Och bananer till mormor Ingrid! Glöm inte det, snälla! Men ta de där små, som hon gillar! Sist köpte du nåt jättekonstigt! Moa, hur kan du bara? Är det så svårt att göra det man blir ombedd om?
Maria Birgitta Lindström, chefsredovisare på ett större företag, tvåbarnsmamma och en rätt så lycklig maka, suckar tungt och nickar mot tomrummet, även om hon rätt väl vet att hennes mamma inte ser henne nu. Det räcker att Moa vet hennes mamma märker ändå precis hur man reagerar på hennes instruktioner.
Och stå inte där och bara nicka, gör som jag ber om! Jag känner dig, din lilla virrhöna! Maria, du är vuxen nu!
Den här gången låter Moa bli att nicka igen. Hon svarar bara: Ja, det är bra, och säger hej då till sin mamma.
Vuxen, tänker Moa ironiskt. Visst. Fyrtio och lite till är inte så mycket, om man frågar hennes mamma.
Det är fortfarande en halvtimme kvar av arbetsdagen och Maria försöker koncentrera sig på rapporten. Det går sådär. Tankarna snurrar. Mest på sånt som drar ner henne. Och hon är ju egentligen en snäll flicka. Det har mamma alltid sagt.
Vår lilla Moa är så duktig! En riktigt snäll tjej!
Det var sött när Moa gick på förskolan. En liten prinsessa med tjocka rosetter och volangkjol. Ett riktigt underbarn!
Eller egentligen, ett riktigt busbarn! För det var aldrig den där fina flickan som mamma hämtade från dagis utan snarare en lillasyster till Emil i Lönneberga.
Maria, vad har du gjort med håret?
Ett bo! Så sa fröken Annika. Och hon tyckte faktiskt jag skulle stå ute på gården, så fåglarna kan bygga bo där. Man måste väl ändå ta vara på en frisyr, eller?
Och var är dina rosetter?
Kommer inte ihåg! Olle tog en, han skulle använda den som rep till sitt piratskepp. Vet du mamma, hans pappa har byggt ett riktigt skepp! Fröken Annika visade det idag! Hon hällde vatten i tvättbaljan och så visade hon hur det flöt! Jättesnyggt!
Och det andra bandet då?
Jag vet inte riktigt. Elin ville låna det. Och sen försvann det. Mamma, varför blåser det egentligen?
Maria!
Va?
Men du, lämna mig i fred nu med dina frågor! Jag har ont i huvudet.
Moa brukar då tystna och sedan på vägen hem titta bekymrat på sin mamma. Kanske har hon jätteont? Tänk om hennes huvud aldrig blir helt igen, att det bara är att kasta bort som äggskalen mamma slänger när hon steker pannkakor?
Moa har alltid haft en livlig fantasi, och innan de ens är halvvägs hem börjar hon snörvla och sedan vråla, så pass att mamma till sist tappar tålamodet.
Maria! Vad är det här för opera?!
Och Maria kunde aldrig riktigt förklara. Det är bara det, att hon tycker så fruktansvärt synd om mamma, hennes huvud och hennes humör, att hon bara vill skrika högt som grannens hund Mimmi.
Mimmi var den dummaste hunden i kvarteret. Hon ylade för allt och inget, men på riktigt blev det värsta tragedin när hennes husse, rörmokaren Lasse, försvann i sina perioder. Då slutade Mimmi aldrig yla på flera dygn, till hela grannskapets förtvivlan, och alla barn i trapphuset bad sina föräldrar ta hand om henne istället. Det var förstås ingen som tog henne; Mimmi stannade kvar. En gång, under en sådan där period, tystnade hon dock plötsligt mitt i en ylande ton, och alla förstod direkt att något hänt.
Hela gården tog farväl av Lasse. Han var en godhjärtad man, alltid hjälpsam. Men, som mamma sade, lite för svag.
Mimmi lämnade trappuppgången, satte sig på bron och slutade yla, stirrade länge efter folket som försvann bort med blommor. Mamma skulle ta Moa till tandläkaren den dagen, så de var hemma. Moa klappade Mimmi, men hunden rörde inte en muskel, fast hon brukade älska att bli klappad. Mamma tog Moa i handen och de gick vidare. När de kom hem satt Mimmi fortfarande där ute, stilla, och Moa svor med ett litet kors på magen som Olle lärt henne göra att Mimmi grät.
Mamma, varför ser man inga tårar?
Vad det fanns i den frågan förstod Moa inte då. Men mamma ryste, satte sig bredvid Mimmi:
Mimmi kom till oss. Han kommer inte tillbaka
Förstod hunden ens? Moa vet inte. Men mamma lyfte till sist upp henne och sade bestämt:
Kom, vi tar hand om henne.
