärligt. Han gav inga råd. De hade uppfostrat en fin son, insåg hon.
Väl hemma mötte Tolle henne i hallen:
Så, då är du hemma igen.
Han hjälpte henne med väskan. Det räckte.
Augusti var stekhett. Hon köpte vattenmelon på torget åt halva själv, sparade resten åt honom. Han åt och sa: Tack. Det var länge sedan hon hört tack.
I september, när löven blev gula och luften bet om morgnarna, hände det som hon varit förberedd på.
En fredagskväll kom han hem vid åtta, såg grå ut, gick långsamt.
Ulrika, jag mår dåligt.
Vad då?
Tror det är trycket. Huvudvärk, tryck över bröstet.
Hur länge?
Sedan lunch. Tänkte det skulle gå över.
Har du tagit piller?
Tog ett vid tre, det hjälpte inte.
Sätt dig.
Hon tog blodtrycksmätaren: 190 över 115. Rejält högt.
Tolle, det är allvarligt. Du måste ringa ambulans.
Men kanske ett piller till?
Nej, inte så här högt tryck och tryck över bröstet. Ring 112.
Kan inte du?
Hon stannade upp, blodtrycksmätaren i händerna.
Hon såg honom grå i ansiktet, orolig, handen mot bröstet. Hon kände sorg, riktig sorg. Men också han såg aldrig henne längre, han saknade redan sitt förtroende.
Tolle, säger hon lugnt. Du har mobilen. Ring 112 själv. Säg adressen, berätta om trycket och bröstet.
Han såg förbluffad ut.
Vad?
Ring själv. Du är en vuxen människa, en chef. Klart du fixar det.
Hon gick ut i vardagsrummet. Stängde dörren sakta.
Efter en stund hörde hon hans röst från köket, lite darrande:
Ja, ambulans tack. Adressen är…
Hon hällde upp mer kamomillte. Passerade förbi när han pratade med larmcentralen. Han sneglade på henne. Hon gick till fönstret och tittade ut.
Nedanför lyste gården av lyktans gula sken, marken blöt efter regnet, löv låg mörka och klibbiga. Bänken tom.
Han avslutade samtalet. Tystnad.
De kommer, sa han.
Bra.
Kan du följa med till sjukhuset?
Hon vände sig sakta om.
Nej, Tolle. Läkaren får sköta sitt jobb.
Hon tog sin kopp, gick och stängde dörren till sitt.
Hon satt länge vid fönstret, såg ut mot topplösa träd och lampor i fjärran.
Efter en stund hörde hon ytterdörren, röster och snabba steg. Röster:
Blodtryck? EKG? Kanske observation.
Finns fru hemma?
Jo men hon följer inte med.
Okej. Då åker vi.
Dörren igen. Hissen surrade.
Tystnad.