Så blev Mimmi Moas hund. Hon fick ett långt hundliv. Hur gammal hon var när hon kom till familjen visste Moa aldrig, men Mimmi levde sjutton år till. Moa hann gå ut skolan och gifta sig. Hon hörde aldrig Mimmi yla igen. Hunden åt snällt, lät sig tvättas, gick ut på promenad men sa aldrig ett ljud. Inte ens när hon somnade in, där Moa satt med hennes huvud i handen, suckade hon bara djupt och slöt ögonen. Efter Mimmi har Moa aldrig orkat ha någon mer hund. Inte fast barnen bett om en. Hon minns alltid Mimmis kloka, tysta ögon.
I övrigt var Moa ett lyckligt barn. Hon hade allt. Mamma, pappa, två mormödrar, en kanin med ett avbitet öra, och pannkakor med hemgjord sylt om lördagsmorgnar. Hon åkte ibland till farmor Elsas torp med mamma, men det blev sällan. Varför visste hon inte det var en hemlighet, och sånt säger man ju inte till barn. Kul hade de där, alla utom mamma, men det förstod Moa inte då.
Framför allt älskade hon resorna till havet med mormor Ingrid, som var den allra bästa. Mormor Ingrid hade inga tabun; hon svarade uppriktigt på alla frågor, något Moas mamma ibland gormade över.
Herregud, mamma! Varför berättar du allt?! Moa är för liten, hon fattar ju ingenting!
Du förstod ju allt i din ålder. Moa är liksom du!
Moa skrattade så hon kiknade när mamma blev arg, och tyckte det var jättespännande när mormor berättade om hur barn blir till även om hon inte riktigt fattade allt, så ville hon fråga ännu mer. Till exempel, varför vuxna inte alltid är ärliga med barn.
Hon hade all anledning att undra.
Vuxna försökte såklart skydda Moa från bråken hemma. Vad skulle hon med familjekonflikterna till? Men ibland, bakom den stängda sovrumsdörren, hördes dämpade gräl och sedan mammas tysta gråt. På farmor Elsas torp snörpte farmor på munnen, vägrade titta på mamma. Moa förstod inget, drog mamma ut i köket där Elsa bakade sin berömda körsbärspaj.
Mamma, kom! Farmor lär dig hur man gör! Då kan du baka den hemma sen! Den är godast när hon gör den!
Mamma skakade på huvudet:
Nej!
Ingen vuxen förklarade något. Försökte vara duktiga. Först senare fattade Moa: släktingar är inte alltid familj. Allt var mer komplicerat än det såg ut.
Föräldrarna skilde sig när Moa fyllde tio. Under hennes tjejkalas smällde ytterdörren och mamma sade med dyster röst:
Det var det.
Mimmi, klokare än någon, gick och tryckte sig mot Moas mamma och värmde henne. En kompis ropade på Moa och hon sprang iväg och ropade om tårta. När hon kom tillbaka stod hunden och mamma kvar, bredvid varandra, tysta och vilsna. På hennes fråga strök mamma henne över kinden och sa:
Nu får vi fira färdigt. Gå du in igen!
Och snart log mamma sitt allra vänligaste leende, tårtan med, och alla flickorna jublade. När alla gått satt Moa bredvid mamma, som gav henne en slev:
Var det gott med tårta? Strunt samma, vi gör som vi vill från nu. Vår tid kommer också, Moa!
Vad mamma menade förstod Moa aldrig. Och efter skilsmässan, med underhållet pappa skickade och som knappt räckte till ett par nya byxor ibland, blev högtider alltmer sällsynta. Bara nyår och födelsedagar hölls kvar. Mamma firade aldrig själv.
Mormor Ingrid pratade högljutt om att mamma borde skaffa sig någon. Moa märkte att mamma ogillade det.
Jag har fått nog! Det räcker!
Moa undrade sedan i tonåren hur livet blivit om mamma fått vara kvinna på nytt, släppt det förflutna och blivit lycklig med någon annan. Fantiserade ibland om en bror eller syster, och att mamma skrattade istället för att klaga på huvudvärk. Men den verkliga mamman hade sedan länge glömt hur man skrattade. Hon blev allt striktare och Moa fick kämpa för att inte hugga tillbaka. Hundra gånger under tonåren, när hon verkligen ville bråka, dök Mimmi upp: visade tänderna tyst och Moa rusade till sitt rum istället.
Mimmi bet en gång, efter ett särskilt vilt gräl. Kom och nafsade Moa i vristen, så hon ylade till. Sedan gick hunden lugnt därifrån. Blåmärkena var borta på några dagar, men Moa mindes: man säger inte emot den som verkligen vet vad barn och hundar behöver.
Det var mormor som gav Moa nycklar till det hela. Hon var alltid ärlig:
Vad väntar du dig? Alla blir sura utan kärlek.
Men vi älskar ju henne, du och jag?
Det är inte samma sak, lilla vän. En kvinna behöver känna sig som kvinna. Det får man inte av barn och föräldrar. Det krävs en man, det förstår du när du blir vuxen. Efter att din morfar dog var jag bara fyrtio. Klart man kunde dejta nån ny, men… och nej, sluta skratt… Jag har gråtit under månen, jag med! Jag älskade din morfar. Än i dag. Att sova jämte någon, varje dag, det är det speciella. Vi får väl se hur du blir när du gifter dig. Med tanke på att du är som din mamma, så dröjer det nog inte…
Men mormor, jag är sexton!
Din mamma var knappt arton när hon träffade din pappa och sa att hon inte kunde leva utan honom. Att han klarade sig utan henne hade inte så stor betydelse för henne då. Någon skulle säga att hon var förälskad som en katt, men jag visste det var på riktigt. Hon visste att det skulle bli svårt. Hans föräldrar ville inte veta av henne, din pappa var guldgosse. Och hon kämpade, så länge hon orkade. Förlät allt utom ett.
Vad då?
Otrohet. Förlåt att jag pratar så rakt, men du förstår, tids nog får du ändå veta. Det är smärtsamt att spricka sönder inombords av förakt och oönskade råd. Man får höra vad man borde gjort, att man inte räckte till… Jag säger det inte för att du ska hata din pappa. Vad tjänar det till? Han har sin väg nu, det går bra för honom. Gläds åt det, som det låter konstigt nog. Du är hälften av båda föräldrarna. Du kan inte kapa bort nån del.
Mamma har aldrig pratat illa om pappa.
Och kommer aldrig göra. Hon är klok, Moa. Hon fattar att han alltid är din far. Och du är hans flicka, alltid. Så varför göra det värre?
Men älskar hon honom fortfarande?
Jag tror det. Därför vill hon inte ändra på något mer i livet.
Tror du jag kan älska så, en gång någon för hela livet?
Det får vi be om, älskling. Att den du möter är värd en sådan kärlek…
Moa träffade Olof, sin man, precis som mormor förutspådde. Sprang genom universitetskorridoren till sin allra första tenta, smällde rakt in i en lång, ful kille. Såg knappt hans ansikte, men kände hans snabba händer fånga henne så hon inte ramlade, hörde hans självsäkra röst:
Har du alltid så här bråttom? Bäst att du ger mig ditt nummer nu, innan du springer vidare!
Självklart gav hon honom inte numret, men blev inte förvånad att han stod utanför och väntade senare. Sedan dess blev de ett par, gifte sig efter tre år. Bodde först hos hennes mamma det blev konflikt.
Vad är det för yrke systemutvecklare? Sitter och knaprar limpmackor och glor på skärm. Snart ser du ut som en liten elefant bredvid honom, Moa.
Du överdriver, mamma! Ska du vara svartsjuk på mina mackor?
Jag tycker synd om dig. Han gör dig bara ledsen, och det vill jag inte…
Det tog tio år innan Olof blev accepterad, men till sist blev han guldklimpen i svärmoderns ögon.
Då bodde de redan i egen tvåa, med Olof på kontoret för att få igång sitt nystartade företag, och Moa som sprang runt på visningar mäklaryrket lever på bena, det visste hon. Barnen passades av mormor eller gammelmormor. Moa tackade sin lyckliga stjärna att de båda var klartänka och hyfsat pigga.
Det började gnissla när Moa väntade sitt andra barn.
Maria, tror du att du är ensam om att ha mycket? Du försvinner en timme och sen är du helt borta! Jag har massor att göra! muttrade mamma när hon stod vid spisen och skalade potatis, på väg att laga Olofs favorit, ärtsoppa. Färdigt nu, nu går jag! Nästa gång, Moa, planera vår tid!
Moa förstod först ingenting, för hennes läkarbesök var ju dagen innan och idag hade mamma lagat mat hela förmiddagen. Sådana små förväxlingar blev vardag.
När Moa försökte få henne undersökt vägrade hon blankt.
Jag är den friskaste här, så det så! Tänk hellre på mormor, hon har hjälpbehov!
Moa kontaktade genom pappa en läkare som kom hem.
Tyvärr har jag inget glatt att säga. Det behövs en stor utredning nu, men ni har en svår tid framför er.
Det hann att bli kallt i Moas händer när hon hörde läkarens ord. Kunde det handla om hennes mamma? Hon var ju ändå så ung! Hur kunde hon bli så skröplig?
Det finns många orsaker. Kommer det hjälpa om ni vet varför? Kanske bättre fokusera på att göra livet bättre nu?
Är det möjligt då?
Vi kan bromsa, stötta. Kanske hittar man snart behandling också. Men bot finns inte idag.
Där förstod Moa att livet nu ändras för alltid. Hon är inte lycklig för det men det är nödvändigt, för mamman är hennes allra närmaste. Ja, hon har man, barn, pappa och mormor, men mamma… är ändå mamma. Och det är hennes uppgift att skapa ro, för läkarens råd är att minimera stress.
Moa gillar inte att minnas hur hon slitit för att övertala mamma att flytta till deras nya hus. Olof hade kämpat, det fina huset blev deras trots lån och större skuld.
Vi klarar det, viktigast är att alla är tillsammans, sa han.
Men Moa vet redan sinnesro får hon glömma.
Hennes mamma glömmer ofta att hon bor där och vill åka hem.
Mamma, ditt rum ligger ju där i hallen.
Vad ska jag i ditt gästrum för, jag har ett eget hem!
Men du, mamma, imorgon behöver jag dig verkligen! Pojkarna, och gammelmormor är sjuk…
Ja, ja, men tro inte det ska vara så här för alltid! Jag har faktiskt mitt eget liv!
Självklart, mamma.
Herregud, vad förstår du av livet, Maria, i din ålder!
Utan gammelmormor, som skötte om mamma, hade Moa nog inte hållit ihop särskilt länge.
Tror du hon minns något, gammelmormor?
Massor, Moa. Sånt som till och med jag glömt. Och nu förstår jag hur lite jag faktiskt var med henne när hon var barn. Förr var det ju alltid: dagis, fritids, läxa, middag… Man sågs knappt riktigt. Riktigt mamma blev jag först med dig, när du föddes. Men din mamma hon har gjort ont i mig i alla år. Jag hade velat göra så mycket mer! Men ibland tror jag att allt det här händer för att hon ska slippa känna smärta och förlåta oss. När hon tittar konstigt på mig, försöker förstå vem jag är, inser jag att det inte gör ont på henne längre. Och hon ler. Det är skrämmande… men också skönt på något sätt. Varje förälder vill väl att barnet ska vara lycklig, om så bara en minut. Och i de där ögonblicken vet jag, hon är lycklig. Hon är ung igen. Allt är möjligt, kärlek, Moa, framtiden Hur ska man orka?
Jag vet inte, mormor… Jag vet inte…
Moa ser hur tufft det är för gammelmormor att förstå att hennes barn försvinner bort i en värld man inte har tillträde till, hur maktlösheten värker i henne varje gång mamma sitter på golvet vid gammelmormors fåtölj.
Ska jag ta henne därifrån?
Låt henne sitta kvar… Det går över.
Gammelmormor gick bort bara ett år efter att Moa insett att livet aldrig mer skulle bli som förr.
Ta hand om henne, Moa, var rädd om henne! Jag orkar inte mer nu…
Moa biter ihop, stryker håret bakom örat och tänker på att inte visa mormor sin skräck att vara ensam kvar.
Se henne mer som ett barn nu, Moa. Säg till när du vill skrika av maktlöshet men så att hon slipper höra. Minns det, och känn med henne. Så som du vill att dina egna barn en dag ska göra med dig. Lovar du?
Jag lovar
Hur många gånger Moa minns det sista samtalet går inte att räkna. Och även idag.
Hon tittar på klockan, suckar och tar handväskan. Plånbok, bilnycklar, paraply allt med. Då så! Hämta storebror från fotbollsträningen, svänga förbi skolan för lillebror och till sist slå sig in på Ica Maxi. Plocka just de små bananerna. Som mormor Ingrid älskade.
För när mamma ser den lilla klasens bananer, tror hon att mormor fortfarande lever. Att det bara är att traska genom korridoren, ignorera sköterskans undrande blick och öppna dörren till vardagsrummet där fåtöljen står kvar, även om den inte alls passar in, och där den får stå tills den är bortglömd, för så länge finns mormor.
Maria! Kan du inte dammsuga ordentligt? Hur många gånger ska jag säga det? Köpte du bananer? Mormor kommer snart hem! Hon bad mig.
Ja, lilla mamma! Sätt dig så gör jag te.
Och platsen i fåtöljen blir tagen. Det finns fortfarande tid att lägga kinden mot mammas hand. Att möta den stränga, men ändå ömma blicken. Le mot kommentaren:
Maria, vad har du gjort med håret nu igen? Var är din kam? Kom hit så kammar jag dig! Herregud vad tiden går Nu får du snart sova! Vad vill du ha till frukost imorgon havregrynsgröt eller pannkakor?
